”One List to rule them all, one List to find them, One List to bring them all, and in the darkness bind them.”
Att få ihop individuella årsbästalistor brukar vara en nog bitterljuv huvudvärk för WeRocks skribenter. Att ge sig på uppgiften att knåpa ihop en gemensam lista är inte direkt lättare, men eftersom vi på WeRock nu både är listnördar och (uppenbarligen åtminstone i viss mån) masochister, gav vi oss i kast med detta.
Här följer resultatet av våra ansträngningar, och vi törs nog säga att det blir svårt att hitta ett starkare urval av tio plattor från 2018!
Ytterligare ett år… Det har varit ett jäkligt bra musikår. Nu kör vi!
Ja just det, missa inte årets bästa: Svenska album, Livealbum, Låt, Konsert och Festival, som du hittar efter albumlistan. Nu kör vi!
Topp 10 album
10. TRIBULATION – Down Below TRIBULATION har varit heta några år nu men jag har inte riktigt fattat storheten. Förra albumet ”The Children of the Night” skrev jag om här på WeRock när den kom och gav den inte mer än godkänt i betyg (6/10). Med ”Down Below” har dock bandet fångat även mig. Detta är deras hittills bästa platta, mer varierad och jag tycker också sången utvecklats sedan förra given. När jag sedan såg bandet live på Borgholm Brinner blev jag än mer såld. Fantastiskt liveband.
9. BLOODBATH – The Arrow Of Satan Is Drawn
Utan någon ambition att förnya genren eller sitt eget sound har BLOODBATH åter skapat en finfin dödsplatta. Andra skivan med Nick Holmes (PARADISE LOST) på sång, vilket jag redan tidigare sett som ett gott tillskott. Även om en alltid kunde önska åter höra Mikael Åkerfeldts growlande röst. (Den kunde förresten gott höras lite mer lite varstans…) ”The Arrow Of Satan Is Drawn” är årets death metal-platta när du vill ha din döds utan några utvikningar eller krusiduller.
Konceptmästaren Claudio Sanchez gjorde med förra plattan ett besök i den verkliga världen. Temat rörde sig då kring upplevelsen av att ha blivit förälder. Med ”The Unheavenly Creatures” är han tillbaka i Coheeds och Cambrias värld och startar upp en ny tänkt serie inom detta framtida universum. Spännande och kul att svepas med i en ny historia. Musiken då, det är väl ändå det viktigaste? Jodå, den är både tungt rockig och smidigt svängig. Nöjsam lyssning på alla plan.
7. WATAIN – Trident Wolf Eclipse
Kvintessensen av svartmetall skrev jag i januarirecensionen och det håller än. ”Trident Wolf Eclipse” är självklar på topp 10-listan men har fått alldeles för lite speltid under året för att riktigt konkurrera om de högsta placeringarna – varför egentligen, undrar jag nu när jag lyssnar inför listskrivandet? Ändock, Sveriges svartaste svartmetall håller ännu högsta klass. Denna gång tillbaka i det renaste råa och med mindre storvulenhet än 2013 års ”The Wild Hunt”.
6. VREID – Lifehunger
Norges ”alltid-steget-efter-de-allra-största-men-alltid-bättre-än-det-mesta”-band VREID gör en förhållandevis lättsamt album och något av en mellanplatta men skopar ändå ut mångt och mycket av konkurrerande extrem metal-band både inomlands och i internationell konkurrens. SÓLSTAFIRs Aðalbjörn Tryggvason bidrar med överraskande gladmetal i Hello Darkness. Inte riktigt samma tyngd och integritet som i förra given ”Sólverv” men ändock med mycket gott gry.
5. AT THE GATES – To Drink From The Night Itself
Filosofiska frågor väl bearbetade med melodiskt dödsmangel. Efter att blivit som bortblåst av musiken i ”To Drink From The Night Itself” fängslar lyrikens djup så att även hjärnan får sitt. I en intervju i GAFFA säger Tompa Lindberg, mest på skoj, att ”alla hårdrockare är smarta, men våra fans är lite smartare” och jag påstår att; ett band har de fans de förtjänar. AT THE GATES har inte enbart med förra plattan galant klarat en come back efter ett helt årtionde. Bandet visar nu att gammal inte bara är äldst utan också högst relevant på vägen mot 2020-talet.
