Etikettarkiv: 8/10

Draconian – Under A Godless Veil

ARTIST: Draconian
TITEL: Under A Godless Veil
RELEASE: 30/10 2020
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Få band kan likt Säffles DRACONIAN förmedla samma känsla av trånad. Det är sannerligen en bedrift att trots att bandets formel har förändrats ganska lite under karriären, så väcks alltid samma känsla av längtan av att sjunka ner i bandets musik, och att dessutom lyckas med att hålla mitt intresse uppe genom hela ”Under A Godless Veil” som är strax över en timme lång är också klart imponerande.

”Under A Godless Veil” fortsätter, som ni förstår, på den sedan tidigare inslagna vägen – det är melankoliskt som bara den, det går ofta långsamt och det är ett oerhört fint samspel mellan Heike Langhans rensång och Anders Jacobsson growl. I låtar som Lustrous Heart och efterföljande Sleepwalkers blir det förödande effektivt i refrängerna som har tillräcklig med pondus för att krossa det mesta i känslomässig tyngd.

Överlag så har DRACONIAN lyckats med att snickra ihop så otroligt minnesvärda låtar på den här skivan att de hade kunnat välja i stort sett vilka som helst som teaserlåtar innan skivan kom ut. Redan första låten jag hörde från skivan, Sorrow Of Sophia, tyckte jag var väldigt bra, men jag var faktiskt inte förberedd på den formliga svallvåg av känslor som bandet släpper på genom hela skivan.

Överlag så känner jag mig så väl omhändertagen av DRACONIAN på den här skivan att jag upplever den som en så väsentlig skiva från det gångna året. Att en skiva förmår både trösta och lugna på detta sätt är helt fantastiskt.

Nawabs Of Destruction – Rising Vengeance

ARTIST: Nawabs Of Destruction
TITEL: Rising Vengeance
RELEASE: 1/4 2020
BOLAG: Pathologically Explicit Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Fan ta er NAWABS OF DESTRUCTION. Varför har jag inte kollat in er skiva tidigare? Kan det vara för att ni ligger på en väldigt liten label? Det tycker jag är synd, för er ”Rising Vengeance” är en skiva som förtjänar så oerhört många lyssnare än vad er label kan hjälpa er med.

Det är inte bara det att ni har lyckats med att skriva en progressiv pärla till skiva, sprudlande av musikaliska krumsprång, men också en skiva som känns så hemtam att tiden nästan stannar när jag lyssnar på den. Det är inte heller det faktum att varje låt briserar av kreativitet och i vilka jag hittar nya grejer vid varje lyssning, eller att ni lyckas göra detta med en besättning på endast två medlemmar som briljerar på varenda moment, och som kommer få andra band att slita sitt hår i frustration. Faktumet är att ni lyckas sammanfoga allt detta till en magisk enhet med fantastisk produktion som kommer få folk utanför ert hemland Bangladesh att vilja besöka just er studio.

Fan ta er – er skiva är så bra att jag högst sannolikt kommer att bli tvungen att möblera om i min årsbästalista – men just det bekymret ser jag som kärt besvär.

P.S. Gott folk – ni måste kolla in den här skivan.

 

Countless Skies – Glow

ARTIST: Countless Skies
TITEL: Glow
RELEASE: 4/11 2020
BOLAG: Willowtip

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag drar igång ”Glow” och framför allt öppningslåten Tempest så tänker jag på vilket mäktigt inflytande som Finland har haft inom metalscenen. För trots att COUNTLESS SKIES kommer från England så har de gjort en låt som låter som en perfekt finländsk melodeathlåt. Här finns det episka anslaget, melodierna som bölar fram, och faktiskt får mig att uppleva något som kan liknas med sann lycka när basisten Phil Romeo släpper på den mäktigaste rensången jag hört denna sidan ICS Vortex när den norske jätten klämde i som bäst.

Ja, ni fattar att COUNTLESS SKIES sätter ribban ganska högt för sig själva med en sådan inledning. Dessbättre lyckas de leverera även efter öppnaren.

”Glow” är en,  om jag ser till hur bandet lät och förde sig i höjd med debuten ”New Dawn” som kom 2016, satans kvalitetshöjning. Jag har lyssnat försvarliga mängder på bägge skivorna, och kan inte säga annat än att bandet växlat upp på samtliga områden. Musicerandet ligger på en högre höjd, sången är bättre, låtarna visar upp en fantastisk variationsrikedom, och produktionen dräper.

Inte minst avslutande tredelade titellåten där man tar i från tårna. Att bandet lite väl tydligt visar sin enorma kärlek till OPETH kan man ha åsikter om. För egen del tycker jag det bara är charmigt, och jag köper det inte minst för att bandet inte stannar vid detta utan broderar ut låten till ett monster till låt, fylld av självförtroende.

Bandet är tydligt med att även ifall Ross King på gitarr och sång, Phil Romeo på bas och sång, James Pratt på gitarr och Nathan Robshaw på trummor sannerligen kan lira på sina instrument, så handlar ”Glow” om en samling låtar som skiner och tillåts glänsa. Med tanke på vilket enormt steg som bandet tagit på fyra år sedan debuten så ska det bli väldigt intressant att se var bandet är på nästa skiva. Jag längtar redan efter den.