Etikettarkiv: Metalpodden

Listor

Årsbästalistan 2021 – Amelie

Lämna en kommentar

Tjoho, nu är andra pandemiåret till ända. Mycket elände överallt men ett sjujäkla musikår på albumfronten visade det sig bli. Här är min topplista för året, mycket svenskt och norskt såsom det brukar bli från min sida. Nedan listan återfinns några ytterligare musikrelaterade betraktelser med rubriker såsom Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med och Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se. Nöjsam läsning!

Topp 10 Skivor

10. Loss – DEVIL SOLD HIS SOUL
Vi startar topplistan relativt mjukt med brittiska DEVIL SOLD HIS SOUL, ett band jag haft nära hjärtat alltsedan debutskivan ”A Fragile Hope” 2007. Efter nästan tio års uppehåll var ”Loss” ett oväntat skivsläpp och vilket album det är! Det växer vid varje lyssning, känslorna och engagemanget i lyriken och musiken sköljer i våg efter våg över lyssnaren.

9. Death, Madness, Horror, Decay – THE LURKING FEAR
Traditionellt brutal döds med Sveriges mest trasigt growlande pipa manglar in THE LURKING FEAR på årslistan. Absolut inte en platta att lyssna på om och om igen utan paus, en får sprida ut lyssnandet lite för att mäkta med Tompa Lindbergs desperata growl och lurkarnas tungt malande döds. Men jäklar så bra detta är.

8. Visions of Trismegistos – NEKROMANTHEON
Norges metal må domineras av, men är absolut inte enbart, black metal. Det har inte minst NEKROMANTHEON visat förut och gör det igen med årets album. ”Visions of Trismegistos” kombinerar på utsökt sätt traditionell thrash metal med modern produktion. Det här är friska 33 minuters röj som stort förnöjer.

7. Lake Drinker – HORNDAL
En platta som med all rätt i år pryder samtliga av redaktionens topplistor. Riktigt lika till mig som ett par av kollegerna blev jag ändå inte av HORNDALs ”Lake Drinker” men visst är det läckert, ilsket och smart på ett sätt som visar att debuten ”Remains” inte var en engångsfullträff.

6. The Zornheim Sleep Experiment – ZORNHEYM
Kombinationen black/death kan ofta resulterar i något mycket tilltalande, däremot brukar jag inte falla för musik med alltför mycket pompa och symfoniska inslag. ZORNHEYMs andra platta utgör dock ett undantag och är ett av de album jag lyssnat som mest på sedan det släpptes i oktober. Temat med galna doktorer och mentalpatienter är inte heller det vad jag brukar önska mig. Men ”brukar” kan slänga sig i väggen här. Melodierna, svänget, medsångsvänligheten i ”The Zornheim Sleep Experiment” bara täpper till truten på allt motstånd.

5. Fortitude – GOJIRA
Skivorna på den övre halvan av årslistan är samtliga sådana att de kunnat toppa densamma vilket år som helst. Nu hamnar GOJIRA på en femte plats och det visar bara kvaliteten i årets albumutgivning. ”Fortitude” är musikaliskt experimenterande och lekfullhet, samtidigt så väldigt mycket GOJIRA. Som alltid är lyriken lika mycket värd din uppmärksamhet som musiken.

4. Arete – NETHERBIRD
Det är alltid glädjande, och lite smånervöst, när ett favoritband som NETHERBIRD släpper nytt. Och åter har bandet gjort musik som är extremt vacker, samtidigt så vemodigt mörk och med ett existentiellt och filosofiskt djup. ”Arete” är extreme metal som sinnesvidgande drog, för att citera min egen recension. Som alltid får bandets musik mitt hjärta att darra.

3. Where The Gloom Becomes Sound – TRIBULATION
Jag har inte tidigare följt hyllningsströmmen gällande TRIBULATION, tycker att de första albumen inte var så värst intressanta. Men bandet har utvecklats och blivit allt starkare. Förra plattan ”Down Below” var riktigt, riktigt bra och med ”Where The Gloom Becomes Sound” kröner bandet sin karriär, åtminstone så här långt. Inanna, Daughter Of The Djinn, Dirge Of A Dying Soul; det går enkelt att rada upp en lång lista med fantastiska låtar från ”Where The Gloom Becomes Sound” och hela plattan är en njutning att lyssna till.

2. Wild North West – VREID
Det är hård kamp om de översta platserna i listan i år. VREID har gjort ett i stort sett fulländat verk med ”Wild North West”. Ett temaalbum som åtföljs av videor till samtliga låtar vilka tillsammans utgör en spelfilm med historiskt och filosofiskt anslag. Musiken är som alltid hos det norska bandet skickligt exekverad på gränsen till perfektion. Spännande och variationsrika utflykter i olika genrer, som progressivt 70-talssound, gör albumet exemplariskt varierat. Mäktigt.