4. ENGEL – Abandon All Hope
Kanske den platta som spelats mest och gjort mig allra mest glad under året. ”Skruva upp ljudet på bilstereon (eller motsvarande) och veva ner rutan (eller motsvarande) och bara gasta med av hjärtans lust!” skrev jag i min recension i maj. Bandets framträdande på Skogsröjet var också mycket uppfriskande och förhöjer upplevelsen av lyssningen till de nya låtarna. ENGEL har legat mig nära ända sedan debuten med ”Absolute Design” och det är glädjande att se dem hela tiden utvecklas. ”Abandon All Hope” är bandets bästa platta till dags dato.
3. CRASH NOMADA – S/T
Denna musik går lite utanför ramarna för vad som presenteras i övrigt här på min lista (och vanligen på WeRock). Punkinspirerad musik har dock alltid tagit genvägar till mitt hjärta. I kombinationen med folkmusiktoner från nära och längre bort går musiken rakt in i själen. Lyriken på Crash Nomadas självbetitlade albumet är ömsom arg och snärtig (Det här är ditt liv) ömsom episkt berättande (Ljuset som du sökte). Och alltid upprorisk och engagerande. Bäst representeras kanske albumet av vackra Under en mörk europeisk himmel som också har en ursnygg video (mer om den nedan). Plattan kom sent under hösten men stormade rakt in i mitt musiklyssnande och upp mot toppen på den här listan.
2. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest (ILYAYD)
Även om BEHEMOTH inte lyckas överglänsa sig själva eller komma upp till riktigt samma nivå som sin förra giv ”The Satanist”, är ILYAYD ändå en platta nära perfektion. De mer catchiga spåret i bandets senare musik får ta större plats, bästa exemplet kanske Bartzabel, och likaså det melodiska representerat av t.ex. Havohej Pantocrator – där ”havohej” inte är någon hurtig polsk hälsningsfras som jag tänkte mig först utan helt enkelt Jehovah (gud) baklänges. Över hela skapelsen ligger ständigt den tyngd, den musikalitet och det furiösa driv BEHEMOTH alltid står för. Nergals och bandets oförsonliga retorik mot religion och kristen konservativ politik är kanske än tydligare denna gång.
1. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs Den har legat varmt om hjärtat och ohotad etta på min tänkta lista ända sedan den kom i januari. Första singeln var min Årets låt redan 2017. ORPHANED LANDs konceptalbum om mänsklighetens tillkortakommanden och det hopp som släcks igen och igen är musikaliskt en fantastisk helhet fylld med lysande enheter, tung metal i kombination med inslag av orientalisk folkmusik. Lyriken en sammanhållen gestaltning med djupare reflektioner kring det mänskliga och det omänskliga.
”Gillar du inte det här har du helt enkelt inte tagit dig tillräckligt med tid” vill jag ibland säga till dem som inte har funnit storheten i detta. Men sen vet jag ju att det enkla svaret är att smaken är som… olika. Jag bara, mer än någonsin, önskar att den starka musikaliska upplevelsen jag känner går ut till så många som möjligt. Och det är aldrig för sent 🙂 .
Övriga utmärkelser & betraktelser
Årets album strax utanför topp 10
Flera av dessa känner jag hade haft chans bland de främsta tio men att det var tiden, eller avsaknaden av tillräcklig sådan, som verkade emot dem. PRIMORDIAL, NECROPHOBIC, DEATHENING och EINHERJER m.fl. är klart värda mer tid än jag lyckats ge dem på ”rätt” sida årsskiftet.
