WeRocks Fredrik Sandberg har fått en pratstund med WITHIN TEMPTATIONs ena grundare, gitarristen och låtskrivaren Robert Westerholt. Samtalet handlade bland annat om nya plattan ”Hydra” och planerna som medföljer denna, kreativ frihet och oväntade samarbeten, samt utmaningarna som medföljer när två bandmedlemmar är ett par även privat.

Efter ett antal vidarekopplingar och presentationer för nya management-personer, samt ett byte av intervjuobjekt, finner jag mig med Robert Westerholt i luren. Tanken var att jag skulle ha intervjuat frontkvinnan Sharon den Adel, men hennes intervjuschema var tydligen aningen mer hektiskt än det var verklighetsanpassat. Det är uppenbart att holländska WITHIN TEMPTATION har bråda dagar, så här en kort tid innan släppet av nya plattan ”Hydra”.

Nu visar sig bytet av måltavla för mina frågor inte utgöra något problem, för Robert visar sig vara en både pratsam och lättsam herre. När jag inleder med att tacka för att han tar sig tid för mig, konstaterar han glatt att det är bra att få göra intervjuer – annars är det ju ingen som vet om att skivan är på gång…
Jag tillåter mig att i tanken tvivla på det, givet bandets renommé, men frågar högt vad Robert skulle säga att är det som i första hand särskiljer ”Hydra” från bandets tidigare skivsläpp?
– Jag skulle säga att den är mycket råare. Där ”The Unforgiving” (2011) var väldigt producerad, är denna platta mer ”in your face” och mer gitarrdriven. På frågan om detta var bandets ambition, eller om det bara råkade sig så, fortsätter gitarristen:
– Det var nog mest att vi inte riktigt visste vad vi ville göra… Från början tänkte vi kanske lite att vi skulle göra typ ”The Unforgiving 2”, eftersom vi gillade den plattan. Sedan när vi väl började jobba märkte vi att vi blev en smula uttråkade av soundet, som plötsligt kändes för producerat. Istället hamnade vi i ett läge med mindre hämningar, där vi mer flöt med strömmen och såg vad som hände. Resultatet blev riktigt energiskt och bra, med mycket upptempo-partier.

Något som också särskiljer det aktuella alstret från den genomsnittliga plattan, är mängden samarbeten som WITHIN TEMPTATION här gör med andra artister. De två namn som kanske främst drar ögonen till sig är Tarja Turunen (ex-NIGHTWISH) samt rapparen Xhibit, utan att för den skull förringa vare sig Howard Jones eller Dave Pirner, som utgör övriga gäster på plattan. Jag undrar återigen om greppet med många samarbeten var en medveten strategi eller en slump?
– Det här var en grej vi verkligen ville redan från början, svarar Robert utan tvekan. Kanske inte så att vi siktade på just fyra stycken gäster, men vi ville ha ett par samarbeten. Jag tänker lite som så att om man stannar i sin egen cirkel och gör musik under många år så kommer det att verka väldigt begränsande. Det är möjligt att vi kan sägas spela metal, men vi är musikälskare framför allt.
På det temat kommer jag att tänka på att Sharon den Adel i en tidigare intervju konstaterat att det är kombinationen av hennes röst och bandets låtskrivarstil som ”är” WITHIN TEMPTATION, och att slutresultatet helt enkelt inte kan bli något annat än just WITHIN TEMPTATION. Jag frågar därför mitt intervjuobjekt ifall det finns någon byggsten, influens eller något musikaliskt grepp som bandet aldrig skulle kunna tänka sig att inkludera i sin musik? Något helt uteslutet?
– Nej, jag tror faktiskt inte det, funderar Robert med eftertanke. Sharon sade ju faktiskt en gång i tiden ”aldrig hiphop”, och det ser ni ju hur det gick med det. Jag tror nog att vi skulle kunna pröva det mesta. Ta samarbetet med Xhibit på låten And We Run nu på ”Hydra”, till exempel, som har en refräng som går ned i intensitet. Det är väldigt inte rock; i rocklåtar klämmer man ju i lite extra i refrängen. Överhuvudtaget har vi den här gången jobbat mer just med låtstrukturer, och att pröva nya saker ger oss energi!

