Etikettarkiv: progressive death metal

Skivor

In Vain – Currents

Lämna en kommentar

ARTIST: In Vain
TITEL: Currents
RELEASE: 2018
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Norska IN VAIN såg till att jag fick sälla mig till hyllningskören 2013 när bandet släppte ”Ænigma”, en skiva som på ett mycket fint sätt kombinerade de bästa elementen i progressiv metall, döds och black. Jag har väntat på nytt material sedan dess, och blev inte så lite till mig i trasorna när jag fick promon till ”Currents”.

Och, gott folk, detta är faktiskt ett ännu starkare album än föregångsplattan. Snart sagt alla element är förfinade. Det episka anslaget som var ett av de starkaste skälen för att jag föll för bandet är helt magiska på ”Currents”. Det är förfärande vacker musik till stora delar. Öppningslåten Seekers Of The Truth är en både ilsken och vacker låt som sätter stämningen på skivan. I mycket beror detta på det rent magiska gitarrarbetet från Johnar Håland och Kjetil D. Pedersen som bölar fram slingor av den vassare kalibern. Och slutet på låten är rent magnifikt – vid 4:15 släpper bandet på alla spärrar och bara vräker på. Det är helt ljuvligt.

Det som IN VAIN excellerar i är dels låtskriveriet, men också hur påtagligt skickliga de är på att försätta lyssnaren i olika känslostämningar. Varenda låt känns helt ärligt menad och  fyller sin plats på skivan på ett självklart vis. Musiken känns både välbekant och samtidigt utmanande – ett signum på den kvalitetsmusik som exempelvis BORKNAGAR och LEPROUS har skämt bort oss med under de senaste åren. IN VAIN har verkligen lyckats med att ta element från olika genrer och göra något eget av det. Som lyssnare känner jag mig under lyssningen både väl omhändertagen, men också svårt ansatt. Graden av angelägenhet i IN VAINs kommer verkligen fram på ”Currents”.

Spelmässigt ligger IN VAIN på en, såklart, hög nivå. Att bandet har gästande Baard Kolstad (BORKNAGAR, LEPROUS, ICS VORTEX) på trummor höjer skivan ytterligare. Mångsidigheten i hans spel kommer verkligen till sin rätt här – blastbeats, sväng, finlir, alla element sitter som en keps. Kolla bara in As The Black Horde Storms för exempel på detta.

Produktionen signerad Jens Bogren svarar för att den ljudmässiga upplevelsen av ”Currents” blir en smekning av trumhinnorna.

”Currents” är en i stort sett helgjuten uppvisning av ett band som sannerligen har ambitioner med sin musik – och kapaciteten att förverkliga den. Redan från första lyssningen kände jag att detta kan mycket väl vara en skiva som kommer växa ytterligare, och med stor sannolikhet hamna på rätt många årsbästalistor. Kolla in den.

Skivor

Persefone – Aathma

Lämna en kommentar

ARTIST: Persefone
TITEL: Aathma
RELEASE: 2017
BOLAG: Vicisolum Productions

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att säga att ”Aathma” har varit hett efterlängtad av undertecknad hade varit en underdrift. Jag kan helt uppriktigt säga att detta är skivan jag mest sett fram emot under 2017. Och kanske är detta inte så konstigt då jag tyckte att det andorranska bandets förra skiva, ”Spiritual Migration”, var så bra att jag satte den som den bästa skivan överhuvudtaget mellan 2006 och 2015.

Samtidigt så har jag faktiskt bävat lite för att lyssna på ”Aathma” just med tanke på hur mycket jag gillar PERSEFONEs övriga diskografi, men det tog inte speciellt lång tid för mig att inse att ”Aathma” är en skiva som står sig väl jämfört med bandets övriga plattor.

”Aathma” är en matig skiva, inte bara tidsmässigt där den klockar in på strax över en timme, utan så fylld med infall och ystra krumsprång att det trots att jag lyssnat på skivan säkert mer än 20 gånger, känns som jag upptäcker nya saker hela tiden. Imponerande.

Det finns gott om låtar som sticker ut lite extra, även om jag starkt vill trycka på att ”Aathma” är en skiva som vinner på att lyssnas igenom som helhet. Rent lysande Prison Skin, Spirals Within Thy Being och Stillness Is Timeless är dock alldeles för bra för att jag inte ska nämna dessa specifikt.

