Etikettarkiv: Napalm Records

Unleash The Archers – Apex

ARTIST: Unleash The Archers
TITEL: Apex
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Tioårsjubilerande UNLEASH THE ARCHERS var tills för några månader ett obekant band för mig. Vad jag hör på ”Apex” får mig dock att bli svårt sugen på att lyssna på mer material från detta kanadensiska band som lirar powermetal.

Det kanske börjar bli lite tjatigt, men jag har kommit att omvärdera powermetal lite grand på samma sätt som jag gjort doomen. Genrerna rymmer mycket som jag inte kan med, men när jag väl hittar de där speciella guldkornen – ja då är jag inte sämre än att jag kan erkänna att det finns just bra musik som får mig att stampa med foten. Den kanadensiska ”versionen” av powermetal har lite mer tyngd och svärta som jag tycker gör den aningens bättre än den framför allt tyska varianten. Det är fortfarande i nån mening glad och hurtfrisk musik, men inte lika tjo- och tjimartad som exempelvis HELLOWEEN.

Det finns såklart vissa låtar på ”Apex” som jag inte riktigt tycker håller måttet – men till stora delar är detta svårt beroendeframkallande musik. Inledande Awakening är en frisk öppnare som sätter tonen perfekt. Riffglädjen är riktigt påtaglig, och så kommer sångaren Brittney Slayes röst till sin rätt. För övrigt så är jag sjukt imponerad av hennes prestation på den här skivan. De höga tonerna sitter som en smäck, och hennes stämma har en fin pondus i övrigt också.

Det finns en fin stadga i UNLEASH THE ARCHERS – jag känner verkligen att det här bandet vet vad det sysslar med – och det är också detta som ger det höga betyget. Erfarenheten som det här bandet har i att skriva minnesvärda låtar skiner igenom på ett fint sätt. Trots att skivan klockar in på nästan exakt en timme i speltid så känner jag att det egentligen bara är en enda låt som inte ligger på samma höga och jämna nivå som det övriga materialet. Bara det borde vara skäl nog för er att kolla in den här riktigt sympatiska skivan.

Hate – Tremendum

ARTIST: HATE
TITEL: ”Tremendum”
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag säger svärtad döds från Polen av stundtals hög kvalitet. Hand upp alla som tänker på BEHEMOTH, genrens superstjärnor.

Alla, typ?

Tänkte väl det. Varken oväntat eller oförtjänt, det finns en anledning till att just det bandet besitter frontalloben i alla hårdrockares hjärnor – men det finns fler kandidater och leverantörer inom samma smala definition. Krakovligisterna HATE har varit verksamma sedan 1992, och pinfärska ”Tremendum” är bandets tionde (!) giv sedan starten. Personligen har jag stiftat bekantskap med dem sent i deras karriär, i samband med förra plattan ”Crusade: Zero”, och sålunda var det med smått löjliga glädjefniss jag hittade årets giv på rea i en skivback på Gefle Metal Fest. Värt halva entrépengen, typ, gurglade jag medan jag staplade iväg i natten likt Gollum med händerna om min älssskade.

Handen på hjärtat – vad är det viktigaste för ett band som spelar blasfemisk blackened death?

Precis. Att kunna skriva minnesvärda, bra låtar som klarar av att tränga igenom manglet och tordönet. Det är förstås inte helt enkelt alltid, jag menar – inte ens giganterna och nämnda BEHEMOTH klarar det i 100% av fallen – men det är verkligen det som gör all skillnad. Och det klarar HATE rätt ofta. Spår som som Into Burning Gehenna eller Numinosum är rent av enerverande starka låtar, samtidigt som det inte finns några tillfällen på skivan som är svaga. Indestructible Pillar, Sea Of Rubble, Asuric Being, Walk Through Fire? Kanon. fan, till och med avslutande extraspåret Hearts Of Steel funkar ju, och rent överlag är det så här med ”Tremedum”: lyssna en gång och den är okej. Lyssnar 5 gånger och den är bra. Lyssna 10 gånger och du gillar den stenhårt.

HATE är i huvudsak kärnduon Adam Buszko på sång & gitarr samt Paweł Jaroszewicz  på trummor, men här har man sällskap av bland annat Paweł Michałowski  på bas samt gästerna Dominik Prykiel  och Dean Arnold (från VITAL REMAINS) på sologitarr.Resultatet är en homogen, stenhård svärtad dödsskiva av riktigt hög kvalitet, en skiva som mer än väl håller Polens fana högt detta skivår. Mycket bra!

Vintersorg – Till Fjälls, del II

ARTIST: Vintersorg
TITEL: Till Fjälls, del II
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Jag hade en ganska kort men intensiv relation till VINTERSORGs musik för omkring tio år sedan. Det var något i vemodet och naturlyriken som passade mig perfekt den perioden i livet. Detta var i samma veva som bandet återgick till svenska texter på ”Solens rötter” efter några album med blandad eller helt engelsk lyrik, men allra mest snurrade nog debutalbumet ”Till Fjälls” från 1998. Sedan svalnade känslorna för bandet ganska snabbt och jag har därefter endast sporadiskt lyssnat på något från de senaste plattorna.

När nu bandet söker sig till sina rötter och det tionde albumet stoltserar med det förpliktigande namnet ”Till Fjälls II” blir jag nyfiken på om det med någon behållning går att återknyta kontakten med bandets musik. Min första tanke är ”lät det verkligen så här om sången”? Kollar bakåt i katalogen och konstaterar att jaa, så här har Andreas ”Vintersorg” Hedlunds rensång nog alltid låtit. Sångstilen är så speciell att vad man tycker om den kan avgöra om musiken tål att lyssnas till över huvud taget. För mig funkar det inte alls numera, rösten står i vägen och jag har svårt att ta till mig musiken på andra plan. De growlade partierna är helt ok men det nästan kryper i mig när jag hör rensången. Den kvinnliga sången i Vårflod tillför just ingenting.

När  jag ändå förmår mig att bortse från sången kan jag konstatera att det finns en hel del bra låtar på dubbelalbumet. Inledande Jökelväktaren river igång med ett härligt stuns. Introt till Fjällets mäktiga mur är slående och det finns vackra melodier och partier både här och var. Liksom sin föregångare och namne har denna platta mer av folkmusikanknytning än kanske det mesta av produktionen däremellan.

Lyriken blir dock något tradig, det är som om en berättande text har musiksatts i efterhand. För mycket ord som egentligen inte säger särskilt mycket annat än det den beskriver, som i En väldig isvidds karga dräkt där titeln inleder beskrivningen av – just det – en väldig isvidds karga dräkt… Inget att så att säga själv upptäcka eller avtäcka vid femte eller tionde lyssningen. Refrängerna är stundom på gränsen till irriterande trallvänliga, som i Tillbaka till källorna.

Ingen återuppstånden kärlek från min sida alltså, men det är väl genomfört och troligtvis exakt så som VINTERSORG vill ha sitt jubileumsalbum. Och säkert precis så som månget troget fan vill ha sitt VINTERSORG.