Kategoriarkiv: Listor

WeRock tar tempen på 2017

Vi är i vecka 26, vilket innebär att midsommar har passerat tillsammans med första halvan av musikåret 2017. När WeRock-redaktionen tar tempen på året så här långt, är mätvärdet högt – det ser ut att bli ett hett musikår. Men ta för all del inte vårt ord på det, utan avgör själva, genom att ta del av några av höjdpunkterna så här långt. Tjugosex handplockade guldkorn, ett per vecka så här långt under året. Sätt igång och njut!

Du hittar spellistan inbäddad här under, samt på Spotify.

PSYCHEDELIC WITCHCRAFT – Set Me Free
Direkt från 1970 års mest dekadenta häxsabbat, mina damer och herrar: PSYCHEDELIC WITCHCRAFT! De flesta lär nog plocka upp blinkningarna till BLACK SABBATHs War Pigs, men här finns också riktligt med blues och progg i botten. Skönt gung.

PAIN OF SALVATION – Reasons
Easy listening är det inte, med sina stackato-rytmer, synkoperingar och ångestladdade sång. Dock är det både intrikat och intelligent, och med snygg produktion. Skall du vara pretto, kan du lika gärna vara det med klass. Då passar Reasons perfekt.

HORISONT – Electrical
De goa gubbarna från Gôtet har med sin platta ”About Time” levererat en riktigt stark kandidat till årets topplista. 70-talsrocken är bitvis uppblandad med diskreta 80-talsvibbar, och HORISONT låter med det kanske bättre än någonsin. Electrical är bara ett av många starka kort i given.

KREATOR – Gods of Violence
Det finns säkert en och annan som menar att thrashen slutade vara relevant när 90-talet nådde sin mitt, men legendariska KREATOR har uppenbarligen inte fått detta memo. Årets släpp är både vitalt och relevant – överraskande så, till och med.

BLOODBOUND – Tears Of A Dragonheart
Årets mesta hjälte-metal? Med sin närmast schlagerlika kvalité, och sin skamlösa over-the-top-extra-allt-approach, måste BLOODBOUNDs platta nog räknas som det. Ostigt? Jo, lite. Svårt att inte pumpa med näven i luften och yla med? Verkligen!

SATAN TAKES A HOLIDAY – Why Don’t We Do It In The Road?
Rockbandet med Sveriges kanske kåtaste sound är tillbaka, och då framstår det som fullt rimligt med en låt som handlar om att idka könsumgänge mitt på gatan… Länge leve rock ‘n’ roll!

SPIDERGAWD – Is This Love…?
Väldigt amerikanskt, och aningen radiovänligt, men ofrånkomligt snyggt. En och annan lyssnare kommer förmodligen att dra vissa paralleller till (ett måhända något luftigare) MASTODON, och det är väl ett betyg så gott som något? Ruskigt stark refräng i detta spår, och stilpoäng för att SPIDERGAWD helt oironiskt lyckas använda saxofon på ett fungerande sätt…

DOOM UNIT – Light Me Up
Vi stannar sound-mässigt kvar ”over there”, tonar ner belysningen, och drar ett nummer som nog passar bättre på efterfesten än på förfesten. Delar av denna låts DNA härstammar från Seattle, andra drag har ärvts från EVERLAST. Behagligt är ledordet.

SOLSTAFÍR – Ísafold
Känslosamma, vackra, svårmodiga och alldeles lagom kultursvåra, där har ni isländska SOLSTAFÍR. Årets släpp, där detta är titelspåret, är måhända något ojämnt, men när öborna som här verkligen släpper loss sin ångest…? Ja, då är det mumma.

NORDJEVEL – Krigsmakt
Ond, bråd död! Blod och eld! Iskallt mörker och ändlös natt! …eller förlåt, det var NORDJEVEL. Här snackar vi kompromisslös black metal av klassiskt snitt, synnerligen väl utförd. Satan vad bra, helt enkelt.

DANKO JONES – Going Out Tonight
Skulle man hålla en omröstning kring rockvärldens charmigaste, mest sympatiske, hårdast jobbande och med glimten i ögat-försedde personlighet, hade förmodligen DANKO JONES legat bra till. Hans musik gör som vanligt inga större anspråk på att tala till vår hjärna, utan nöjer sig med vår ryggmärg och våra skrev. Gott så.