1. Arkivet – WORMWOOD
Året 2021 toppas av svenska WORMWOOD och deras ”Arkivet”. Eller ”Vita Arkivet” som den skulle hetat innan ett visst begravningsbolag protesterade. En skiva som för lyssnaren steg efter steg ner i det helvete som vi håller på att skapa åt oss själva på vår döende planet. Sångaren Nine sprider med sitt kraftfulla och känslofulla growl ångest och desperation över lyssnaren. Bandet har varit mer sparsmakat med folkmusikinslagen denna gång vilket har lyft musiken ytterligare ett snäpp från tidigare verk.

Skivan har kanske inte den perfektion som VREIDs alster besitter men här segrar känslan, den mörka innerligheten i musiken som gör att varje lyssning är en njutningsfull plåga, eller en plågsam njutning, ett limbo där katharsis aldrig infinner sig. Faktum är att jag i min recension (i Gaffa) gav VREID högsta betyg men ändå placerar jag WORMWOOD i listans topp. Såar av speltid och lyssningsupplevelsen får avgöra här. Sällan har jag blivit lika känslomässigt berörd av låtar som här av exempelvis The Archive och The Gentle Touch Of Humanity. ”Arkivet” är utan minsta tvivel årets starkaste album.

Övriga betraktelser

Låtar som får mig att sjunga högt och skråla med
Jamen är det inte alltid en eller annan låt under året som får en att bara vilja lyssna på den om och om igen, sjunga högt och skränigt när ingen hör? Så är det i alla fall för mig och här är årets två värstingar i kategorin.

ECLIPSEs musik tror jag inte förekommit på WeRock tidigare och albumet ”Wired” har aldrig varit i närheten av att vara i åtanke för min årsbästalista. Men gör man en låt som Twilight ska man faen ha kredd i alla fall. Den snurrar på både kommersiella radiokanaler och i riksradion. Och är det någon gång en vill veva ner bilrutan, gasa på och bara gasta med så är det då. Lite kredd till Beethoven också 🙂

Keep The Devil Away har gått otaliga varv i mina spelare och är en starkt bidragande orsak till att ZORNHEYMs album ”The Zornheim Sleep Experiment” faktiskt stoltserar på sjätteplats på årslistan. Också en perfekt ”alla kan inte sjunga men alla får”-låt att skräna med i. Spelar den om och om igen. Nästan så jag ibland längtar att få den ur systemet…

Årets nya skivbolag
Metalpodden har blivit med skivbolag! Eller åtminstone personerna bakom podden. I november släpptes första skivan, ”Eating The Swedish Underground: Vol. 1” med åtta tidigare osignade band, på bolaget Eat Heavy Records. Ett förbaskat bra tilltag om ni frågar mig och exempel på ett av flera band från skivan jag gärna följer upp framöver är AGE OF DYSTOPIA. Hoppas att ”Vol. 2” snart följer.

Årets bästa video – som du förmodligen inte kan se.
Vad är nu detta? Ska det vara nödvändigt att länka en video som de flesta inte kan se? Ja, för det är en ganska unik video WORMWOOD presenterar, filmsekvenserna är mest dokumentära snuttar som du kan se även på andra håll. Tillsammans utgör de dock en skrämmande bild av mänsklighetens tillkortakommanden i att ta hand om vår enda planet och livet på den. Videon är åldersbegränsad och om du är över 18 år kan du begära tillträde till den. Gör det.

Wormwood – The Gentle Touch Of Humanity (Official Video)

Och här kan du så länge ändå lyssna till låten.

Listor

Årsbästalistan 2020 – Martin

2 kommentarer

2020 är över. Och vilket särdeles märkligt, förfärligt och,  för en hel massa av oss,  dödligt år det varit. Musiken har kommit att betyda mindre för en del, och så oerhört mycket mer för väldigt många. Konserter som flyttats fram, ställts in och visats online har varit vardagen. Men många band har också levererat fantastisk, magisk och nödvändig musik under hela året. 

Topp 10 Skivor

10. Glow av COUNTLESS SKIES
En fruktansvärt imponerande uppväxling från en platta till en annan står COUNTLESS SKIES för med ”Glow”. Med krossande självförtroende och suverän känsla för melodi är ”Glow” en fantastisk skiva.

9. Metaphora av VOID OF SLEEP
”Metaphora” är en skiva som jag känner mig väldigt välkomnad av varje gång jag lyssnar på den. VOID OF SLEEP lyckas med att både beröra med finstämt spel, men också ett satans sväng och engagemang. ”Metaphora” känns genuin och som att återse en kär gammal vän – och det räcker väldigt långt.

8. Abyss av UNLEASH THE ARCHERS
”Abyss” var mycket efterlängtad av mig, och den levde upp till förväntningarna. En power metalskiva som lyckas med den vanskliga balansgången att vara fylld av ystra krumsprång men ändå går att ta på allvar, och den gör det med råge.

7. Waves av DAWN OF SOLACE
”Waves” är en av årets mest välkomponerade och väldisponerade skivor. Varenda ton känns nödvändig, och låtarnas placering direkt avgörande för hur jag upplever den här skivan. Med omisskännlig finsk pondus levererar DAWN OF SOLACE en skiva till brädden fylld av melankoli som ändå får mig att känna mig upplyft.

