Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Avatar – Black Waltz

Lämna en kommentar

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n ”Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare ”Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, ”Schlacht” 2007 och det självbetitlade ”Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet ”Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet ”Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…

Skivor

Deathember – A Thousand Flatlines

Lämna en kommentar

deathember2011ARTIST: Deathember
TITEL: A Thousand Flatlines
RELEASE: 2011
BOLAG: Violent Groove

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Mitt leende blir allt bredare och jag känner hur ögonen lyser när jag hör de vokala insatserna på ”A Thousand Flatlines”, debut-EP:n av det Huddingebördiga DEATHEMBER. Hyenehysteriskt skratt, gläfsande skall, djupaste dödsgrowl, skrik och ja, faktiskt en liten del ”normalsång” också däremellan. Och allt så väl sammanhållet i en skapelse som är ren glädje att ta del av.

Detta är en högst välproducerad platta som gör ett mycket starkt intryck som debut betraktat. DEATHEMBER uppmärksammades i höstas när första singeln, The Linear Act, släpptes och då inte minst för att den forne SIKTH-sångaren Mikee Goodman gästar på det spåret. När nu hela EP:n föreligger står det dock klart, med den jämnt höga nivån låtarna håller, att DEATHEMBER och dess sångare är fullt kapabla att helt stå på egna musikaliska ben. De instrumentala insatserna är också rakt igenom mycket väl godkända och de sex spåren har en variation som gör att jag gärna sätter spelaren på repeat och startar om plattan så snart sista låten, This Treacherous Mind, tonat ut.

EP kallar banden sitt förstlingsverk (ja, demo har iofs släppts tidigare) men med sina sex låtar och i stort sett 30 minuter högkvalitativ musik bör detta snarast ses som en fullvärdig debut. Och som sådan är DEATHEMBERs ”A Thousen Flatlines” en het kandidat till utnämningen som 2011 års bästa svenska debut.

Skivor

Marionette – Nerve

Lämna en kommentar

Nerve MarionetteARTIST: Marionette
TITEL: Nerve
RELEASE: 2011
BOLAG: Pivotal Alliance

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag recenserade MARIONETTEs förra släpp ”Enemies” för två år sedan. Trots vissa brister så tyckte jag att skivan hade sina förtjänster och var riktigt imponerad av begagnandet av harmonier som gruppen uppvisade. Därför var det med glädje som jag tog mig an uppföljaren ”Nerve”.

Jag kan konstatera att nivån på bandets musicerande i sanning inte har sjunkit under de två åren sedan jag hörde bandet senast – det är fortfarande väldigt snygga ackordmässiga lösningar som bandet bjuder på. Jag har alltid gillat musik med lite episkt anslag utan att för den sakens skull totalt snöa in på symfonisk musik. I MARIONETTEs musik får man en väldigt väl avvägd mix av det episka och det mer köttigt metallartade, vilket jag verkligen uppskattar. Nytt är att bandet har rekryterat både ny sångare i Alexander Andersson och ny trummis i Jimmie Olauson och de sköter sig alldeles utmärkt.

Jag vill så gärna tycka om ”Nerve” men tvingas konstatera att det inte har hänt mycket i MARIONETTEs värld de gångna två åren. Det presenteras fortfarande ganska habil musik på plattan, men originaliteten är inte speciellt hög. Det kommer snarare bli så att om man lyssnar på skivan så kommer man förmodligen tycka att den låter helt okej, men den är inget man kommer att komma ihåg om två år. Så känns det i alla fall för mig efter 10 genomlyssningar.