LASTKAJ 14 – Fast, Du Är Fast
Skramlig och nervigt rivig svensk punk, med bitvisa hardcore-vibbar. Fast, Du är Fast är ett nummer som rycker och sliter i kopplet, och som hugger mot strupen om det får chansen. Ändå finns där en elegant skönhet i refrängen och gitarrernas mollslingor, och kombon är effektiv.

WORMWOOD – Tid Ok Ödhe
Någon av en vattendelare på WeRock-redaktionen, där vissa hissar medan andra dissar. Majoritetsuppfattningen så här långt verkar ändå vara att svenskarnas vackra, luftiga dödsmetall med inslag av folkmusik är ett vinnande kort. Undertecknad sällar sig till den hyllande skaran, och anser att detta spår är det bästa beviset på varför. Andra halvan av låten är en närmast andlig upplevelse, med sin skira sorgsenhet.

WOE – Drown Us With Greatness
Mer högkvalitativ black metal, nu dock från USA och Philadelphia. WOE levererar snygg, sorgsen och energisk svärta, där det vackra (trots ett bitvis halsbrytande tempo) överväger det brutala. Det sägs ju att drunkningsdöden skall vara behaglig, och WOE gör inget för att motsäga den tesen i och med detta spår.

GRUMPYNATORS – Fame
Påtagliga drag av SOCIAL DISTORTION, kryddat med lite rockabilly och en försiktig nypa VOLBEAT. Följaktligen inte så mycket mer än en trivsam bagatell, men likafullt en snygg och ganska behaglig sådan. Så här lagom till sommaren är väl det inte fy skam?

SHORES OF NULL – Black Drapes For Tomorrow
Pampigt, dystert och vackert. Tyngden och mörkret är påtagliga, men tack vare den löjligt vackra rensången är det en på sätt och vis upplyftande skönhetsupplevelse att lyssna på SHORES OF NULL. Fans av WOODS OF YPRES och (moderna) PARADISE LOST lär digga detta, och det med eftertryck.

TROUBLED HORSE – Which Way To The Mob
Fantastiskt snygg retrorock med blinkningar till GRAVEYARD och Örebro-bröderna i WITCHCRAFT, även om det senare släktskapet hörs tydligare i likaledes utmärkta Bleeding än i detta spår som är lite mer rakt på sak. Sitt still om du kan, men räkna inte med att lyckas om du försöker – det här svänger!

HEAVY TIGER – No Tears In Tokyo
Återigen en sådan där solstänkt, luftig rocklåt som garanterat gör sig bättre nedcabbat på motorvägen eller i hängmattan än på musikhögskolans kurs för avancerad harmonik. Stockholms-damerna i HEAVY TIGER har dock alls inget att skämmas för, ty detta är sannolikt en av 2017 års snabbast fästande refränger.

SOEN – Sectarian
När SOEN släpper loss sin musikkonst har pretentionsnivån onekligen höjts ett antal snäpp. Inte heller de har dock något att skämmas för, då resultatet är intelligent, intrikat och ack så vackert! Gåshudsvarning på nivå 5, högsta beredskap för starka känslomässiga reaktioner.  Årets motsvarighet i utbudet till 2016 års PORT NOIR? Tja, en placering på många topp 10-listor är nog inte otänkbar…

MASTODON – Steambreather
Det är väl egentligen rätt onödigt att närmare presentera MASTODON, va…? Givet att de egensinniga post metal/sludge/stoner-rockarna är rätt bra även på sin sämsta dag, och årets släpp ”Emperor Of Sand” är hopknåpat på en bra dag, behöver det inte understrykas att Steambreather utgör ett stycke kvalitetslyssning.

DECAPITATED – Never
Tokarga polackerna i DECAPITETED har (av detta spår att döma, fullängdare kommer senare i år) bytt ut en del av den värsta stackato-meckigheten i sin dödsmetall mot en lite rakare, skramligare approach. Eftersom resultatet är ett kompromisslöst, folkilsket jävla totalröj finns det dock absolut inget att anmärka på. Mosh, motherfuckers!

