Etikettarkiv: 2021

Skivor

Omnium Gatherum – Origin

Lämna en kommentar

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Origin
RELEASE: 5/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Stabila och pålitliga OMNIUM GATHERUM – detta ankare i den finska melodiska dödsmetallens stormande hav – är oftast ett trevligt återseende.

”Origin” är också detta, det känns oerhört hemtamt och stabilt att lyssna på musiken på den här skivan. I likhet med de flesta band från Finland så finns här ett fruktansvärt stringent hantverkskunnande. Som lyssnare behöver du inte sitta på helspänn, du tas omhand av ett band som, skulle jag tro, vet ganska väl vad dess lyssnare uppskattar.

Visst finns här det typiska finska vemodet – som bäst manifesterat i Fortitude där framför allt nye trummisen Atte Pesonen får öva sig lite i att spela riktigt långsamt och tungt och där gitarrspelet från Markus Vanhala är lite extra finkänsligt.

Vanhala ja. Milde gud vilken musiker han är. Jag njuter i stora skopor av hans gitarrspel som väl avvägt harmonierar så bra med Aapo Koivistos keyboard. De förstärker hela tiden varandra, precis som rytmsektionen gör på ett föredömligt sätt.

Jukka Pelkonen gör vad han ska. Han är inte den mest karismatiske sångaren som hittas inom fältet. Det låter precis som det brukar – det är inte här man ska leta efter förklaringen till OGs storhet – då lär man få leta förgäves. Man vet dock vad man får, och han gör jobbet utan att förhäva sig.

Ändå känns detta en smula uttjatat. Jämför jag med föregångsskivan ”The Burning Cold” så är den förra ett exempel på en skiva där allt klaffar. Samtliga insatser briserar av energi, och låtmaterialet var så fruktansvärt bra. På ”Origin” känns det mesta mer utvattnat och i låtmaterialhänseende lite väl tryggt. Att bandet gör en poäng av att Vanhala sjunger rensången hjälper inte speciellt mycket då han i stort sett gör samma sak mest hela tiden.

Visst, här finns fina inslag, men som helhet betraktat känns OMNIUM GATHERUM ganska urvattnat, framför allt då jag vet att bandet är kapabelt till större bedrifter.

Skivor

Aeon – God Ends Here

Lämna en kommentar

ARTIST: Aeon
TITEL: God Ends Here
RELEASE: 15/10 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För alla som föredrar sin death metal efter det amerikanska sättet att lira – tänk mycket CANNIBAL CORPSE, HATE ETERNAL med ett stänk av MORBID ANGEL – då finns AEON som en trygg bastion i tillvaron.

Det svenska gänget sviker inte heller vad gäller texttematiken. Det är antikristendom som gäller fullt ut i varenda låt. Antingen så gillar man det, kan leva med det eller så håller man sig borta från det. AEON kommer sannolikt aldrig att ändra sig på denna punkten.

Musikaliskt låter det som det brukar. Det är dödsmetall åt det brutalare hållet, med tydliga influenser i ljudbilden åt hur death metal av detta snittet har låtit sedan början av 2000-talet. Det känns aningen märkligt att skriva det, men det här är en produktion som känns ”modern” trots att den varit legio sedan många år tillbaka.

AEON vet hur man skriver bra låtar. Därför hade jag hoppats på att de hade fått till den här skivan med fler ljuspunkter med tanke på att det gått hela 9 år sedan ”Aeons Black” kom.  Förstå mig rätt, här finns några riktigt vassa låtar. Let The Torturing Begin har ett giftigt av DECAPITATED minnande riff som gör jobbet, God Ends Here är en mäktigt tung dänga och Forsaker är en smocka av rang.

Men ändå, med tanke på att jag vet att AEON är kapabelt till så mycket mer kvalitetsmusik per skiva så blir det lite av känslan att ”God Ends Here” kommer bjuda på några fina tillskott till en framtida setlist, men inte så mycket mer.

Skivor

Knife – Knife

Lämna en kommentar

ARTIST: KNIFE
TITEL: Self Titled
RELEASE: 2021
BOLAG: Dying Victims Productions

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Är du ute efter en paus? Ett break, en platta som kanske inte kräver hundra procents fokus och dedicerad lyssning för att avslöja sina hemligheter? Låtar som du kan skråla med i redan vid första varvet, gärna i kombination med en gnutta klackspark?

Detta är svaret.

KNIFE (genialiskt namn – hur kan det inte vara upptaget och varumärkesskyddat?) levererar med sin självbetitlade debut 12 låtar vars syfte snarast är att få dig att skita i allt och bara vilja mosha dig genom plattans 36 minuter och 37 sekunder. Mosha? Jo, det handlar om trash. Eller kanske thrash med dödsanstrykning, framförallt drivet av frontmannen Vince Nihil (! Hej MÖTLEY CRÜE-Vince!) och hans jävlar-anamma-röst korskopplat med drivet riffande.

Spår som Inside The Electric Church, White Witch – Black Death, K.N.I.F.E, The Hallowed Chamber Of Storms, 1989 eller I Am The Priest borde få dig att vilja klä dig i jeansväst och dra kniv för att sen härja runt som en dåre hemma. Och sjunga med. Redan vid första varvet, för det är okomplicerat och glädjande i sin enkelhet, detta. Det är också det som gör att det inte blir ett högre betyg, för en paus är en paus. Det är trevligt och okomplicerat och roligt, men det finns å andra sidan lite mindre vad gäller djup och långsiktig hållbarhet.

Och det är okej. KNIFE är okej och kan vara din paus!