Etikettarkiv: thrash metal

Live: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax

ARTIST: Big 4: Metallica, Slayer, Megadeth, Anthrax
LOKAL: Ullevi, Göteborg
DATUM: 3 juli, 2011

När jag förra sommaren såg The Big 4 – METALLICA, SLAYER, MEGADETH och ANTHRAX – i Prag trodde jag inte att jag skulle få uppleva denna konstellantion på svensk mark. Igår infriandes dock denna förhoppning till en stundtals rent extatisk publiks förtjusning på Ullevi i Göteborg.

ANTHRAX

Jag tillhör lägret av gnällspikar som inte tycker att ANTHRAX förtjänar sin plats bland de fyra stora av thrash metal. Därför är mina förväntningar väldigt låga när bandet går på. Och det låter verkligen inte bra. Ett muller utan distinktion gör att det är väldigt svårt att uppfatta någonting alls, förutom Joey Belladonnas sågklingevassa röst som skär igenom mullret på ett ganska förtjänstfullt vis. Men stora delar av publiken gillar vad den får serverat – första låten Caught In A Mosh utlöser direkt en moshpit. Bandet ser ut att stortrivas på scen – framför allt vikarierande gitarristen Andreas Kisser från Sepultura röjer med ett leende på läpparna från start till slut. Engagemangsnivån från min sida är dock marginell då jag tycker att bandet inte har låtar av tillräckligt hög kvalitet för att nå fram till mig -ljudets kvalitet gör inget för att höja min entusiasm och jag är ganska glad då bandet går av scen efter 45 minuter.

MEGADETH

I dagens (4/7) Göteborgsposten får Mustaine med manskap en etta i betyg. Detta är verkligen i underkant om ni frågar mig. Om något är Mustaine, i vanliga fall en riktig surkart, gladare och mer vass i sin vokala attack än jag sett tidigare. Att bandet spelar ett kort set må vara hänt, men låtarnas kvalitet kan man inte anmärka på, även om jag gärna hade sett att alla Megadethfans våta dröm – ”Rust In Peace” – hade spelats i sin helhet hade infriats. Nu får vi två låtar från detta mästerverk – Hangar 18 i vilken Mustaine och Chris Broderick visar med all önskvärd tydlighet att de är gitarrister av världsklass. Halva låten är ren gitarronani som får det att bränna till i skallen av njutning hos mig. Andra låten är såklart Holy Wars…The Punishment Due som även den får mig att rysa av välbehag. Ljudet är nu betydligt bättre än under ANTHRAX konsert, vilket jag är oerhört tacksam för då MEGADETHs musik innehåller så mycket härligt finlir att ett bra ljud är en nödvändighet. Att bandet också spelar tre av mina favoritlåtar, In My Darkest Hour, Wake Up Dead och Peace Sells gör att jag såklart stortrivs uppe på den vänstra läktaren.

SLAYER

SLAYER är ett av mina absoluta favoritband – jag kan inte få nog av att se bandet alldeles oavsett om Tom Araya inte kan headbanga längre, att Kerry King är statisk i sitt scenspråk, och att Jeff Hanneman inte är med och ersätts av Gary Holt från EXODUS – bandet har en låtkatalog som är av yttersta klass. Det är också kul att se att bandet verkligen är bandet som skiljer agnarna från vetet – SLAYER spelar thrash som den ska spelas, ond, skitig och elak är bandets musik av sådan karaktär att halva publiken inte fattar vad som har träffat den. Det är rent röj från början till slut – 11 låtar av ren ljungeld gör att jag nästan gör på mig av lycka då bandet spelar så fruktansvärt bra och tajt att det är en fröjd att skåda – Araya har precis rätta utstrålningen och sjunger med en pondus som imponerar. Till och med primalskriket i Angel Of Death sitter som en keps. Sen har man ju, i vanlig ordning, en sammanbiten, furiöst spelande Dave Lombardo bakom trummorna. Smattret i War Ensemble är av karaktären mästerligt. Dessutom uppskattar jag i sann retroanda att bandet har skurit ner nyare låtar till ett minimum – Hate Worldwide och Snuff är enda låtarna från senaste plattan ”World Painted Blood” – resten är ren nostalgimumma: en udda fågel i Black Magic från ”Show No Mercy”, som jag aldrig hört live innan, Mandatory Suicide som övergår i Chemical Warfare, South Of Heaven och Postmortem får mig att knyta nävarna i ren extas. Oerhört imponerande!