SKYCLAD – Change Is Coming
Hur beskriver man egentligen SKYCLAD för någon som inte är bekant med dem? Själva verkar de föredra etiketten ”pagan metal”, och visst är de keltiska inslagen omisstagliga. Samtidigt finns där i Change Is Coming även vibbar av (i brist på bättre term) zigenar-jazz och progg-rock, så det är en säregen och udda best det handlar om. Oavsett etiketter är det hur som helst ganska charmigt och medryckande.

SUFFOCATION – Clarity Through Deprivation
Årets hittills hårdaste, meckigaste käftsmäll? Tja, åtminstone en tronaspirant, helt klart. SUFFOCATION är brutalitet i den tekniskt högre skolan, men låter sig inte förloras i matematiskt framräknade riff för inbördes beundran eller synkoperingar som ett egenvärde. De har låtar, och bra sådana. Som här.

WOLFBRIGADE – Warsaw Speedwolf
Skitigt, frustande snabbt och med en god dos av fuck you-attityd. WOLFBRIGADE låter lite som om MOTÖRHEAD supit sig fulla på old school-döds och skrammelpunk, och tja, ni fattar ju själva att det svänger…

AVATARIUM – The Starless Sleep
De symfoniska inslagen har måhända lyst lite med sin frånvaro på denna lista. Nu är kanske inte AVATARIUM helt och hållet att se som symfonisk metal, men lite åt det hållet i alla fall. Oavsett vilket har de en given plats bland dessa tips. Elegant (och sympatiskt varm) sång, snygga arrangemang och en närmast California Dreaming-bitterljuv refräng är nämligen samtliga penseldrag som bidrar till att måla upp en vacker helhetsbild.

VALLENFYRE – Degeneration
Gregor Mackintosh brukar till vardags prångla ut sorgsna gitarrharmonier i PARADISE LOST, men i VALLENFYRE är det råare, skitigare och tydligt old school-minnande dödsmetall som gäller. Traktordisten är på plats, tillsammans med tvåtakten och det gutturala growlandet. Inga konstigheter, bara bra metal, helt enkelt.

Best Of 2016 – Amelie

På WeRock har vi ju den i sammanhanget nästan lite ”udda” vanan att faktiskt låta året ha sin gång fullt ut innan vi gör våra årsbästalistor. Det innebär att läsarna får vänta lite längre på dem men å andra sidan finns chans även för sena släpp att landa på topplistorna. Här och nu är det Amelie som våndats klart för denna gång och ger er Årets Bästa Album!

Topp 10 skivsläpp

10. ”Primaeval Pantheons”- BORNHOLM
Jag blev genast väldigt charmad av ungrarnas i BORNHOLM melodiska black metal. Namnet känns mäkta trist, men antagligen är det exotiskt i Ungern att uppkalla sitt svartmetallband efter en avlägsen liten dansk ö. Det gråtrista bandnamnet hindrar dock inte att BORNHOLM gör väldigt trivsam musik att behagligt sjunka ner i.

Inte alltför svårlyssnat, rotad i traditionell black metal med viss folkmusikinspiration och fina melodier, ett mycket hållbart koncept har det visat sig i det lite längre loppet.

9. ”Degradead” – DEGRADEAD 
Jag har alltid haft hjärta för stockholmsbandets melodiska death metal. Genom den femtonåriga karriären har DEGRADEAD varit trogna sitt sound. Sångaren Michael Sehlin, numera även i ENGEL sedan några år tillbaka, har alltid haft en tilltalande röst som utvecklats än mer över tid.

På den femte och självbetitlade plattan finner vi sympatisk musik från ett sympatiskt band. Här finns både sånt som känns skönt bekant från tidigare plattor och annat som t.ex. den otypiska The Extinction, för övrigt ett av skivans bästa spår.

8. ”Seraphical Euphony” – HYPERION
Om jag inte minns fel det var tips på NETHERBIRD-sångaren Nephentes fb-sida som gjorde mig nyfiken på detta band. Svenska HYPERION bildades 2007 och ”Seraphical Euphony” är sexmannaorkesterns fullängdsdebut. Snygg melodisk black metal är jag alltid glad i, och denna måste som synes i årets lista inte alltid komma från Norge.

Gitarrist Erik Molnar har ävenså i livesammanhang gjort tjänst hos nämnda NETHERBIRD, samt spelar också i MIST OF MISERY, ett annat intressant band i den melodiska svartmetallskolan som även de släppt en finfin platta i år.

