Etikettarkiv: doom metal

Malsten – The Haunting of Silvåkra Mill

ARTIST: Malsten
TITEL: The Haunting of Silvåkra Mill
RELEASE: 24 juli 2020
BOLAG:

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Sätt dig så bekvämt som möjligt, eller lägg dig ner om du hellre vill det. Se till att du har lugn omkring dig så att ingenting stör. Ta några djupa andetag innan du börjar.

Nej, det här är ingen inledning till meditation eller yoga utan instruktioner för hur du lämpligen kan förbereda dig inför dryga 40 minuter riktigt malmtungt malande doom med skånska MALSTENs debutalbum.

Det unga bandet väljer att berätta en gammal historia, konceptet i “The Haunting of Silvåkra Mill” är en berättelse i fyra kapitel om de hemskheter som skedde i byn Silvåkra och kring den gamla kvarnen för omkring ett sekel sedan. Förstasingeln Torsion som inleder kvartetten släpptes för något år sedan och den väntan på fortsättningen som inleddes då får nu sin upplösning i fullängdsalbumet. Fyra spår, alla kring tio minuter långa, utgör kapitlen i denna ganska brutala berättelse om besatthet, hemsökelse, barnamord och död.

Ja, detta är en verkligt läskig historia vilken i till exempel Immolation i detalj berättar om bortförande av ett av traktens barn och hur det från kvarnen sedan hörs ljud av tänder som krossas, kött som karvas loss och ben som mals till mjöl. Det avslutas med att modern som förlorat sitt barn väcks i natten av att en säck finmalet mjöl avlämnas på verandan…

Musikaliskt är detta absolut doom i dess rikaste betydelse, riktigt långsam och doomig doom. Malande tungt som bandnamnet antyder. Ett meditativt tuggande som pågår albumet igenom och ändå tillåter varje låt att ha sin egen tydliga karaktär. Vart och ett av spåren rymmer i sig en helt egen dramaturgi.

Framförande och produktion är så oklanderligt säker att jag aldrig skulle gissat att bandet endast är två år ungt och att detta är deras debut. Enligt Metal Archives (fast vad vet de egentligen?) är endast en bandmedlem listad att sedan tidigare ha spelat med ett metalband, basisten Andreas Svensson (KAPTAIN SUN 00-08). Sångaren Manne Högströms röst framför tryggt den tunga lyriken med djup och bred vokal kompetens. Fredrik Grehn på gitarr och Joen Leffler på trummor bidrar lika kvalificerat på sina instrument.

Det enda jag möjligen kan gnälla över är viss utdragen olåt här och där. Absolut att obehagliga ljud kan ha sin plats i musiken och inte minst med tanke på albumets tema. Men det blir för mycket, för lååångt när till exempel hela albumet avslutas med nära en minuts enerverande “gnissel”. Men detta är en randanmärkning.

“The Haunting of Silvåkra Mill” är en mäktigt imponerande debut, ett stycke doom att försjunka i, dras ned i och svepas iväg av. Åter uppkommen till ytan låter det sig absolut göras att köra hela den hemska historien och den läckra musiken ännu ett varv.

Ah, glömde nästan en sak. Omslaget är galet snyggt också – men det ser ni ju själva.

MALSTEN – Immolation

Paradise Lost – Obsidian

ARTIST: Paradise Lost
TITEL: “Obsidian”
RELEASE: 2020
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Dra mig baklänges vad bra den här skivan är!

I ett tidigt skede utlovade undertecknad en recension av plattan, för att sedan draaaaa uuuuuut på det, helt enkelt eftersom skivan förtjänat tid att sjunka in och få ett rättvist betyg. PARADISE LOST är inga nykomlingar och gissningsvis krävs ingen egentligen närmare presentation av Halifax egna surputtar såhär 16 fullängdsskivor in på karriären, så låt oss istället placera årets “Obsidian” i relation till bandets diskografi. Vi får till att börja med gå tillbaka till 2009 års “Faith Divides Us – Death Unites Us” för att i modern tid komma i närheten på lika bra skiva, men det räcker inte riktigt där. “Obsidian” håller som helhet en jämn och hög klass som placerar den nästan på par med ikoniska skivor som “Shades Of God”, “Icon” och “Draconian Times”. Inte riktigt där, men nära nära.

Tror du inte på detta uttalande så lyssna på inledande Darker Thoughts. Sektionen från ca 1:45 in när själva låten tar fart? Gåshud. Singeln Fall From Grace som vid första soloanlyssningen kändes lite slentrian lyfts till riktiga höjder där den som andraspår ramas in av Greg Mackintosh bölande vackra gitarrslinga som låter just Darker Thoughts klinga ut och den drivna gotiska Ghosts. Den låten såväl som fjärde spåret The Devil Embraced är såna där låtar som PARADISE LOST egentligen gjort tusen av redan, men här träffar man helt rätt. Känslan och samspelet i bandets grundläggande motor – kompgitarristen Aaron Aedy, basisten Stephen Edmundson och trummisen Walteri Väyrynen – briljerar. Lägg till det att Nick Holmes levererar såväl stenhård och blytung growl (lyssna på Ravenghast), klassisk gothmörker (Forsaken) och känsla så har du receptet för en av de absolut starkaste skivorna vi sett under första halvan av 2020.

“Obsidian” har faktiskt inte ett enda svagt spår, och bjuder på stor variation. Aftonbladet delade ut 4 av 5 i sitt betyg. WeRock ger 9 av 10.  Missa inte den här skivan!

 

Temple Of Void – The World That Was

ARTIST: TEMPLE OF VOID
TITEL: The World That Was
RELEASE: 2020
BOLAG: Shadow Kingdom Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jag har följt jänkarna i TEMPLE OF VOID sedan de debuterade med utmärkta “Of Terror And The Supernatural” 2014, och ständigt fascinerats över hur de klarar att få sin döds-doom att låta svängig fast det stundtals går i snigelfart, i vissa låtar knappt mätbart i Bpm. Anledningen är ett genuint hantverkskunnande när det gäller låtsnickeri, och tredje given “The World That Was” är dessutom den mest lättlyssnade plattan från bandet. Sannolikt också den bästa till dags dato, och därmed en ypperlig väg in till detta band.

Totalt bjuds vi på 5 riktiga låtar + 1 mellanspel över 37 minuter. Inledande A Beast Among Us är ganska talande för bandets sound, men redan i Self-Schism så inleder man på ett sätt som luktar gamla ALICE IN CHAINS i dödstappning – och i Leave The Light Behind är det lika delar NOVEMBERS DOOM och PARADISE LOST som skiner igenom. Det är tillsammans med avslutande titelspåret skivans bästa låtar och ett exempel på hur TEMPLE OF VOID lånar referenser av andra utan att på något sätt släppa sin egen identitet.

Sist men inte minst: har du sett “När Lammen Tystnar”, seriemördarfilmen med Hannibal Lecter som centralfigur? Är det något band som skulle kunna göra en lyckad cover på ledmotivet så är det TEMPLE OF VOID!