Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Dark Tranquillity – Construct

Lämna en kommentar

dtconstruct2013ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Construct
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tillhör du dem som inte gillar när favoritbandet står och stampar och gör ”samma skiva” om och om igen? Eller är du den som skarpt ogillar när bandet i ditt hjärta plötsligt kastar loss från sin tidigare musikaliska bojar och går helt nya vägar? Jag vill påstå att ingen av dessa kategorier behöver oroa sig inför DARK TRANQUILLITYs nya album. Med ”Construct” levererar bandet en skiva där det väl kända soundet finns som stabil grund, med den totalintegrerade keyboarden, Mikael Stannes djupa growl, det melodiskt mjuka och det hårt tunga osv., och ovanpå denna bas bygger man en spännande mix med enskilt urstarka låtar och ett finmaskigt nät av nyheter i detaljerna och lyckas få allt tillsammans i en harmonisk enhet.

Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Om jag ska framhålla några favoritspår på albumet blir det svårt. Det finns inget enskilt spår som står ut på samma sätt som t.ex. Into The Particle Storm på ”Fiction” (2007) eller Iridium på ”We Are The Void” (2010), men sanningen är den att detta beror på att ”Constuct” innehåller ett så jämnt material och på så hög nivå, att det vore hart när omöjligt att ovanpå det förvänta sig högre toppar. Skivan börjar starkt med förstasingeln Four Broken Words, refrängstarka The Science Of Noise och vackra Uniformity men än starkare är den avslutande kvartetten med spåren Endtime Hearts, State Of Trust (rensångaren Stanne blommar fullt ut), favoriten Weight Of The End (lite ABBA-vibbar här) och avslutande stämningsmättade None Becoming. Ja, ska jag vara ärlig är ju inte mittenpartiets tre låtar precis av för hackor de heller… Texterna cirkulerar kring livets små frågor och stora gåtor, med ifrågasättandet av förenklade lösningar och totalitär trosuppfattning på central plats. Kritiken är dock mer sorgsen och melankolisk än ilsken och aggressiv, och ilskan vänder sig oftare inåt än utåt.

Kollegor här på WeRock har tidigare påkallat behovet av en ”egen bedömningsskala” för DARK TRANQUILLITY; från lägsta betyget Mycket bra upp till Suveränt/extraordinärt (Tomasz Swiesciak om ”Fiction” 2007) och menat att ”DARK TRANQUILLITY lägger sig jämsides OPETH i toppen på den svenska metaltronen” (Henrik Nygren om ”We Are The Void” 2010). På denna väg fortsätter bandet nu på sitt 24:e år och sitt 10:e studioalbum. Med ”Construct” närmar vi oss definitivt något bokstavligen suveränt. För min del hade DARK TRANQUILLITY kunnat få ta de nyskapande elementen ett steg längre än vad de faktiskt gör. Men det här är mycket, mycket bra och gör att det kommer att vara fortsatt högintressant att följa bandet och att invänta även ett elfte album inom, hoppas vi, sisådär en tre år till.

/BiblioteKarin

Skivor

Before The Dawn – Rise Of The Phoenix

Lämna en kommentar

ARTIST: Before The Dawn
TITEL: Rise Of The Phoenix
RELEASE: 2012
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Melankoliska BEFORE THE DAWN återvänder med sin kanske hårdaste platta hittills.

Här finns fortfarande gott om det typiska melankoliska anslaget gemensamt för så många finska band. Detta anslag är något jag verkligen uppskattar, och att bandet dessutom har tuffat till sig betydligt är inte heller det något jag invänder emot.

Det matas dubbla baskaggar till en grad tidigare okänd för bandets musik, och när trummisen Joonas Kauppinen allt som oftast dundrar på med blastbeats under smäktande gitarrharmonier som i utmärkta Throne Of Ice är det omöjligt att inte nicka med.

Att bandet också har gallrat ut den rensång som finns på de tidigare skivorna är bra – rensången var inte speciellt imponerande om ni frågar mig. Speciellt inte om vi jämför med det klassgrowl som Tuomas Saukkonen står för. Du glade säger jag bara.

Genomgående ligger låtarna på en stringent och synnerligen bra nivå. Jag tycker att man kan höra att bandet vet att de har starka kort på hand och de spelar med ett självförtroende och med en glädje som man i det närmaste kan ta på.

