Etikettarkiv: Seasons Of Mist

Saor – Amidst the Ruins

ARTIST: Saor
TITEL: Amidst the Ruins
RELEASE: 7 februari 2025
BOLAG:  Season of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Vackert. Det är det första ord som dyker upp i huvudet när jag lyssnar till skotska SAORs album ”Amidst the Ruins”. Och det är en känsla som håller i sig albumet igenom och även i ett större antal lyssningar.

SAOR är Andy Marshall: låtskrivare, sångare och multiinstrumentalist. Marshall skapar magisk musik, här även förstärkt med Ella Zlots på sång och olika typer av flöjter, Carlos Vivas på trummor samt flera fiol- och cellospelare. Omslaget är skapat av tyska Julien Bauer. Allt i storslagen harmoni.

Lyriken är också den vackert skapad och rör sig ständigt kring dyrkan av naturen med skogar, berg och vidder samt bland de så stolta och ärofulla förfäderna, arvet från en lyckligare tid. Tryfferat med kommentarer till historiska händelser som i låten Glen of Sorrow om Glencoe-massakern 1692.

Jag har tidigare endast sporadiskt lyssnat till bandets musik och det enda möjliga problemet här är väl just att det ibland blir på gränsen till för mycket av det sköna. Då är det gott att Marshall använder sin röst utöver till skönsång även i den rostigaste av desperata black metal-skrin. Med det anländer välbehagsrysningarna. Albumet består av en timmes musik fördelad på fem låtar på vardera mellan åtta och dryga fjorton minuter, vilket också säger något om vilken typ av album det är. ”Amidst the Ruins” kan avnjutas i sin helhet både vid koncentrerad lyssning och som följeslagare i bakgrunden vid mer vilsamma stunder, förslagsvis naturpromenader. För SAORs musik är, först som sist, just – vacker.

Rotten Sound – Apocalypse

ARTIST: Rotten Sound
TITEL: Apocalypse
RELEASE: 31/3 2023
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång ROTTEN SOUND släpper ny skiva vill jag göra som Gert Fylking och utbrista ”Äntligen!”. Detta magiska band levererar, ofta, sedan början av 2000-talet (”Murderworks” säger jag bara!) en fruktansvärt potent och ilsken grindcore som jag har uppskattat sedan jag upptäckte bandet med släppet ”Exit” från 2005. Att ROTTEN SOUND har stretat på strax bakom klassiska band som NASUM, NAPALM DEATH och PHOBIA har gjort att jag uppskattat dem än mer, och har försökt att få folk att fatta hur bra detta är.

Förra given, ”Abuse To Suffer” tyckte jag hade sina förtjänster, men den hade vissa skönhetsfläckar. Några sådan finns knappt alls på ”Apocalypse” som är en i det närmaste totalt mosande platta. Med en speltid på 20 minuter är det en skiva som det är lätt att sitta flämtande efter andan, men ändå bara mata på med. Detta är en förträfflig uppvisning i hur man skriver en skiva som med finess och stringens visar på vilka rika möjligheter som grindcore faktiskt har. Det går, med rätt utförare, att skriva korta låtar som ändå säger en hel massa. Här finns ingen plats för alibispel, men inte heller slöa intron som riskerar att tråka ut lyssnaren.

Med sina 18 låtar är ”Apocalypse” en skiva där låtar som Denialist  – som har en otroligt fin övergång från tyngd till hastighet – Sharing med sitt tilltalande anti-kapitalistiska budskap och grundliga riffande och Renewables som sätter fokus på att vi behöver konsumera mindre och att förnybara resurser även de är begränsade – är en mästerlig uppvisning i hantverk som ligger på en hög och jämn nivå.

Keijo Niinimaa svarar för ytterligare en dräpande sånginsats, och även om ROTTEN SOUND verkligen är ett band i ordets riktiga bemärkelse så går det inte att bortse ifrån att Niinimaa är en av de bästa sångarna i världen och det lyfter skivan några snäpp.

Gillar man grindcore så har man koll på ROTTEN SOUND sedan innan, annars är ”Apocalypse” en väldans bra startpunkt. Kolla in den.

Deathwhite – Grave Image

ARTIST: DEATHWHITE
TITEL: Grave Image
RELEASE: 2020
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Andra plattan med amerikanska DEATHWHITE torde rendera en hel del välförtjänt uppmärksamhet då den är sprängfylld med underbart sorglig och vemodig doom av det lite snällare slaget. Korta låtar med ett underliggande stråk av ”hitvarning”, snygga riff och en övergripande känsla cockerspanielögon kanske låter larvigt – men eftersom man kommer undan med det så blir slutresultatet mycket bra. ”Grave Image” är den soniska och musikaliska motsvarigheten till det synnerligen vackra men dystra omslaget. Gissningsvis vet du som potentiell lyssnare och läsare på WeRock redan vid denna anblick om det här är en platta du ska kolla närmre på eller inte, och det är helt rätt: du kan faktiskt gå på hur omslaget ser ut och tilltalar/stöter från dig i din bedömning om detta är värt din tid eller ej.

För egen del är det absolut värt tiden. Jag fröjdas av spår som inledande och helt enkelt sorgliga/bedårande Funeral Bound, känsliga Further From Salvation och No Horizon för att bara nämna ett par höjdpunkter. Det luktar lite PARADISE LOST, men samtidigt inte. Snällare än så utan att vara mesigt. Framförallt är slingorna och de enkla riffen sådana att de biter sig fast, och det rejält. Lite trist är det att bandet – en trio – väljer att köra hemliga klubben. Det gör det lite klurigt att hylla dem som sig bör, eftersom gitarr & sång hanteras av en LM, bas av DW och trummor av AM. Mer än så vill man ju såklart lyfta fram, men man får kanske acceptera att det är musiken som ska tala. Och det gör den.

Min absoluta rekommendation är att detta avnjuts i hörlurar, så det blir en intim och nära upplevelse. Det är helt klart en skiva som hör hösten och vintern till snarare än ljusa sommarnätter. DEATHWHITE är dessutom ett band du ska ha på din radar, då kunskapen om hur man skriver låtar och arrangerar en skiva lovar mycket gott framöver. Jag gissar att Season Of Mist gjort ett klipp när man signade bandet, och ser fram mot mer…