11. KATAKLYSM – Meditations
12. PRIMORDIAL – Exile Amongst The Ruins
13. NECROPHOBIC – The Mark Of The Necrogram
14. DIMMU BORGIR – Eonian
15. DEATHENING– Antifascist Death Metal
16. NERVOSA – Downfall Of Mankind
17. EINHERJER – Norrøne Spor
18. HAMFERÐ – Támsins Likam
19. IMMORTAL – Northern Chaos Gods
20. DOMKRAFT – Flood
Årets svenska album – Crash Nomada
På senhösten kom ett svenskt punkband som slog undan benen på mina planer att placera ett eller annat melodiskt dödsmetallband på denna position. Crash Nomada tog sig in i mitt hjärta på det där sättet som händer med ett band eller en artist sådär högst vart femte eller vart tionde år. Kombinationen av fantastiska texter, engagerad, kärleksfull och ilsken punkattityd samt mixen av sofistikerat snygg och galet uppiggande musik gör skivan oemotståndlig.
Årets livealbum/live-DVD – Messe Noir Ja, konkurrensen här är inte stenhård, jag har aldrig lyssnat på livealbum i någon större utsträckning och inte heller så i år. Ändå är jag säker att BEHEMOTHs ”Messe Noir” hade stått sig väl i jämförelse med nästan vad som helst. Hela albumet ”The Satansist” i en konsert från Warsawa återfinns på CD-albumet i en stram men ändå oerhört stark liveversion. På DVD:n ges utöver denna konsert ytterligare en, bara aningen mer lössläppt, aningen mer spontan, inspelning av samma upplägg. Det är såhär BEHEMOTH ska upplevas om du sitter hemma i soffan – fast allra helst på plats såklart!
Årets låt – Under en mörk europeisk himmel
Vi behöver detta. Ilska över vad som sker i vår alltmer söndrade värld, bespeglad i forna myter och formad i vackraste musik med djup känsla och integritet. Älskar detta för att det är på en gång kärleksfullt och uppviglande, stärkande och samtidigt på något märkligt vis rogivande. Musik som ger hopp – vi behöver det.
Årets konsert – SLAYER på Hovet
Jamen, hur en än vänder och vrider på det var upplevelsen att se SLAYER i sin avskedsturné på ett fullsatt Hovet den mäktigaste konsertupplevelsen i år. Allra mest imponerande med engagemanget, spelglädjen(!), intensiteten som strålar ut från scenen. Att efter 37 år och med 4-5 avskedsspelningar i veckan senaste månaderna finna den entusiasm som krävs att än en gång göra sitt allra bästa – och lyckas. Professionellt och ruggigt bra . Läs mer i min recension här på WeRock.
Årets festival – Borgholm Brinner IN FLAMES har de senare åren glidit ifrån mig alltmer, eller jag från dem. Senaste två albumen har jag knappt lyssnat till. När så en egen festival lanserades var jag först inte helt engagerad men då de planerade banden presenterades blev det alltmer intressant. Melodisk döds (IF och DARK TRANQUILLITY) omväxlande med hardcore/punk (RAISED FIST, REFUSED, COME BACK KID), black metal (SATYRICON), lite goth-mix (TRIBULATION) samt ett par för mig lite mindre intressanta rockakter – men det ska ju alltid finnas tid till mat och öl också, eller hur? – (GRAVEYARD, DANKO JONES).
En scen, två dagar och 4-5 000 besökare per dag. Ett perfekt format enligt mig och jag ser fram emot vilka band som ska börja presenteras inför kommande sommar. Dessutom låter det nya materialet från IN FLAMES inte så himla dumt faktiskt. Pepp!
Årets o-konflikt – Gaffa vs. WeRock Vi håller varandra nära men fria här på WeRock och skribenterna har vänstrat omväxlande med ett antal andra musiksajter och magasin under årens lopp. 2018 blev året jag började skriva för musiktidskriften GAFFA, ett på många sätt annorlunda skrivande om musik än vad jag varit van med. Framför allt med mer strikta format, skarpa deadlines och ett evigt räknande av antal tecken i recensionen eller artikeln…
GAFFA är kul! Men en alldeles särskild frihet och hemmahörighet känner jag här på WeRock och tackar ödmjukast mina medskribenter för öppenhet, vänskap och kärvänligt musikgnabb under året som gått. Jag önskar er och alla våra läsare ett fantastiskt gott musikår 2019!