6. Virus av HAKEN
”Virus” är skivan där HAKEN får allt att stämma. Låtarna håller elitklass och utmärks av en tydlig vision av vad bandet vill med sin musik, de enskilda medlemmarnas insatser glänser, och produktionen är fantastisk.

5. The Sanguinery Impetus av DEFEATED SANITY
Ytterligare en krossande platta från det mest intressanta bandet inom den tekniska dödsmetallen. Med bister emfas briserar DEFEATED SANITY på ett fullständigt magiskt vis på ”The Sanguinery Impetus”. Den rent fantastiska innerligheten bandet snidar fram i sin musik gör att det är omöjligt att betrakta den här skivan som en angelägenhet enbart för de redan invigda.

4. Rising Vengeance av NAWABS OF DESTRUCTION
Skruvboll nummer 2, och vilken skruvboll sedan! Jag har inte varit med om att en skiva så totalt har lyckats golva mig så sent in på året som den här plattan gjorde. Fylld av ystra krumsprång, men också med en känsla av hemtrevnad är ”Rising Vengeance” en skiva som levererar på alla plan.

3. Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism av NAPALM DEATH
Årets mest rungande uppvisning i grindcore står genrens gudfäder för. ”Throes…” är en av de starkaste alstren i bandets diskografi, totalt sett, och med en frustande vrede parad med musikalisk ekvilibrism är det här en skiva som vidmakthåller NAPALM DEATHs särställning inom sin genre.

2. Oceans Of Slumber av OCEANS OF SLUMBER
En triumfatorisk, och högkvalitativ, uppvisning i hur man kan omvandla påfrestningar i det dagliga livet till en i det närmaste perfekt musikalisk smältdegel. OCEANS OF SLUMBER visar på den här skivan att de är ett livsviktigt och beroendeframkallande band som gång efter annan förmår att förvåna och förföra med musik av yppersta kvalitet.

1. Endarkenment av ANAAL NATHRAKH
Det skulle krävas karriärens bästa album för att toppa årets lista för mig. ANAAL NATHRAKH har gång efter annan visat på den livsnödvändighet som det här bandet är för mig. ”Endarkenment” är en skiva av sin samtid, ja, vi förtjänar faktiskt den här skivan, om inte annat än att för att påminna oss att världen faktiskt är på väg åt helvete. Men i sann  AN-anda så är ”Endarkenment” en skiva fylld av rent episka melodier som väcker hopp i den kakofoni som AN har gjort till sitt signum.

Övriga betraktelser

Årets bästa öppningslåt är Flesh And Blood på italienska DGM:s platta ”Tragic Separation”. 0:58 in i låten kommer ett av de mest magiska breaken jag hört i en låt. Jag tror att jag har lyssnat på låten, som såklart är mer än bara ett fett break, närmare 100 gånger. Lika njutbar varje gång.

Årets livboj 1 är Metalpodden som förutom att hålla hög klass rakt igenom hela säsongen  har lyckats kittla med ämnen som jag kanske inte skulle tyckt var speciellt kul om det inte var Tomasz och Erik som pratade om dem. Avsnitten om koklockor och grottdöds, och Grift, RFTC och saxofoner var lika oväntade som uppfriskande!

Årets livboj 2 är AT THE MOVIES, bandet bestående av Björn Strid, Morten Sandager, Allan Sørensen, Chris Laney, Linnéa Vikström, Pontus Egberg och Pontus Norgren gjorde torsdagarna under 10 veckor till en dag att se fram emot med sina helt underbara covers av gamla filmhits från 1980-talet.

Årets bottennapp är utan tvekan alla inställda konserter och festivaler.

Årets format är EP:n. Det har kommit en otrolig mängd fantastiska EP:s under året. PURE WRATHs ”Forlorn Soldier”, HIGH COMMANDs ”Everlasting Torment” och ABORTEDs ”La Grande Mascarade” är tre som jag tycker har förgyllt tillvaron under året.

Årets trummis är Dirk Verbeuren. Mångsidigheten och det nästan fanatiska drivet har gjort att belgaren är en favorit sedan många år. Att 2020 blev de inställda turnéernas år har gjort att Dirk har trummat loss på väldigt många plattor – ”Purgatory” av THE PROJECT HATE, ”Edder & Bile” av CADAVER, ”Vist” av VETUR, ”Scarcity” av BRAVE THE COLD och ett par singlar med sitt eget grindcoreprojekt BENT SEA är en försvarlig mängd högkvalitativa nedslag från trummisen.

Listor

Årsbästalista 2017 – Amelie

Lämna en kommentar

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta ”Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års ”Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. ”Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med ”Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan ”Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
”Dem man älskar tuktar man” eller snarare ”den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå ”E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års ”The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar ”Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av ”tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
”Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av ”Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. ”Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har ”hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att ”magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets ”jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat ”Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!