Etikettarkiv: In Flames

In Flames – Sounds of a Playground Fading

5 juli, 2011 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: Sounds of a Playground Fading
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

De gör det igen. IN FLAMES tar ut svängarna ordentligt och tar oss med på en spännande och högst omväxlande resa med detta sitt tionde album i ordningen, och det första utan gitarristen och grundaren Jesper Strömblad. Bandets historia i den melodiska metal-skolan bärs upp med den äran, men framför allt utvecklar IN FLAMES, nu med Björn Gelotte och Anders Fridén som kvarvarande låtskrivare, sitt alldeles egna sound ytterligare ett steg, och under en timmes tid och i tretton spår bjuds på en variationsrikedom som gör “Sounds of a Playground Fading” till en platta som gärna spelas varv efter varv efter varv, utan att det på något sätt bli tjatigt.

Temat för albumets lyrik grundar sig, vilket Fridén nämnt explicit i intervjuer, i insikten att det idag finns mycket få oexploaterade områden kvar på jorden samtidigt som vi vet att hoten mot vår värld ökar. Hur denna kunskap påverkar mänskligheten och den enskilda individen, vad vi gör med vetskapen att tiden rinner ut, detta är det koncept kring vilket texterna roterar och utspelar sig. (“We are ghosts of the concrete world, Genetic codes of a dying breed”)

Musikaliskt drar och spänner flera av albumets spår åt ganska vitt skilda håll, men banden brister aldrig. Här finner vi mer traditionella IN FLAMES-låtar som det inledande titelspåret, The Puzzel och urladdningen Darker Times, men också små överraskande stycken som “spöklåten” The Attic och den knarrande, orgeltrampande och talade Jesters Door. Anders Fridén prövar ytterligare sina vingar när det gäller sången och röstbredden är imponerande stor, alltifrån det sedvanliga relativt ljusa growlet, med Fridén-klassiskt stundom framspottad artikulation, och den lätt igenkännliga något nasala rensången, över till nya vokala arenor såsom i den helt igenom “growl-fria” Ropes eller det djupare röstläget i rensångspartierna i All for Me.

Musikerna då? Ja alltså, det är inte annat att säga än; excellent arbete rakt igenom. Lyssna bara till Daniel Svenssons trumarbete i Enter Tragedy eller Deliver Us – eller egentligen precis vilket spår du än väljer. Bas och gitarr hanteras precis så skickligt som Peter Iwers och bandets gitarrister sedan länge skämt bort oss med, och spelglädjen lyser ännu intakt hos dessa musiker med snart två decennier och tio album i ryggsäcken. Björn Gelotte som både är huvudupphovsman till musiken och ensam står för gitarrspelet, ska ta åt sig en stor del av äran för ett rent superbt slutresultat. Detta är ett album att famna, ta till sig och älska både bit för bit och som helhet.

Att utse några låtar till favoriter eller plattans bästa blir närmast bara en lek med ord, men just nu är jag väldigt svag för den både musikaliskt och textmässigt vackra Where the Dead Ships Dwell men också den nämnda All for Me med su-ve-ränt trummande och som sagt Fridén i ett röstomfång som ger sköna rysningar. Prickarna över i-na i helheten heter naturligtvis också producenten Robert Laghi och den av IN FLAMES sedan länge nyttjade keyboardisten Örjan Örnkloos tjänster, vars detaljer läggs som spritsad kristyr i lagom lockande doser på toppen av kakan.

Spännande blir också att höra dessa låtar live så småningom. Jag tror inte vi kommer få uppleva det, därtill är vi fans generellt för konservativa, men en dröm vore att höra hela denna platta framföras live på en konsert framöver. Det skulle helt säkert bli fantastiskt.

/BiblioteKarin

Live

Live: In Flames och Engel på Gröna Lund

29 maj, 2008 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Engel, In Flames
LOKAL: Gröna Lund
DATUM: 29 maj, 2008

En fantastiskt vacker kväll på Gröna Lund bjuder på Sveriges kanske vackraste metalmusik. Ja, IN FLAMES spränger både förväntningarnas och metalgenrens gränser denna förföriska svenska försommarkväll. Förbandet Engel, med sitt väldrillade scenframträdande, bidrar på bästa sätt till totalupplevelsen.

Engel

Fem svartuniformerade vältatuerade hårdrockare ställer upp sig i försommarsolen på Gröna Lunds stora scen. Det är underbart absurt att se. Och så drar ENGEL igång sitt industridoftande catchiga metalmangel så den skira grönskan dallrar. Publiken är med på noterna från första stund. Den ljumma sommarkvällen fylls av en het halvtimme med låtar från bandets debutplatta ”Absolute Design”. Sejouren inleds med favoriten Calling Out och dessutom får vi bland annat Cascet Closing, Next Closed Door och avslutande Seven Ends.

In Flames

”Att man kunde skrika sig in på Grönan…” säger Fridén i ett av mellansnacken under IN FLAMES konsert och syftar här inte på publiken, utan snarare är det metalgenren i sig och sin egen sångteknik han refererar till. Nu ska väl klargöras att Anders Fridén numera visar att han behärskar långt fler röstlägen än det ”skrikiga”. Growlad sång och skönsång nyttjas helt efter behov för bästa effekt. I låtarna från senaste albumet, ”A Sense of Purpose”, visar han att han har ett mycket brett röstregister där den rena sången tar över alltmer från den growlade.

