ARTIST: Danefae
TITEL: Trøst
RELEASE: 31/1 2025
BOLAG: Egen utgivning
BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch
Det är något visst med det danska språket. Sedan jag flyttade ner till Lund i slutet av 1990-talet och jag gick en kurs i samarbete med Köpenhamns universitet och där jag såklart stötte på en hel hög med danskar har jag först förvirrats av det, men sedan alltmer älskat det minst sagt gemytligt grötiga språket som talas i landet.
Jag säger inte att det enbart är detta som får mig att uppskatta ”Trøst” så mycket som jag gör, men det spelar helt klart in att det är på danska det sjungs som gör att betyget går upp i den övre delen av skalan.
Vi kan faktiskt stanna kvar i sången, för jösses vilken sångerska DANEFAE har i Anne Olesen. Det är inte svårt att uppskatta hennes stämma som inte bara är vacker, men som också går igenom skivan som en röd tråd. Här finns också en hel massa gästande sångare och sångerskor som ytterligare lyfter den vokala insatsen på skivan.
DANEFAE lirar metal med en hel del avstickare – det kan kanske lätt bli så när bandmedlemmarna möttes på vad jag förstår är en musikhögskola på Jylland och marinerades i ystra krumsprång. Här finns helt klart en sensibilitet av pop och jazz, men mest tänker jag att bandet verkar dels dyrka melodier och gärna drar åt det djentiga hållet, utan att detta dominerar så det stör.
DANEFAE är ett band som verkligen är duktiga på att bygga låtar, och det börjar direkt med öppnaren Fuglekongen vars öppnande toner är prövande, ja nästan skira – för att sedan byggas på till en storartad uppvisning i mäktighet.
Ja, det där med mäktighet – jag förförs och förbryllas av vilket allvar bandet närmar sig detta grepp. Kanske då framför allt i låten P. S. Far er død som verkligen är ett tvärsnitt av vad DANEFAE gör så bra. Melodierna, mäktigheten och sången kommer samman på ett sätt som tar andan ur mig vid varje lyssning. Att bandet är befolkat av skickliga musiker hjälper såklart till, men även om jag hänförs över hur varje enskild medlem levererar på sina instrument – gitarristen Anders Mogensens solo exempelvis är ett av de bästa ni kommer höra i år – och hur smakfullt detta solo tryfferas av trummisen Jonas Agerskov och balanseras av basisten Carl Emil Tofte Jensen – så är det så tydligt att DANEFAE är och vill vara ett kollektiv som drar åt samma håll, och har kapaciteten att skriva låtar som fastnar i skallen något så för djävla märkbart.
”Trøst” är DANEFAEs andra album och med tanke på att jag tycker att bandet har tagit stora steg från debuten ”Tro” är det ingen överdrift att jag ser fram emot mer musik från bandet. Detta är fruktansvärt bra, kolla in den.