Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

Revocation – New Gods, New Masters

Lämna en kommentar

ARTIST: Revocation
TITEL: New Gods, New Masters
RELEASE: 26/9 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått tid sedan jag recenserade någon skiva av Revocation – 2016 kollade jag in ”Great Is Our Sin”, men det innebär inte att jag inte har lyssnat på bandet från Boston. Jag tyckte att både ”The Outer Ones” och ”Netherheaven” hade sina förtjänster – och det är symptomatiskt att så har jag tyckt om nästan alla skivor som bandet har stått bakom. Flera redigt bra låtar som har väckt en hel del förnöjsamhet, och så ett antal låtar där jag känt att bandet kunnat bättre. Ofta har jag landat på en betygssjua, vilket ju inte är att förakta, och så blir det också nu.

”New Gods, New Masters” luras lite – den inledande duon med först titellåten och Sarcophagi Of The Soul är nämligen svinbra. Strängarbetet flyger här på en i det närmaste stratosfärisk höjd – det är bett i riffen, och solona – herrejävlar – skjuter ut låtarna i rymden. Detta kombinerat med ett flyhänt trumspel, ja, jag blir helt lyrisk. Tänk ändå om hela skiva hade legat på denna nivå har jag kommit på mig själv med att tänka flera gånger!

Som roligast blir det när bandet bjuder in en lite oväntad gäst som Gilad Hekselman som främst är känd som en jazzgitarrist i The All Seeing – då bryts formen och det blir verkligen aningen mer intressant än när det ”bara” är Travis Ryan från Cattle Decapitation, Jonny Davy från Job For A Cowboy eller Luc Lemay från Gorguts – musiker som jag verkligen uppskattar men som känns mer typiska för en metalskiva.

För det är när Revocation låter sin kreativitet löpa fritt som bandet blir verkligt intressant. Vem minns inte det fantastiska inslaget av blås och orgel i The Watchers utan att tänka på hur briljant det var?

Hantverket på ”New Gods, New Masters” är som vanligt utmärkt – att bandet kan lira precis så bra som behövs för den här typen av musik det räcker såklart ett gott stycke på vägen, men när jag känner att det finns så mycket mer oförlöst potential i Revocation som jag vill ha mer av, då blir det inte ett högre betyg än så här.

Gillar du bandet sedan innan, då är denna skivan sannolikt en som du kommer gilla lite mer än vad jag gör – och då gillar jag den en hel del.

Skivor

Kardashev – Alunea

Lämna en kommentar

ARTIST: Kardashev
TITEL: Alunea
RELEASE: 25/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är lite av en underdrift att jag har längtat efter mer musik från KARDASHEV med tanke på att jag gav de förra plattorna, EP:n ”The Baring Of Shadows” och fullängdaren ”Liminal Rite”  9 av 10 i betyg. Och trots att ”Alunea” inte är fullt lika briljanta som de skivorna, så är den ändå till stora delar oerhört bra.

På ett rent känslomässigt plan så drabbar ”Alunea” nästan lika starkt som bandet har skämt bort oss med tidigare – inledande A Precipice. A Door. är klassisk KARDASHEV rakt av. Atmosfärisk och snygg uppbyggnad innan bandet går in i full blastmode, svinsnygga melodislingor i gitarrspelet och ett mycket varierande bruk av sång, kanske till och med mer än på tidigare plattor.

Att KARDASHEV är ett band som älskar att jobba med kontraster blir än mer tydligt på den här skivan, och de är inte rädda att ta ut svängarna och slira ut i nästan proggiga marker. När de lutar sig åt deathcore-hållet, ja då görs detta med besked som i partier i Reunion. 

Ljudmässigt känns ”Alunea” hemtam. Jag har uppskattat hur trummisen Sean Langs virveltrumma har låtit på tidigare släpp och det är lika stor mumma även här. ”Alunea” är en skiva som jag upplever som aningens mindre direkt än framför allt ”Liminal Rite” där det var fullständig kärlek från första lyssningen. Här får jag ta tid på mig vid lyssnandet, alla grejer som KARDASHEV gör känns inte lika omedelbart drabbande, nästan skavande. Men att jag kommer att återkomma till ”Alunea” det är ett faktum.

Skivor

Lik – Necro

Lämna en kommentar

ARTIST: Lik
TITEL: Necro
RELEASE: 18/4 2025
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nästan fem år har vi fått vänta på att LIK har skapat ett nytt album, och med tanke på hur bra föregångaren ”Misanthropic Breed” var så har väntan varit seg. Det gick en rysning genom kroppen av förväntan när jag såg promon till ”Necro” dimpa ner i mejlkorgen.

Som ni förstår av betyget är detta en skiva som håller minst lika hög klass, och det på samtliga fronter. Återigen är det Lawrence Mackrory som styrt upp ljudet, och det går att konstatera att när det gäller den här typen av death metal så är han ett givet val. Maken till utmejslad köttighet som omsluter låtmaterialet, ja det är ju en ren njutning och rent audiellt är ”Necro” en av de mest välljudande skivor jag hört på hela året.

Medlemmarnas enskilda insatser är fruktansvärt bra. Tomas Åkviks sång, herrejävlar! Bara där har vi en insats som är värd många pengar – tydligheten i growlet är ju rent magisk. Precis som på alla LIKs plattor är det det drivna gitarrljudet som sticker ut. Likadant är det här, och även om riffen är av det fetare slaget så väver bandet in ack så snygga slingor. Kompet från trummisen Chris Barkensjö och Jonas Antman på bas är som ett instrument. Nämnde jag hur föredömligt basen ligger i ljudbilden?

Låtarna håller fin och framför allt jämn nivå. Jag går svinhårt igång på när bandet lägger sig i den massiva tvåtakten, och det händer ofta, men lika gärna när de kopplar in ett härligt grovt sväng som i Morgue Rat, en låt som redan från början var en favorit och som har fortsatt att hålla fortet som en personlig favorit många lyssningar senare.

Det jag har gillat med alla LIKs skivor är att bandet så tydligt älskar sin stockholmdöds, och vågar visa detta, utan att kännas stagnanta i kravet de ställer på sig själva att skriva riktigt bra låtar. Det blir aldrig trist att lyssna på ”Necro”. Snarare är detta en skiva som, om man uppskattar dylik musik, det är otroligt lätt att spela om och om igen.  Kolla in den.