Etikettarkiv: 9/10

Skivor

Spectral Wound – A Diabolic Thirst

Lämna en kommentar

ARTIST: Spectral Wound
TITEL: A Diabolic Thirst
RELEASE: 16/4 2021
BOLAG: Profound Lore

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Kanada har en av de bästa scenerna när det kommer till metal i hela världen. Jag kan på rak arm räkna upp BEYOND CREATION, BOREALIS, KONKEROR, ARCHSPIRE och såklart Devin Townsend som band som jag hade klarat mig illa utan i vardagen. Nu får jag lägga till ytterligare ett band till den listan – SPECTRAL WOUND från Montreal.

Som ni förstår på betyget är detta helt otroligt bra. SPECTRAL WOUND är en kvintett som lirar black metal på ett djupt berörande sätt. ”A Diabolic Thirst” är bandets tredje platta, och det är precis som om bandet har tagit prick alla grejer som jag gillar med black metal och stuvat ihop dessa till en i det närmaste perfekt platta.

För det första, och kanske mest väsentligt, är stämningen på skivan. All bra black metal står och faller med något så oerhört påtagligt och svårfångat som stämning. Det ska såklart inte vara behagligt att lyssna på, men inte vara missljudande. Detta smäcker SPECTRAL WOUND in med emfas. De kusligt hemsökande gitarrslingor- och harmonier som gitarristerna Patrick och Sean fullständigt dräper på ligger som en underbar röd tråd genom hela skivan.

Produktionen är sagolikt bra. Här finns en rymd som är episk men kylslagen. Gitarrerna är exakt rätt isande, trummorna låter som de ska och jag gillar att jag kan höra basen tydligt. Sången ligger rätt i mixen.

Och på tal om sång – Jonah Campbells gastkramande ylande skickar den här skivan till yttre rymden.

Samtliga 6 låtar är fantastiska och spelas med total hängivenhet och emfas. ”A Diabolic Thirst” är en djupt känslomässigt drabbande skiva. Jag kan faktiskt inte komma ihåg när jag lyssnade på en black metalskiva som känns så här otroligt genuin. Jag vill bara vara kvar i den och trycka på play igen så fort skivan tar slut. För det är min enda egentliga anmärkning på skivan, vilken ni kan bortse ifrån om ni vill, och snäppa upp betyget till det högsta – jag vill att den ska vara längre.  Solklar årsbästalistevarning.

Skivor

Vokonis – Odyssey

Lämna en kommentar

ARTIST: Vokonis
TITEL: Odyssey
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: The Sign Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har haft ytterst svårt att lyssna på någon annan musik än VOKONIS ”Odyssey” sedan jag upptäckte att den faktiskt var släppt. Ett oerhört kardinalfel av mig för som ni förstår på betyget så är det här en skiva som är helt magiskt bra.

Jag lyssnade på bandets förra skiva ”Grasping Time” som kom 2019, och trots att jag gillade boråsarnas låtskrivartalanger så störde jag mig så in i baljan på hur cymbalerna låg i mixen att det förtog stora delar av upplevelsen. Detta är inte bara korrigerat på ”Odyssey”, utan resten av ljudbilden är ren mumma för öronen. Precis allt ligger rätt och ser till att de olika instrumenten förstärker istället för att bekämpa varandra. Gitarrtonen är helt fantastisk, och det gör att Simon Ohlssons riff kommer till sin rätt, för om något så är ”Odyssey” en gitarrdriven platta. Det är inte så att Ohlsson tar plats för sakens skull, men nog märks det när han får feeling i exempelvis Blackened Wings som svänger och röjer åt de flesta kanter. Här kommer också Ohlsson och Jonte Johanssons sång fram på ett helt briljant sätt. Du glade så gött det är med band som har två sångare med så olika vokala uttryck – det ger den här skivan en bredd och variationsrikedom som är imponerande.

Sen skulle vi kunna prata hur länge som helst om vilket genidrag det är av VOKONIS att ha med Per Wiberg (ex-Opeth) på keyboards för han förstärker låtarna på ett väldigt fint sätt, hela tiden stöttande och nästan så att jag tycker att han kunde ha fått bre på liiiite mer, haha!

”Odyssey” har endast 6 låtar, och bandet ser till att skickligt bygga upp skivan. De kortare låtarna (Rebellion, Azure och Blackened Wings) känns väldigt matiga i ordets bästa bemärkelse, och de långa är så bra att jag hela tiden känner att jag nog skulle vilja ha lite till.

Som ni förstår är detta ett album som med råge kvalar in i startfältet om plats på årsbästalistan för min del. Kolla in den!

Och ja, omslaget av Kyrre Bjurling är ett av de snyggaste jag har sett.

Skivor

Kardashev – The Baring Of Shadows

Lämna en kommentar

ARTIST: Kardashev
TITEL: The Baring Of Shadows
RELEASE: 7/5 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Om ni tycker att den här EP:n verkar bekant så är det för att bandet släppte den redan 2020 på eget förlag, men när nu KARDASHEV har blivit kontrakterat av Metal Blade så ges skivan ut på nytt, med en del som är originalversionen plus låtarna i instrumental version.

På ett sätt är det väldigt lätt att skriva om den här skivan. Ni förstår på betyget att detta är vansinnigt bra, men också svårt för inget jag skriver kan göra musiken rättvisa. ”The Baring Of Shadows” är 4 låtar, i stort sett fulländad,  musik och den enda anledningen till att jag inte drämmer i med högsta betyg är att de instrumentala låtarna inte fyller någon som helst funktion då en oerhört tung anledning till att jag gillar skivan så mycket är sångaren Mark Garretts rent straffande vokala insats.

Här har vi en sångare som klarar det mesta – det avgrundsdjupa growlet – men också har en vansinnigt imponerande brett i sitt rena register. Hans sång berör så oerhört djupt i samtliga låtar att jag har brustit ut i gråt flertalet gånger under lyssningarna.

Genremässigt har KARDASHEV, som för övrigt har tagit sitt namn från den sovjetiske astrofysikern Nikolai Kardashev, rört sig från deathcore på sin hittills enda fullängdare, ”Peripety” (2015), till att blanda in mer post-metal och shoegaze vilket fungerar som en förbryllande bra kombination. Sömlöst går bandet från blastande till skir musik och ibland till och med i kombination vilket sannerligen får de känslomässiga bråddjupen att öppna sig alltmer.

Framför allt känner jag att KARDASHEV är ett band som inte bara levererar på det vokala planet. Nico Mirolla på gitarr, Alex Rieth på bas och Sean Lang på trummor bländar både enskilt på sina instrument, men summan blir större än delarna  och utväxlingen blir i stort sett fulländad. Jag längtar redan efter mer musik från det här bandet.