En av dessa nya saker är alltså samarbetet med Xhibit, och jag undrar hur det var att arbeta ihop med honom? Och vem var det egentligen som kontaktade vem?
– Vi kontaktade honom. Han var överst på vår lista. Jag har personligen velat göra något med rap-inslag i många år nu, men det här var första gången vi hade en låt som verkligen passade för ändamålet. Vi ville ha en rappare med mörk röst, vilket är något som Xhibit verkligen har. Han har ett nästan metalaktigt, mörkt grymtande sound, vilket låter tungt. Dessutom är han en väldigt positiv och trevlig person.
När jag här inflikar frågan ifall låten var skriven specifikt för sagde rappare, misstolkar Robert mig och tror att jag avser ifall hela låten, rap och allt, var färdigskriven när Xhibit fick den för inspelning:
– Nej, nej! Det går inte att skriva en färdig text åt en rappare. Du förstår, de är konstnärer, poeter… Det går inte att säga till dem hur och vad de skall skapa. Robert skrattar, och tillägger att det för all del var ganska läskigt att inte veta vad utfallet skulle bli. Samtidigt är det ju det som är det coola, förklarar holländaren, och Xhibit överträffade verkligen våra förväntningar.
Jag håller med om att resultatet låter förvånansvärt naturligt och inte krystat, innan jag spinner vidare på en annan tråd relaterad till bandets skapandeprocess. WITHIN TEMPTATION har i genomsnitt tagit ungefär tre år på sig mellan varje studioplatta, vilket för många (undantaget Axl Rose) kan framstå som ganska länge. Hur kommer det sig?
– Fast för oss känns det som om det går jättefort, skrattar Robert med ett förvånat tonfall. Nej, skämt åsido, jag tror framför allt att vi behöver lite tid efter att vi blivit färdiga med en skiva. För det första måste vi då fokusera på att få till en bra liveshow, och sedan följer en massa turnerade, vanligen minst ett år. För det andra tar det lite tid att hitta den kreativa gnistan igen, men efter det där året brukar det börja puttra så smått i skapargrytan. Då följer ett år av idéproduktion, där vi gallrar fram det vi känner att har kapacitet att bli den platta vi verkligen vill skriva. Får vi inte den känslan, tar vi ett år till på oss. Robert pausar och funderar för ett ögonblick, innan han konstaterar att detta inte nödvändigtvis behöver vara ”rätt” sätt, men att det är deras sätt.