Om vi pratar rent spelmässigt så känner jag mig väl omhändertagen av PERSEFONE. Det hörs att bandets medlemmar kan traktera sina instrument, men det handlar aldrig om att skrytspela utan alltid om att göra det som låtarna vinner på. Att bandet tagit fasta på detta också när det gäller de tre gästartister som medverkar på skivan ska ses som ett styrketecken då dessa är Paul Masvidal från CYNIC och DEATH,  Merete Soltvedt  och Öystein Landsverk från LEPROUS och dessa visserligen tar plats, men de tar inte över fullständigt på bekostnad av låtarna de medverkar på.

Roligt är att skivan också har fått en alldeles ypperlig produktion av Jens Bogren som gör att det är en audiell högtidsstund att lyssna på ”Aathma”.

Jag är klart imponerad av ”Aathma” som jag tycker är en skiva som hör till de starkaste i bandets diskografi. Riktigt lika bra som ”Spiritual Migration” är den inte, men bra mycket starkare än rätt mycket annat. Kolla in den.

Skivor

Defeated Sanity – Disposal Of The Dead // Dharmata

Lämna en kommentar

imageARTIST: Defeated Sanity
TITEL: Disposal Of The Dead // Dharmata
RELEASE: 2016
BOLAG: Willowtip Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

På DEFEATED SANITYs förra skiva ”Passages Into Deformity” imponerade bandet med sitt mod att faktiskt vidareutveckla sin brutala death metal, och därmed också hela subgenren då tyskarna sedan början utgör ett av de absolut bästa banden i denna fora.

Nya skivan är en delad historia. Första halvan – ”Disposal Of The Dead” – är en lika brutal överkörning som alla som hört bandet vet att bandet hanterar bättre än de flesta. Riffmattor så tjocka att du verkligen känner hur du sänks ner i en i stort sett bottenlös grav, råguttural sång från Konstantin Lühring och, såklart, bisarrt knäckande låtar. DEFEATED SANITY har aldrig smitit undan ansvaret om ni så vill att skriva bra, minnesvärda och varierande låtar.

Om vi sätter åsido inledande, och förvisso fina, Remortio Mortuorum så brakar skivan på allvar igång med kolosstunga Into The Soil. Visserligen inleds låten med ett blastparti som heter duga, men till stora delar är det uppfriskande med ett band som väljer att öppna med en rejält långsam låt. Lühring ser till att gomseglet imploderar i vanlig ordning. Här gäller det att ta fram texthäftet om ni vill ha en chans att hänga med i vad som sjungs.

Generosity Of The Diseased är en låt jag vill lyfta fram också. Den har ett skönt gung som inte många band inom subgenren klarar av. Riktigt kul och skruvat riffande från Christian Kühn och basisten Jacob Schmidt. För övrigt – och det vet ni med er sedan innan – det är riktigt roligt att basen lyfts fram på detta sätt. Det hade fler brutala och tekniska dödsmetallband vunnit hur mycket som helst på.

Mest brutalsvängiga är dock sista låten i första delen: The Bell. Herrejävlar om inte nackmuskulaturen har jobbat övertid på denna fläsksmäll till låt.

Ja, ni förstår ju att jag gillar denna mer traditionella musik som  är det DEFEATED SANITY som jag känner mer som hemmaplan. Men det är på skivans andra hälft som det faktiskt blir mer intressant, och där DEFEATED SANITY visar vilket kvalitetsband de är.

Ny sångare in på banan i form av Max Phelps och det är ett val som passar materialet som hand i handske. För nu släpper bandet loss sin stora kärlek till ATHEIST, DEATH och CYNIC. Desto bättre att Phelps trakterade sången och gitarr i CYNIC mellan 2011 och 2015 samt lirar med i DEATH DTA för han låter väldigt snarlik salig Chuck Schuldiner.

Nu tänker ni kanske att DEFEATED SANITY reduceras till ett cover- alternativt tributeband. Ja och nej. Visst är influenserna tydliga, men jag tycker ändå att DEFEATED SANITY gör något eget av det. Och i de fall då de kanske åker ner från toppen av originalitet så är det i alla fall riktigt njutbar musik att lyssna på. At One With Wrath har ett så grymt sväng och gung att det är omöjligt att stå emot.

Likaså är The Quest For Non-Existence en riktigt bra och annorlunda låt.

Visst, emellanåt blir det för flummigt även för mig, och dessa partier tenderar att bli för navelskådande och utdragna ibland. Konstnärlig frihet och allt det där, men jag känner att låtarna hade vunnit ytterligare på att inte ha dessa partier så långa.

DEFEATED SANITY visar på ”Disposal Of The Dead // Dharmata” att de verkligen är ett band som jag tycker förtjänar speltid. Hade vi delat ut betyg med decimaler hade jag satt 7,7 på den. Riktigt hela vägen fram når inte bandet, men detta är ändå så pass bra att jag misstänker att betyget kan åka upp något efter fler lyssningar.