7.  ”7” – EL CACO
Jag kan inte kalla det annat än slump att jag begynte lyssna till EL CACOs sjunde album betitlat just ”7”, och krokades upp totalt. Stoner rock är inte den genre jag självmant söker upp. Men detta. Det svänger så överjävligt att jag blir alldeles begeistrad var gång jag hör t.ex. Curious, Reach Out eller The Silver Light. Och det är så vackert. Trots en del ganska allvarsamma teman i texterna gör denna musik mig så himla glad. En ren energikick är vad det är.

Tack EL CACAO och Norge för denna platta, detta år då inget av mina favo-bm-band från grannlandet gjort sig plats på listan. (Och nä, jag har inte ansträngt mig speciellt för att ”7” ska hamna just som nummer sju på listan, det föll sig så av sig självt.)

6. ”Hardwired…To Self-Destruct” – METALLICA
Med risk att det upplevs tjatigt säger jag som många andra om METALLICAs platta; vilken vitalitet, vilka melodier, vilken sånginsats av Hetfield! Och liksom flera andra känner jag att visst kunde bandet gallrat något bland materialet, fast egentligen stör det mig inte särskilt. Några fillers bland en mängd killers är helt okej så att säga. Och det finns så mycket bra musik på denna platta!

Singeln Atlas, Rise är en favorit liksom Halo on Fire, Dream No More och Spit Out The Bone. Bland andra. Bra jobbat helt enkelt.

5. ”Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Med underbart vackra melodier, angeläget reflekterande lyrik och Mikael Stannes röst, outstanding i sitt slag, har ”Atoma” sedan den kom placerat sig som ett av bandets allra bästa album. Inte illa hopknåpat av en grupp som har gjort tjänst i den melodiska death metal-genren i drygt ett kvarts sekel.

Variationen i kombination med bandets omisskännliga sound toppas med de två nedskalade bonusspåren The Absolute och Time Out of Place. Så snyggt. ”Atoma” intar en självklar plats på den övre halvan av årets topplista.

4. ”Afraid of Heights” – BILLY TALENT
Om jag blir glad av norska EL CACO ovan så blir jag mest aggressivt upprymd av kanadensiska BILLY TALENT och deras ”Afraid of Heights”. Låtmaterialet är sådant att jag vid första lyssningen inte kom längre än till tredje spåret – sedan gick Ghost Ship of Cannibal Rats på repeat drygt ett dygn och ett halft – innan jag ens kom igenom resten av albumet. Nästan lika illa höll det på att gå med Rabbit Down the Hole. Texterna i dessa två låtar kunde egentligen få en hel utläggning för sig själva.

Sedan har vi Louder Than the DJ, för alla oss som gillar att sjunga oss hesa om hur mycket vi älskar rockmusiken. Humor, kärlek och riktig jäfvlaranamma är vad BILLY TALENT alltid står för, och som de även ger oss i denna sin bästa platta sedan ”Billy Talent II” (2006), kanske den bästa någonsin?

3. ”Mariner” – CULT OF LUNA
Erkänner; jag var ganska butter över att CULT OF LUNA skulle komma med en platta i samarbete med en (för mig) okänd amerikansk sångerska. Mina förväntningar skruvades ned mot lågvattennivå. Och de kom på skam, dessa negativa förväntningar!

”Mariner” är en CULT OF LUNA-platta, ingen tvekan om det, men den är också något helt nytt i bandets historia. Energin som Julie Christmas tillför lyfter musiken till ännu en unik nivå. Att sedan se dem live på Debaser Medis höjde musikupplevelsen ännu mer. Nu kan jag inte annat än hoppas att detta fruktbara samarbete får någon slags fortsättning. Och buga mig för genialiteten i skapelsen ”Mariner”.

2. ”The Grander Voyage” – NETHERBIRD
Efter att i tio år skapat musik under namnet NETHERBIRD och erbjudit den helt gratis och för fri nedladdning till alla dem som önskade lyssna på musiken, tog gruppen 2014 en paus. Jag har följt bandet ett antal skivor och alltid uppskattat deras melodiska extreme metal, som rör sig fritt i gränslandet mellan death, doom och black.