METALLICA

Vilka den största delen av publiken hade kommit för att se rådde det ingen tvekan om. När METALLICA går på vid tjugo i tio erupterar publiken. Jösses vilken volym på sången! Den är så stark att James Hetfield leende kommenterar att vi är nästan för starka för att PA:t ska kunna matcha oss. Bandet spelar fruktansvärt bra ikväll, det vet alla ni som såg dagen på TV, och det vet vi som var på arenan. Det finns en pondus i bandets konsert denna kväll som jag inte tyckte fanns förra gången jag såg bandet. Helt underbart att bandet väljer att öppna med Hit The Lights liksom för att markera att ikväll blir det tonvikt på äldre material – låt 1 till 6 är bara gammalt material som får publiken att fullständigt gå bananer: Master Of Puppets, The Shortest Straw, Seek & Destroy, Welcome Home (Sanitarium), och Ride The Lightning. Ja gosse säger jag bara – snacka att gå på knockout!

De två nästkommande låtarna, The Memory Remains och All Nightmare Long är för mig kvällens enda parentes – resten av kvällen visar METALLICA att de är störst, bäst och vackrast av kvällens band med låtar som The Call Of Ktulu ett frustande instrumentellt monster, Blackened som får mig att nästan spräcka rösten av glädje, och en episkt monumental Fade To Black. Ja, det är ren exstas över det mesta – ljudet är fruktansvärt bra, bandet, inklusive Lars Ulrich, spelar groteskt bra och publiken gör inramningen till den fest som jag hade hoppats på att detta skulle bli – METALLICAs konsert är av den arten att alla förväntningar infrias. Jag har aldrig sett bandet så här bra. När bandet går av efter två timmar och tjugo minuter är det med känslan att de gärna hade fått fortsätta ett tag till. Ren magi och en fruktansvärt värdig avslutning på en makalöst bra dag på Ullevi.

 

 

 

One Man Army And The Undead Quartet – The Dark Epic

ARTIST: One Man Army And The Undead Quartet
TITEL: The Dark Epic
RELEASE: 2011
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Jonas Andersson

Det största problemet jag vanligen brottas med i mina recensioner är att hålla texten relativt kort och koncis. Ordbajseri är något av en folksport hos undertecknad och jag har ett problematiskt förhållande till att komprimera mina tankar. Ironiskt nog befinner jag mig i skrivande stund inför det motsatta problemet.

”The Dark Epic” – ONE MAN ARMY AND THE UNDEAD QUARTETs fjärde album – leder endast mina tankar mot ett ynka ord; stabilt. Solona är stabila. Johan Lindstrands (ex. THE CROWN) sång är ruskigt stabil. Produktionen är stabil. Ja, ni fattar. Det tar prick två sekunder av inledande Stitch för att inse att de närmaste 48 minuterna kommer tillbringas med death/thrash av finaste snitt. Musiken är ungefär lika revolutionerande som dreadlocks på en reggaefestival, men det gör egentligen ingenting när allting framförs på ett såhär, ja, stabilt sätt.

”The Dark Epic” nickar, som alltid, mot Bay-Area och den efterföljande thrash och death metal-vågen. Lindstrands gamla band THE CROWN gör sig också påminda mest hela tiden, vilket inte minst Lindstrands utmärkta röst bidrar till. Bandet har talat om att nya verket ska vara mörkare än de tidigare, något som enbart märks i det långa, mörka och episka titelspåret. Annars låter det som det alltid gjort, på gott och ont – med betoning på gott.

Är du på jakt efter något nyskapande ska du fly denna skiva som pesten. Är du däremot sugen på death/thrash utan överraskningar är ”The Dark Epic” skivan för dig.

Stabilt var ordet!

ALL TEXT NEDANFÖR (OCH INKLUSIVE) DENNA ÄR META-INFORMATION, OCH SKALL INTE VARA MED I ETT FÄRDIGT RECENSIONSINLÄGG!