Publiken är ikväll yngre än brukligt på IN FLAMES-spelningar, då Grönan inte har någon åldersgräns, och det är härligt att se att alla de som ännu inte kan gå på klubb- och arenakonserter nu får chansen att uppleva det bästa tänkbara svenska hårdrocksspektakel. Publikens kärlek strålar mot scenen och tycks inte vara obesvarad. IN FLAMES verkar nästan lite nyförälskade i sina Sverigefans. Efter fjolårets hemmaturné till småstäder runt om i landet tycks bandet ha (åter?)upptäckt hur älskade de faktiskt är här hemma och flera bandmedlemmar uppger på hemsidan Sverige som favoritspelplats, där det förut varit Tokyo eller någon amerikansk delstat som hyllats.

”Oj, har vi blivit folkliga nu… Eh, hur gick det till?” När man hör Fridén avslappnat småprata med den 15 000-hövdade publiken är det svårt att fatta att detta är världsbandet IN FLAMES, så stora i världen och samtidigt så alldeles vanliga och nära oss andra. Ja, mer folkligt än så här blir nog inte metal. Och det ska vi kanske vara glada för. Detta är nära smärtgränsen för vd hårdrocken som genre klarar – men det går aldrig över den gränsen.

Tjugotalet låtar från större delen av sin framgångsrika karriär fyrar IN FLAMES av, tillsammans med ett större pyrotekniskt skådespel. Fem låtar från nya plattan ”A Sense of Purpose” med bland annat favoriterna Delight and Angers och Move Through Me, samman med äldre pärlor som Only for the Weak, My Sweet Shadow och den aldrig sviktande suveräna Clayman.

Efter dryga nittio minuters spelning tackar IN FLAMES för sig och vi kan inte annat än tacka, bocka och buga för en makalös musikalisk och scenmässigt underhållande kväll.

In Flames, Gröna Lund 2008 — Anders Fridén, In Flames. Foto: BiblioteKarin

Skivor

In Flames – A Sense of Purpose

8 april, 2008 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: A Sense of Purpose
RELEASE: 2008
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Tradition och förnyelse i In Flames egen labyrint

Det tog ett antal varv i spelaren innan den här låtsamlingen intog sin rättmätiga plats i mitt hjärta. Men nu ligger den bra där. Det snabba stråk av besvikelse som drog förbi vid de första lyssningarna är utbytt mot en berusande känsla. Först som sist: “A Sense of Purpose” är mycket bra melodisk metal, en rad starka låtar, skickliga musiker, en känslig sånginsats i en förnämlig produktion. Göteborgsmetal av det hjärtevärmande slaget – ibland hettar det dessutom till ordentligt.

Den låt som slår an allra först, Sober and Irrelevant, är spikrakt röj på vant IN FLAMES-manér. Igenkänningen är hög, i trumspelet, gitarrerna och så Fridén som spottar och fräser fram orden: “P’t now I tremp’l in pfear” (But now I tremble in fear). Nästa låta att hugga tag är Alias, med en fångande refräng, den sitter som gjuten redan efter ett par lyssningar. Akustiska gitarrslingor bygger spänningar och kontrastverkan. I och för sig inte något nytt grepp i IF-sammanhang, men effektivt.

Ett ämne till blivande vattendelare fansen emellan är The Chosen Pessimist, en av de mest intressanta låtarna på plattan. På det drygt åtta minuter långa spåret hinner mycket hända, med ett instrumentellt “intro” på nästan två och en halv minut, och en skönsång så skön att jag måste undra om Fridén varit och tagit sånglektioner hos Thomas Di Leva… Över huvud taget tar Anders Fridén ut svängarna med rösten och varierar sången på de olika spåren i en lekfullhet som förvånar.

Den existentiella ångest som kittar ihop lyriken har Fridén delat med sig av även på tidigare plattor. Det fördröjande eftertänksamma har däremot förstärkts. De skenbart enkla raderna i några av sångerna sätter sig djupt inne i maggropen och går inte så lätt att skaka av sig. Fridéns brutalt nakna röst karvar sig in i hjärtat. “Make me feel unbreakable, lie and set me free” (Delight and Angers).

Och på detta vis faller låt efter låt in i mitt hjärta vid förnyad lyssning, det finns många detaljer att avtäcka här. Favoritlåten för närvarande är avslutningsspåret March to the Shore. Den stör och berör, lockar och utmanar.

Rekommenderas inköp av albumet? Jamen, självklart – låt dig berusas! Det här är högkvalitativ svensk metal som platsar i vilken hårdrockssamling som helst. Frågan är bara vilken version du ska välja. DVDn som medföljer digipak-utgåvan är väl värd att få med sig för de futtiga tiorna extra, men har du inte inhandlat EPn “The Mirror’0s Truth” väljer du om möjligt att införskaffa den japanska versionen av albumet, där låtarna från EPn finns med, och därmed ytterligare två riktiga höjdare, Eraser och Abnegation.