Etikettarkiv: 7/10

Skivor

Pathosray – Pathosray

Lämna en kommentar

ARTIST: Pathosray
TITEL: Pathosray
RELEASE: 2007
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: KissJocke

PATHOSRAY är ett band som rör sig i den hårdare delen av den genre som ofta kallas prog-metal. Sedermera finns då också inslag av den prog/symfoniska 70-talsrocken som inspirerat prog-metalgenren. Det är långa låtar med mycket tuggande av hårda riff, dubbla-baskaggar blandat med lugna stycken som domineras av piano/keyboard samt stämningsfull sång som kännetecknar PATHOSRAY. Men även en stor dos av klassisk metal kan skönjas vilket skalar av de mest utskällda delarna hos prog-metal banden: nämligen att den tekniska färdigheten hos varje instrumentalist prioriteras före låtarna och känslan. Hos PATHOSRAY är det först och främst låtarna som gäller.

Det självbetitlade albumet är Italienarnas debutalbum trots att de existerat ändå sedan år 2000, från början under namnet N.D.E. Bandet har hunnit finslipat sitt sound med hjälp av 3 demosar genom åren, bland annat den i Italiensk media hyllade “Deathless Cresendo” från 2006. Bandet jämför sitt sound som en blandning av DREAM THEATER, NEVERMORE, SYMPHONY X, ELDRITCH och FATES WARNING.

Med sin direkta, varierade och tunga progmetal med en dos thrash kliver PATHOSRAY omedelbart in i elitdivisionen för sin genre och detta borde vara ett givet köp för alla som gillar tung klassisk Heavy Metal med proginslag. Bästa låt på skivan är utan tvekan 9-minuters låten The Sad Game som emellanåt påminner om det gamla ICED EARTH innan Matt Barlow tog över mikrofonen. Lite härligt BLIND GUARDIAN-doftande riff kan också avnjutas i The Sad Game.

Samtliga spår på skivan håller hög klass, värd att nämna förutom ovanstående The Sad Game är ändå den öppnande Faded Crystal som med lätthet hade passat in i DREAM THEATERs senaste album “Systematic Chaos”. En annan favorit är den låt som bär mest progmetal-stämpel på sig Scent Of Snow.

Det är bara att börja mailbomba CDOn och Ginza så de tar hem denna skiva för den är ett givet köp.

Skivor

Agony Scene – Get Damned

ARTIST: AGONY SCENE
TITEL: Get Damned
RELEASE: 2008
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Blanksteg

Ilsket, brutalt och argt
2005 släppte AGONY SCENE sin andra fullängdare, “Darkest Red”, på sitt andra skivbolag, Roadrunner Records, och jag älskar fortfarande varenda minut av detta smärtsamt brutala mästerverk. Trummorna är en av de största faktorerna till att jag alltför gärna lovprisar detta bandet, så det var med förfäran i blicken som jag läste att de bytt trummis. Det, plus att de  nu på sin tredje giv avverkar sitt tredje skivbolag gör att jag var lite smått skeptisk till Get Damned.

Hela skivan börjar med Barnburner, en låt som med sina körrop har mer hardcorekänsla än tidigare släpp. Denna känsla genomsyrar det mesta av plattan, särskilt första halvan. Men sjätte spåret, Rapture, har precis allt det där som gjorde förra skivorna så bra. Nästa låt, Deliverance, har ett riktigt ösparti en och en halv minut in,och såhär fortsätter det skivan genom. Efter några genomlyssningar har man upptäckt en hel mängd med både små och stora detaljer, en underbar breakdown här, en skön melodi där. Lyssna in the Opposition på tal om breakdowns, och en annan låt som måste nämnas är avslutande Old scratch som är enda låten där Michael Williams inte enbart skriker för full hals. Här blandas ren sång med det vanliga skrik som också är ett kapitel för sig. När hans rakbladsvassa stämma skär genom halsen låter det lika smärtsamt som ilsket. Detta är bra ord för att förklara hur musiken som helhet låter också.

Var det befogat att vara skeptisk mot denna metalcoreakt? På den frågan är jag väldigt tudelad. Det är inte riktigt lika bra som föregående skivor i mina öron, med mindre variation i sången, lite mindre metal och mer hardcore i musiken, men samtidigt låter det aningen mer ilsket, irriterat, argt, ja, kalla det vad ni vill, och lite mindre välpolerat.

Sammanfattningsvis tycker jag att “Get Damned” är en mindre lättlyssnad, mer hardcoreaktig platta än tidigare skivor från AGONY SCENE. Mycket pondus och ilska färpackad i elva låtar som nästan alla klockar in runt tre minuter. Man skulle kunna säga att de inte har något för alla, däremot har de allt för någon, men denna någon är inte jag, men det är inte långt ifrån.

Skivor

All Ends – All Ends


All EndsARTIST: All Ends
TITEL: All Ends
RELEASE: 2007
BOLAG: Gun Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Leo

Jag har sett fram emot detta debutalbum ända sedan sommarens Sweden Rock festival då jag lyckades se detta band live. Jag tyckte att ALL ENDS gjorde en bra premiärspelning på SRF trots den lilla scenen och att de fick en dålig speltid mitt på dagen i stekande sol.

ALL ENDS är härstammar från Göteborg och frontar med två sångerskor vid namn Emma Gelotte och Tinna Karlsdotter. Göteborgskopplingarna stannar inte här utan för att spinna vidare på det spåret så är Emma ”In Flames-Björns” syrra och bassisten Fredrik Johansson en före detta In Flames medlem. Föga överraskande känns gitarrljudet lite In Flames-likt, men där slutar nog liknelserna med In Flames. ALL ENDS är snarare ett rockband än ett metalband, trots de stundtals tungt riffiande gitarrspelet. De båda frontdamerna har starka och rena stämmor och sjunger nästan så likt varandra att det ibland är svårt att höra att det verkligen är två som sjunger.

Stilmässigt är det ganska okomplicerad tung rock och jag kan inte låta bli att dra liknelser till Evanescence eller kanske t.o.m. popartister som Kelly Clarkson då det går ner i tempo. Inget ont i detta utan det känns snarare som en frisk fläkt och lite omväxling till alla gotiska band med kvinnosång. Överlag sett så har ALL ENDS gjort en bra debutplatta med ett par toppar såsom singeln Wasted Life, Close My Eyes och balladen Just A Friend. Har man aldrig fastnat för de gotiska banden med kvinnosång och opera etc. så torde ju ALL ENDS med sitt mera tungrockiga sound träffa rätt hos de flesta rockers.

/ Leo