Etikettarkiv: 2022

Orm – Intet • Altet

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. ”Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas ”Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.

 

Behemoth – Opvs Contra Natvram

ARTIST: Behemoth
TITEL: Opvs Contra Natvram
RELEASE: 16/9 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BEHEMOTH är, om ni ursäktar skämtet, en behemoth inom metal. Den polska orkestern har så mycket kvalitativ musik i sin katalog att det är lätt att baxna. Jag har dyrkat detta band så förbehållslöst att jag delat ut högsta betyg till en av bandet skivor, ”Evangelion”. Men nu är det slut med det.

”Opvs Contra Natvram” är nämligen en riktigt dålig skiva, kanske inte vad gäller de flesta band, men definitivt när det gäller BEHEMOTH.

Det börjar med ett till låt förklätt intro – 3 minuter såsighet i Post-God Nirvana som försätter mig i ett tillstånd av svårartad tristess. Om bandet vill skapa sig en uppförsbacke så här i början av skivan så lyckas de väldigt bra.

När det väl stampas på gasen så tänker jag att jag borde tycka att skivan lyfter. Men till och med detta grepp känns totalt oinspirerat och, tragiskt nog, bekvämt. Var är intensiteten? Var är känslan av total hängivenhet och livsnödvändighet? Den dyker upp, ack så kort, i solot i Disinheritance. Då bränner det till och känslan av det BEHEMOTH som fanns förr känns närvarande.

”Opvs Contra Natvram” känns helt ärligt som en ren ursäkt till att få komma ut på vägarna med någon sorts relevans för att spela det mer briljanta äldre materialet. Låtskriveriet utgör två steg av betyget, Infernos trumspel ett, och produktionen ett.

Vill ni ha en trygg skiva, spela den här. Annars kan ni dra igång WATAINs senaste. Där kan man snacka om skiva som bränner till hela tiden. 

Watain – The Agony & Ecstasy of Watain

ARTIST: Watain
TITEL: The Agony & Ecstasy Of Watain
RELEASE: 29/4 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är väl lika bra att jag säger det direkt: Det här är den bästa skivan WATAIN har gjort sedan ”Lawless Darkness”. Det känns helt fantastiskt att bli så uppläxad av ett band som jag trodde hade sina bästa dagar bakom sig. Ack, vad man kan bedra sig.

Jag vet inte om min magkänsla stämmer, men det känns som att WATAIN har hittat tillbaka till vad det nu var som gjorde bandet så oerhört bra i början av sin karriär. Här finns de episka katedralbyggena till låtar. Inledande trion (Ecstasies In The Night Infinite, The Howling och Serimosa) visar med en otrolig variationsrikedom på vad bandet är kapabla till. Riffen, rytmiken och kanske viktigast – stämningen. Mer än någonting annat så är det detta som drar mig tillbaka till den här skivan gång efter annan.

Ni kanske tycker att jag är orättvis mot WATAIN, då ”The Wild Hunt” och ”Trident Wolf Eclipse” var helt habila skivor? Jag skulle snarare säga att det är WATAIN själva som har satt sin kravbild så oerhört strängt för sitt eget skapande att andra black metalband gång efter andra får se sig själva krälande i stoftet då det alltid finns någon eller några detaljer som inte skaver på rätt sätt. Då kan det bli så att även WATAIN själva inte hela tiden når upp till de nivåer bandet är kapabelt till.

Här kan vi kasta alla sådana farhågor över bord – med en förfärande stringens pulvriserar bandet alla högt ställda förväntningar som man kan ha på dem.