År 2016 tog bandet nya initiativ och släppte nu föreliggande album på det mera ”normala” sättet, via ett etablerat skivbolag med allt vad det innebär. Och NETHERBIRDs musik växte med denna platta från riktigt bra till något verkligt stort. Känslofullt och skärande vackert, med lyrik fylld av smärtsamt vemod och mörk melankoli bjuds på ”The Grander Voyage”. Kanske var det pausen, kanske bidrog uppbackningen av ett skivbolag, jag vet inte. Men ”The Grander Voyage” är bandets bästa album hittills och för därmed också upp NETHERBIRD i den högsta extreme metal-eliten.

1. ”Rituals” – ROTTING CHRIST
Redan i början av februari släpptes det som jag redan tidigt misstänkte skulle bli, och som faktiskt visade sig vara, årets bästa album. Grekiska ROTTING CHRIST gör sällan något fel och gör aldrig mig besviken.

Alltmer sofistikerade och intressanta men alltid med sitt melodiska och typiska sound i botten ger bröderna Sakis och Themis Tolis ut sina alster i jämn takt sedan snart 30 år tillbaka. ”Rituals” har liksom tidigare album ett antal gästmusiker, denna gång bl.a. vokalisterna Vorph från SAMAEL och Nick Holmes från PARADISE LOST. Det förgyller, men i grunden är det dock bandmotorn Sakis Tolis som skapar den unika smältdegel av olika influenser som ROTTING CHRISTs musik utgör, och lyckas märkligt nog ändå få ihop det till en helhet. ”…ta dig den tid det kräver!” bad jag läsaren i recensionen i början av året och det gäller ännu. Jag lovar att det ger dig rikligt tillbaka.

Övriga utmärkelser

Årets låt – två år i rad
Är det verkligen möjligt? Är det ens ”tillåtet”? Förra årets bästa låt var Elthe Kyrie, ”ett enastående smakprov” skrev jag, från den då väntade nya plattan av ROTTING CHRIST. Eftersom albumet släpptes först i år tillåter jag mig att utse den även till årets bästa låt, eller, årets bästa albumspår kan vi säga då, så ingen känner sig orättvist behandlad 🙂

Årets besvikelse
Givetvis är för mig årets besvikelse att IN FLAMES släppte en så oerhört lam skapelse i form av albumet ”Battles”. Jag har försökt starta om med den ett par gånger, ge den en ny chans, men det är bara deprimerande. Säkert finns ett och annat guldkorn, men det är alldeles för mycket grått grus i vägen för att jag ska orka fortsätta leta.

Jag säger inte ”tack och adjö” till bandet, jag kommer givetvis även fortsättningsvis lyssna på massor av deras musik. Och jag ger inte upp helt inför framtiden heller. Vi tar en paus med ”Battles” helt enkelt, IN FLAMES och jag. Omslaget är snyggt.

Årets konsert
Konserten jag hade längtat till men sen inte skulle gå på, eftersom jag var nyopererad. Så fick jag två gratisbiljetter från Gaffa, och då var det bara att bita ihop och ändå ta sig iväg till Debaser Medis och premiären på den miniturné om endast fem konserter som konstellationen Julie Christmas och CULT OF LUNA gav.

CULT OF LUNA & Julie Christmas,Debaser Medis 2016 (eget foto)

Christmas scennärvaro och sånginsats imponerade stort och bandet var lika ”shoegazande” och inåtvända som vanligt. Och jag älskar det! En konsertupplevelse bland kanske topp tio någonsin. Jag har svårt att tro, vad de inblandade än säger, att det inte blir någon sorts fortsättning på det här excellenta samarbetet i framtiden.


Best Of 2016 – Martin Bensch

2016 är lagt till handlingarna, men innan WeRock på allvar tar sig an det nya året så återstår den oerhört grannlaga och (allt som oftast) ljuvt problematiska uppgiften att sammanfatta vilka skivsläpp som var de bästa under 2016. I vanlig ordning får ni förutom respektive skribents topp 10 också en del annan mumma. Vi kör!

Topp 10 skivsläpp

10. ”The Great Destroyer” – GADGET
När GADGET väl kom loss och gjorde en skiva, då gjorde de en skiva som golvade inte bara mig, utan många tusen. ”The Great Destroyer” är en helt lysande grindcoreplatta av ett band som kopplar greppet från första slaget och visar att de är ett band som tillhör världseliten inom subgenren. Det slirar och drar åt alla möjliga håll, men sammantaget är detta skivan som regerar grindcoretronen oinskränkt i år.