Ytterligare ett år har lagts till handlingarna, och banne mig om inte 2018 bjöd på extraordinärt många toppar och känslomässiga bråddjup inom musiken vi alla älskar. Jag hade tidigt koll på minst en skiva som jag tyckte hade mycket goda, ja rent av sannolika, skäl att slå sig in på en plats på den övre halvan, men i övrigt har jag slitits mellan olika känslor när det gäller min lista. Och som vanligt så kommer det alltid minst en skiva som omkullkastar ordningen väldigt sent in på året. Ska jag våga uttala mig om någon trend i min lista, så är det kanske att melodierna har varit mycket viktiga för mig i år, samt att storvulna känslor i musiken också har premierats. Vi kör!
Topp 10 skivor
10. SLAEGT – The Wheel
Att Danmark på senare år har seglat upp som ett land med en stark metalscen är jag inte ensam om att tycka, och SLAEGT hör till den grupp band som verkligen har lyckats sammanfoga historien med nuet på ett helt fantastiskt sätt. ”The Wheel” fullständigt ångar och frustar av kärlek till metallens 1980-tal med svinsnygga melodier och tydligt fokus på gediget riffande, men lyckas också inkorporera element som growl och råare tongångar på ett sätt som verkar helt självklart.
9. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson
En av årets mest efterlängtade skivor för min del, då jag misstänkte att det österrikiska post-black metalbandet minst sagt skulle våga att vräka på än mer känslor än på ”III: Trauma”. Och jag kan inte säga att jag blev besviken, då ”Arson” på i stort sett varje lyssning har svept med mig i känslornas vindlande stormar med en grad av angelägenhet som fortfarande tar andan ur mig.
8. OMNIUM GATHERUM – The Burning Cold
Från första lyssningen av ”The Burning Cold” kände jag att jag förälskade mig i den. Bättre, och mer storslagna melodier, bättre riff, bättre solon, ja i stort sett bättre allt än vad den här finska dödsorkestern har presterat tidigare. Jag får fortfarande ett brett leende på läpparna när jag lyssnar på solona i Gods Go First. Detta är en av de bästa melodiska dödsskivorna som har släppts under 2018, mycket beroende på att OMNIUM GATHERUM är sin genre väl förtrogen, men också har kapacitet att fylla en ganska välfylld kostym med relevant innehåll.
7. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart
En av årets absolut mest belönande och känslomässigt krävande skivor är, utan tvekan, ”The Banished Heart”. Jag är oerhört imponerad av i stort sett allt på den här skivan: det storslagna anslaget som märks framför allt i titellåten, bandets mod att tillåta sig strövtåg ut i andra genrer än metal, och även inom metal, bruket av piano och en vokal insats som verkligen sveper bort alla invändningar.
6. GUTTER INSTINCT – Heirs Of Sisyphus
Jag är inte så lite stolt, kanske lite mallig till och med, att dela hemstad med GUTTER INSTINCT – Helsingborg. Detta minst sagt kompetenta band som med lätthet navigerar i dödsmetallens 90-tal utan att det känns stelt och träigt tar oss på ”Heirs Of Sisyphus” ut på en svärtad, kaosartad, bakvänd Borstahusare (slang för rejäl örfil med utsidan av handen) till skiva. Med ett sanslöst gediget gitarrarbete, genomarbetade låtar och total kompromisslöshet är ”Heirs Of Sisyphus” en av årets bästa dödsmetallplattor.
5. IN VAIN – Currents
Norska IN VAIN fick med ”Currents” mig att famla efter livbojen med sitt monumentala episka anslag. Jag har dyrkat den här skivan från första lyssningen, för att den så lysande vågar bre på med de verkligt stora penseldragen. Storvulen, modig och helt hänförande är ”Currents” en skiva som jag vet att jag kommer återkomma en hel massa till under de kommande åren.
4. SVAVELVINTER – Mörkrets Tid
”Mörkrets Tid” är årets komma in sent i spelet-skiva för mig, och fick mig att ändra om i min lista. Det här är melodöds med en litterär twist som fick mitt hjärta att smälta fullständigt. Att Christian Älvestam är en sjukt begåvad vokalist visste jag sedan innan, men här växlar han ut på ett sätt som dräper – mycket beroende på att texterna i sig ger en sådan sällsam kraft till musiken. Att jag blir väldigt sugen på att läsa Svavelvinterserien av Erik Granström ser jag endast som en bonus då musiken räcker fullt tillräckligt. Den svävar till stora delar helt majestätiskt och matar på med riff som är ren ljungeld.
