Death metal har, som vanligt, ett bra år. Jag vet inte vad det är med denna genre, men satan vad ihärdig den är med att kavla ut skivor som får livsandarna att jubla lite extra. Jag har inga problem med att räkna upp ett antal skivor som kan falla inom kategorin dödsmetall från i år som är riktigt bra.
Då kommer THE LURKING FEAR in: ”Håll min öl”.
Jag vet att det är många som börjar salivera vid blotta tanken på bandets debut från 2017 – ”Out Of The Voiceless Grave” – som jag, föga förvånande, gav en betygsåtta.
Fyra år senare drämmer detta gäng urstabila gammelgäddor i med ett ännu bättre album. Det är perfektion i det mesta. Produktionen är en våt dröm, som fångar stämningen bandet vill förmedla ypperligt. Alla medlemmar i bandet tänder på alla cylindrar och lirar på ett sätt som får mig att svettas i öronen. Tompa Lindberg visar igen att han är en av de bästa sångarna i death metal på planeten.
Och sen har vi låtarna som ligger på en verkshöjd som gör att även skivan med bonusspåren lämnar mig med en känsla att jag vill ha mycket mer.
Ja, ni fattar, det är precis som det var på debuten – traditionell, stabil dödsmetall med en hantverkskänsla som gör att alla som gillar death metal kommer att få mer ved på elden av skivan.
Jag ligger efter med recenserandet, som ni märker, då jag har skrivit om flera skivor som har ett releasedatum som ligger ett antal veckor bakåt i tiden. I de flesta fallen i allmänhet, och när det gäller ”Gods Of Debauchery” i synnerhet, vill jag tro att det är befogat att ta en titt på dessa skivor. Inte minst för att ni läsare redan har tillgång till skivorna i fråga och slipper betrakta recensionerna som mer lockande att kolla in skivorna när de släpps.
Nog om detta. SEVEN SPIRES är ett symfoniskt band från Boston. Samtliga medlemmar har examen från Berklee College of Music. Jag vet att detta kan verka avskräckande – nu ska det nördas ner och visas skills på alla instrument så att lyssnaren riktigt kröks in och imploderar – men för egen del är detta ett faktum som mer lockar än avskräcker.
SEVEN SPIRES lyckas dock med bedriften att inte lockas ner i denna fälla, och de gör det med bravur. Faktum är att ”Gods Of Debauchery” kan vara en av de bästa skivorna ni kommer höra under 2021. Jag har lyssnat på repeat, och trots att skivan klockar in på en speltid på 1 timme och 17 minuter så upplever jag den inte som alls lika lång som exempelvis IRON MAIDENs senaste. Det är såklart för att ”Gods Of Debauchery” dignar av fruktansvärt bra låtar.
Bandet växlar ledigt mellan riktigt rå och aggressiv metal och rent episka katedralbyggen. Jag tycker att Shadow On An Endless Sea som ligger som låt sju är ett bra exempel på detta. Det är blastbeats och ett rent hänförande smattrande på kaggarna av Chris Dovas, fruktansvärt grymt basspel från Peter de Reyna, underbara gitarrslingor av Jack Kosto och magiskt growl och rensång från sångerskan Adrienne Cowan.
Ska jag nämna ytterligare en röd tråd, förutom det magiskt snygga hantverket i låtskriveriet, så är det just Cowans ypperliga förmåga som sångerska. Hennes insats dräper alldeles oavsett om hon growlar eller sjunger rensång och det ger en förstärkning och variationsrikedom till den här skivan som är imponerande.
De symfoniska delarna är skickligt inkorporerade. Jag tycker att detta är viktigt. Att skriva musik för att sedan lägga på dessa element kan funka till en viss punkt. Men det märks direkt när ett band redan har fullbordat sin tankegång med dessa delar, för då får man en helt annan utväxling. Det har, såklart, SEVEN SPIRES gjort.
”Gods Of Debauchery” är en av de bästa skivorna jag hört i år, men det kan också vara en av de bästa symfoniska metalplattorna jag hört överhuvudtaget. Det borde få er att kolla in skivan. Jag tror inte ni kommer ångra er.
Vid de första antalet genomlyssningarna av ”The Impassable Horizon” var jag aningen skeptisk. ”Vad är det med band som ska lägga till saxofon till den här graden?” tänkte jag. Jag har inget emot saxofonen som instrument – jag har lyssnat min försvarliga del på både SPIDERGAWD och den där berömda balladen på DREAM THEATERs ”Images & Words” och njutit.
Men sedan började jag tänka hur otroligt logiskt användandet av saxofonen blir här. Vi pratar ändå om ett franskt progressivt och tekniskt dödsmetallband. Och nu får ni ta detta med en skopa salt om ni vill, men om jag jämför progressiva tekniska dödsmetallband från USA med band som kommer från Frankrike, Tyskland, Belgien, så nog har de europeiska banden en vida mer intellektuell inställning till sin musik? Med detta i åtanke så kanske frågan istället borde vara varför inte fler band använder sig av blåsinstrument?
Nu kanske ni tror att det liras rundor på luren i varenda låt på ”The Impassable Horizon”, men så är det inte. Istället använder FRACTAL UNIVERSE instrumentet på ett skrämmande effektivt sätt som gör att låtarna förstärks på ett rent magiskt sätt. A Clockwork Expectation sammanfogar på ett oerhört fint sätt tungt sväng, blasts, djentiga inslag, lite Steve Vai-inspo på solot direkt efter saxsolot och en satans sånginsats av Vince Wilquin.
Är det för att bandet radikalt har ändrat inriktning? Nä, för det har de inte. Här finns fortfarande nickarna till CYNIC, ALKALOID, DEATH och GOJIRA i någon mån som, såklart, bandet gör sin egen grej av. Nej, snarare är det så att ”The Impassable Horizon” har låtar som bänder och skaver åt fler håll än på tidigare plattor, och som gör den här plattan som helt enkelt behöver lite mer lyssnartid för att komma till sin rätt. När detta väl händer så kommer ni inse att den här skivan är lika bra som föregångaren och med eftertryck visar på att FRACTAL UNIVERSE är ett band som är så fantastiskt att lyssna på.
Jag hyllade produktionen på ”Rhizomes Of Insanity”, och den som bandet har fått till här är faktiskt ännu bättre. Här finns en underbar rymd i ljudbilden som är direkt hänförande stundtals, men också en densitet i de mer gitarrstinna delarna. Att bandet tog två dagar att ratta ljudet på Clément Denys trummor märks för satan så bra de låter. Är då detta viktigt? Ja, när man betänker hur fantastiskt fint produktionen förstärker redan otroligt bra låtar så blir det ju det.
FRACTAL UNIVERSE bevisar med självklar tydlighet att de är ett av de intressantaste banden inom scenen med ”The Impassable Horizon” som med råge kvalar in som en av årets hittills bästa skivor. Kolla in den.
ARTIST: The Lurking Fear