  • Från ”Alla inlägg”-listan i admin-vyn, gör en mouse-over på det draft som utgör mall för skivrecensioner. Välj ”Clone”.
  • Scrolla ner till den skapade kopian (som har dagens datum) och välj ”Redigera”
  • Ange inläggsrubriken enligt ”Artist – Skivtitel”.
  • Glöm inte att redigera permalänken, enligt format ”artist-skivtitel”.
  • Kontrollera att ”Skivor” är valt som Kategori för inlägget.
  • Lägg till artistens/bandets namn samt skivtiteln som Etiketter. (Det är även möjligt att om man önskar lägga till t.ex. skivbolagets namn.)
  • Gör gärna om skivbolagets namn i inläggsingressen till en hyperlänk som pekar på skivbolagets hemsida. (Det kan göras via ikonen för ”länk” i verktygsmenyn ovanför redigerar-fönstret. Ange bolagets namn som ”Titel” och kom ihåg att klicka i ”Öppna i nytt fönster”.)
  • När skribentens namn anges i ingressen är efternamn valfritt.
  • Bilden på skivomslaget skall vara 160 x 160 pixlar. Den skall infogas överst i inlägget, och vara vänsterställd.
  • OBS! Om du vill klistra in text du skrivit tidigare på annat ställe, måste du först radera formateringen. Det gör du antingen genom att först klistra in i t.ex. Notepad, kopiera på nytt, och sedan klistra in här. Det går även att aktivera ”klistra in som plain text” genom att innan du kör Ctrl + V aktivera notepad-ikonen (märkt med ett T) i verktygsraden ovan.
  • Skivrecensioner skall inte ha några huvud- eller underrubriker i löpande text, utan endast stycke-formatering.
  • FÖRHANDSGRANSKA! Gör detta genom att använda för detta avsedd knapp ovan till höger. (Det är nyttigt, då det verkliga inlägget är mycket bredare än det framstår som av detta redigeringsfönster att döma. Dessutom verkar bildhanteringen inte helt stabil i alla lägen, så det är bra att kolla att allting hamnar rätt.)
  • GLÖM INTE ATT KONTROLLERA STAVNING INNAN PUBLICERING!
  • GLÖM INTE ATT ÄVEN UPPDATERA SIDAN ”Alla skivrecensioner” EFTER PUBLICERING!

Flotsam & Jetsam – The Cold

flotsam2011ARTIST: Flotsam & Jetsam
TITEL: The Cold
RELEASE: 2011
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

80tals-thrashen har de senaste åren åter blivit starkare än på länge och medan band som TESTAMENT, ANTHRAX och EXODUS återförenas/nystartar finns det andra som fortsätter tugga på, och så har gjort sedan 80-talet, såsom OVERKILL och naturligtvis SLAYER och METALLICA. Men också FLOTSAM & JETSAM, ett av de jämförelsevis lite mindre kända av 80-talsbanden. För många är bandet bekant, inte för sin egen skull, utan som bandet från vilka METALLICA rekryterade basisten Jason Newstedt efter Cliff Burtons död 1986.

FLOTSAM & JETSAM har aldrig lagt ner verksamheten för någon längre tid men det är fem år sedan senaste plattan när nu tionde albumet ”The Cold” släppts. Skivan är full av både traditionell thrash och färskare metalsound. Inledande Hypocrite är både hård och hittig och titelspåret som kommer som det tredje på plattan är en riktigt skön lite tyngre sak. Bland övriga spår kan nämnas Black Cloud som har en refräng som fastnar mer än genast och låten därpå, Better Off Dead, är en ganska traditionell heavy metal-historia med en än mer klistrig refräng. Eric A. Knutson, bandets sångare sedan 1983, ångar på i traditionell heavy metal-stil, rösten håller bra men blir ganska enahanda i längden och lyriken är rätt menlös för att inte säga rentav fånig emellanåt.

Så vad har vi här att sammanfatta om denna platta? Den flödar egentligen mer av hittig och ”trallvänlig” hårdrock än riktig metal-attityd och tyngd. Refrängerna sätter sig snabbt – men samtidigt under lätt irritation. Låtmaterialet är bra – men samtidigt lite tradigt. Sångarens insats är gedigen – men ändå utan att det hettar till ordentligt. Jag har svårt att riktigt sätta fingret på svagheterna men helhetsintrycket blir inte så lysande trots att man har en hel del fina stunder med ”The Cold”. Mer spänning och dynamik efterfrågas.

/BiblioteKarin