3. BOREALIS – The Offering
Det kan tyckas lite märkligt att ni återfinner ”The Offering” på plats 3 i min lista då jag bara gav skivan en betygssjua när jag recenserade den. Men jag har återvänt allt oftare till den här skivan under året, och tvingas inse att den är värd betydligt mycket mer. BOREALIS finfina episka och djupt sympatiska melodiska power metal får här låtdräkter som ömsom mjukt, ömsom oerhört mäktigt omsluter Matt Marinellis sång. Det märks att bandet vill väldigt mycket med den här skivan – och de lyckas sannerligen ro ambitionsnivån i hamn med framför allt skivans senare hälft där jag märker att jag blir, fortfarande, helt hänförd av bandets musik.
2. HAMFERÐ – Támsins Likam
Uråldrig svärta. Det är nog de två orden som mest dyker upp i skallen på mig när jag tänker på färöiska HAMFERÐs ”Támsins Likam”, en skiva som likt en tidvattenvåg fick inte bara mig att häpna över den totala känslan av angelägenhet av att sådan här musik verkligen behövs i vår värld, men också både erbjuda motstånd och tröst på samma gång. Jag har återkommit väldigt ofta till skivan, mest då jag vaknat i vargtimmen och av olika anledningar legat och funderat på tillvaron. Då har ”Támsins Likam” känts som både vän och livboj.
1. BARREN EARTH – A Complex Of Cages
Årets i särklass bästa skiva var egentligen bara hotad av skiva nummer två på den här listan. ”A Complex Of Cages” visar ett BARREN EARTH som på ett hänsynslöst förträffligt sätt har snickrat ihop låtar som när de paras med Jon Aldarás mästerliga sång växer samman till ren magi. Alla massiva känslolägen som representeras på skivan gör att jag som lyssnare känner mig både trygg och utmanad hela tiden, och jag upptäcker för varje lyssning nya detaljer. BARREN EARTH känns här som ett än mer sammansvetsat band än någonsin under bandets karriär – det signifikativa finska melodiska anslaget finns här såklart, och också en fullständigt hänförande känsla för sväng i varenda låt. Faktum är att jag aldrig har hört bandet bättre än på ”A Complex Of Cages”.
Övriga utmärkelser & betraktelser
Årets gitarrsolo
Kjetil D. Pedersen i Seekers Of The Truth. Solot börjar vid 4:15 in i låten, och första gången jag hörde det höll jag på att trilla av stolen på jobbet! Inte för att det är det mest tekniskt avancerade ni kommer att höra, men kanske det mest episka.
Årets konsert SUFFOCATION på Copenhell. Maken till prygling var det längesen jag var med om!
Årets sångare
Jon Aldará i BARREN EARTH och HAMFERÐ. Jag är oerhört imponerad av färöingens vokala färdigheter vilket tog både ”Támsins Likam” och ”A Complex Of Cages” till himlasvävande nivåer. I min bok är Aldará en sångare jag numera håller lika högt som Mikael Åkerfeldt för hans mycket personliga uttryck, och totala kontroll över både rensången som growlet.
Årets tekniska dödsmetall ”Liquid Anatomy” av ALKALOID och ”Algorythm” av BEYOND CREATION. Jag valde andra skivor till min årsbästalista i år, och med tanke på hur bra båda dessa skivor är så säger det en hel del om hur bra musikåret 2018 var.
10. HAMFERÐ – Támsins Likam
9. BLACK PEAKS – All That Divides
8. OCEANS OF SLUMBER – The Banished Heart
7. ORPHANED LAND – Unsung Prophets & Dead Messiahs
6. BARREN EARTH – A Complex Of Cages
5. AMORPHIS – Queen Of Time
4. NECROPHOBIC – Mark Of The Necrogram
3. BEHEMOTH – I Loved You At Your Darkest
2. TRIBULATION – Down Below
1. HARAKIRI FOR THE SKY – Arson