Att vara känd kan säkerligen ibland innebära att gränsen mellan yrkeslivet som musiker och privatlivet blir suddigare än man skulle önska. Följaktligen ursäktar jag mig så smått med att jag inte vill snoka, innan jag påpekar att Robert och Sharon den Adel inte bara är bandkamrater utan även ett par off stage. Medför detta några fördelar för bandet, eller är det snarare så att det innebär extra utmaningar?
– Förmodligen extra utmaningar. Ett band är en utmaning i sig, när man jobbar så nära inpå varandra en stor del av tiden, och därtill med något som ligger en varmt om hjärtat. Det blir lätt känslosamt. Sedan kan det faktum att vi är ihop även innebära praktiska svårigheter. Det är till exempel anledningen till att jag inte är med och turnerar något mer. Vi har tre barn, så det funkar liksom inte… Robert skrattar (igen, han gör det ofta och hjärtligt) innan han avslöjar:
– Sedan är det bra att jag och Sharon bidrar med olika saker i den kreativa processen, vi brukar ha olika infallsvinklar på både musik och texter, men om vi försöker jobba samtidigt i samma rum… tja, det funkar helt enkelt inte.
Apropå bandets sätt att skriva texter, ja. Metalscenen kan onekligen vara rätt mörksinnad (och konformativ) medan WITHIN TEMPTATION allt som oftast har en positiv vinkel på sina alster. Har man någonsin fått några gliringar från andra band, fans eller kritiker för detta?
– Vad, du menar att vi skulle vara för positiva? Robert låter road, men funderar ändå en stund innan han svarar. Alltså, du har rätt i att vi är positiva människor. Visst skriver vi ofta om tunga och mörka ämnen, men ser nog alltid en väg ut ur det jobbiga. Jag tror det är en mänsklig egenskap, helt enkelt. Folk kan relatera till mörkret i det vi skriver om, men hämtar samtidigt styrka ur den positiva energin i musiken. Hur som helst har vi nog aldrig fått någon kritik för vår inställning.
Inför intervjun hade jag lovat en bekant att fråga Sharon ifall hon har några särskilda knep för att bevara rösten, eftersom det rimligen borde vara svårt att sjunga så ljust men samtidigt varmt och kraftfullt som hon gör utan att slita på den. När jag förhör mig med Robert om detta befarar jag att svaret kan bli fattigt, men den pratglade holländaren får mina förväntningar på skam:
– Åh, det finns massor med svar på det! Den kanske viktigaste faktorn är väl att hon har tränat sin röst i åratal, snudd på åtta timmar om dagen. Redan som liten älskade hon musik, och utan att riktigt tänka på det brukade hon gå runt och sjunga, härmandes artister hon hört på radio. Sedan handlar det också om att inte ta i för mycket, fortsätter gitarristen. Om man väl sabbar rösten är det svårt att reparera den, så det gäller att aldrig överanstränga den. Förutom detta hänger det förstås på en del basgrejer, som sömn. Sömn är väldigt viktigt.
Här undrar jag om det inte utgör en rätt tuff utmaning att få ihop tillräckligt med god sömn när man ligger ute på turné?
– Verkligen!, utbrister Robert med eftertryck. Särskilt för Sharon, eftersom hon inte tycker om att behöva gå och lägga sig. Hon hatar det. Jag älskar att sova, men hon hatar det verkligen.
Den efterföljande frågan, om inte detta utgör ännu en intressant utmaning på det privata planet, får ånyo mitt gladlynta intervjuobjekt att brista ut i ett hjärtligt skratt. Vi enas om att kanske låta det ämnet vila i frid, och väljer istället att diskutera bandets framtidsplaner.

Vad är det då som återfinns på agendan? Att turnera med ”Hydra”, förmodar jag?
– Absolut, det är det som står överst på listan. Vi vill att nästa turné vi gör blir med den bästa show vi någonsin bjudit på, så det slipar vi på för fullt. Sedan känns det som om vi har något på gång i USA med den här plattan, så vi planerar för en turné även där.
Jag undrar om det är någon låt från ”Hydra” som ser ut att bli en favorit att spela live, något spår bandet tror kan bli en riktig taklyftare?
– Ååååh…, tvekar Robert. Alltså, det lustiga är att man kan ha favoriter i förväg, men när man väl spelar dem live så lyfter det inte riktigt. Det är alltså svårt att veta innan vilka låtar som funkar bäst. Personligen gillar jag dock And We Run och Dangerous, och den sistnämnda bör funka bra i och med att den är så snabb och energisk. Paradise (What About Us?) tror jag också kan funka bra.
Jag håller med Robert om att de sistnämnda två har bra allsångsrefränger, och därmed lär funka fint live. Finns det någon möjlighet för oss här i Sverige att få ta del av dem live inom närtid?
– Nja, vi har inga gig i Sverige inplanerade i skrivande stund. Inte ännu, i alla fall, tillägger han. Vi har gjort ett par festivalspelningar där de senaste åren och gillat det, så någon sådan blir det säkert framöver också. Dessutom har vi ju en svensk gitarrist, och han skulle bli redigt tjurig om vi inte tog en sväng förbi Sverige. Att inte göra det är nog alltså inte ett alternativ, skrattar holländaren.

Det börjar bli dags att runda av vår pratstund, då vi redan dragit över den från början utsatta tiden med ett par minuter. Jag undrar om det är något Robert vill tillägga; någon hälsning till fansen?
– Åh, massor, men då skulle jag nog behöva ett par dagar, minst… Säkert, jag skulle kunna prata i dagar! Men… nej, jag har nog inget att tillägga just nu.
Med det tackar jag för hans tid, och önskar honom och bandet lycka till framöver.

”Hydra” släpps den 31 januari.