Gitarrspelet är i en klass för sig. Riffen är brutalt köttiga stundtals – och precis så episkt bölande emellanåt att jag kommer på mig själv att njuta något groteskt. Kolla gärna in Cross To Bear så har ni ett bra exempel på en låt där dessa faktorer manifesteras.

Produktionen är felfri – tjock och mustig som en god gryta utan att för den sakens skull vara otydlig.

Jag är mycket imponerad av ”Rise Of The Phoenix”. Det är en skiva som har chansen att ta sig in på årsbästalistan för min del.

Skivor

Avatar – Black Waltz

Lämna en kommentar

Avatar-Black-WaltzARTIST: Avatar
TITEL: Black Waltz
RELEASE: 2012
BOLAG: Gain Music

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Nytänt AVATAR bjuder upp till svartskimrande cabaret-vals

I höstas kom trespårs-EP:n ”Black Waltz” där AVATAR släppt in drag av dark cabaret i sin gängse melodiska dödsmetall, och jag kärade genast ner mig i konceptet. Nu har fullängdsalbumet med samma titel landat i skivbackar och nätbutiker, och frågan är då om 11-spårsalbumet mäktar att följa upp det mörka skimmer som spreds med EP:n.

AVATAR är ett band jag följt till och från sedan deras första fullängdare ”Thoughts of No Tomorrow” från 2006, och sedan första gången jag såg dem, som förband åt IN FLAMES under de senares klubbturné 2007. Sedan dess har bandet släppt ytterligare två album, ”Schlacht” 2007 och det självbetitlade ”Avatar” 2009. Inget av dessa kunde riktigt matcha och följa upp den lovande debuten, men med den ovan nämnda EP:n aviserades några verkligt spännande förändringar i bandets musikaliska inriktning.

Albumet ”Black Waltz” inleds med en snygg om än relativt traditionell AVATAR-låt, Let Us Die, och därefter kommer första riktiga rysaren; Torn Apart som var det inledande spåret på höstens EP. Efter det följer en något mindre uppseendeväckande låt, Ready for the Ride, innan skivans starka mittenparti inleds med In Napalm och fortsätter med titelspåret Black Waltz, därefter Blod – där bandet överraskar positivt med sång på svenska – Let It Burn och favoriten One Touch. Sången i Blod får mig att tänka på Jörgen Sandström och hans TORTURE DIVISION. Över huvudtaget sträcker sig sången över register som Johannes Eckerström tidigare inte visat upp sig i.

Cabaretstilen i t.ex. titelspåret och det melodiska stråket genom plattan matchas av det naknare metalsoundet i låtar som Blod, Let Us Die och Paint Me Red. Det är våldsamt och sorgesamt, vilt och vemodigt och varje låt bär upp en bit av den magnifika helhet som albumet till sist utgör. Skivan klockar in på nästan en timme och det finns mycket fler spännande detaljer att ta del av än jag har utrymme att berätta om här. Detta är AVATARs klart främsta album hittills i karriären och det är fantastiskt härligt med ett band som inte räds att bryta sig ny mark utan låter utvecklingen gå i oväntade banor.

Ännu har jag dock inte bestämt mig för om det faktiskt är helt igenom acceptabelt att avsluta ett metalalbum med en niominuters kaosartad komposition innehållande munspel, growl, smaskande och smackande, en – ja, vad är det egentligen – steelguitar?, samt än fler oväntade musik- och ljudeffekter. Acceptabelt eller inte så är det hela ganska förtjusande!

Videon till titelspåret Black Waltz är också riktigt elegant och samtidigt överraskande – lite skrämmande och äckligt – och mycket proffsig. Konceptet i projektet ”Black Waltz” är spännande hela vägen och jag får villigt erkänna att jag inte riktigt trodde bandet AVATAR hade detta i sig. Betyget på albumet, ska ses snarast som i underkant, en stark åtta [edit] måste till slut bli nio av tio, och detta är ett album som helt säkert kommer låta tala om sig.

Bästa spår: Black Waltz, In Napalm, Blod, One Touch, Paint Me Red – äh, det är ingen idé, listan tar aldrig slut…