9. ”Vatten” – PYRAMIDO
Är det en naturlag att varje år PYRAMIDO ger ut en skiva så hamnar den på min årsbästalista? Ja, så länge detta kollektiv av långsamt lirande känslofantomer fortsätter att kavla upp ärmarna och levererar skivor av den kaliber som de gjort hittills så är det så. ”Vatten” är en fin, tung, svårmodig och märkligt tröstande skiva som har åkt på flera gånger när jag vaknat i vargtimmen på dygnet.

8. ”Winter” – OCEANS OF SLUMBER
När ett band får till ett så pass imponerande debutalbum som OCEANS OF SLUMBER har fått i ”Winter” så är det i stort sett bara att svepa av sig kepsen och tacka för kaffet. Den vindlande och eklektiska rundtur som den här skivan utgör är både svårt förförisk, kittlande lättillgänglig och dovt omskakande. När bandet väl hade lyckats locka in mig till att testa skivan så dröjde det inte länge förrän jag började gravitera mot ”Winter” nästan varje dag.

7. ”Hunted” – KHEMMIS
Fullödigt svängande doom med riktigt snygg sång gör att jag belönar ”Hunted” med en plats på årsbästalistan. KHEMMIS är ett band som jag tycker gör det mesta rätt. De känner sin subgenres spelregler, men väljer ofta att gå sin egen väg – ofta med sångens hjälp – och gör långa låtar till en tillgång. Med en produktion som är som nektar för en sårig strupe blir sakernas tillstånd sannerligen inte sämre.

6. ”The Violent Sleep Of Reason” – MESHUGGAH
När MESHUGGAH tar ton på ”rätt” sätt så är det omöjligt att inte sätta skivan på årsbästalistan. ”The Violent Sleep Of Reason” visar ett band som med total känsla vräker ur sig en skiva lika kolossal och betonghård som lekande svängande. Jag skrev i min recension av skivan att det aldrig har känts så roligt att lyssna på MESHUGGAH som på den här skivan – jag har ingen anledning att ändra den ståndpunkten. ”The Violent Sleep Of Reason” är en av bandets bästa skivor genom karriären och den visar med full kraft och värdighet att MESHUGGAH är en urkraft.

5. ”The Bones Of A Dying World” – IF THESE TREES COULD TALK
Det här är ITTCTs bästa skiva i karriären. Hela skivan fullständigt vibrerar och glöder av patos och en järnhård vilja att påverka lyssnaren. Jag var såld redan vid första lyssningen och tycker fortfarande att ”The Bones Of A Dying World” är en av de mest genomarbetade skivorna jag hört i år. Den till synes oändliga variationsrikedomen i gitarrspelet spelar såklart in, men det är låtarnas del i skapandet av skivan som helhet som jag mest går igång på här. Magiskt!

4. ”Atoma” – DARK TRANQUILLITY
Det känns oerhört kul att kunna sätta en skiva av DARK TRANQUILLITY på årsbästalistan! Bandet har många ett förhållande till, och  även om snart sagt varenda släpp bandet har gjort har bjudit på bra musik så känns ”Atoma” som ett album som i efterhand kommer stå som ett monument över ett band som har gått igenom mycket och dragit nytta av detta i sitt kreativa skapande. Faktum är att jag tycker att DARK TRANQUILLITY inte har låtit så här angelägna, bra och genomarbetade på många år. ”Atoma” är en bedövande vacker, mörk och märkligt entusiasmerande skiva från ett band som gärna får läxa upp mig oftare för att jag har låtit bandet falla i glömska när det sker på det här viset!

3. ”Krighsu” – WORMED
Hur kan ett band gjuta nytt liv i en ganska stagnerad subgenre? Jo, då ska man göra som spanska WORMED har gjort genom karriären – skriva bra låtar som med bibehållen integritet utvecklar den tekniskt brutala dödsmetallen till något som kan locka fler lyssnare till en så bespottad musikstil. ”Krighsu” är en mästerlig uppvisning i krossarhård metal där du med yttersta möda – även med texthäfte -kan uttyda vad sångaren sjunger, där riffen känns som att svälja taggtråd och där trummorna hamrar in trumhinnorna på dig – och du njuter storligen av behandlingen!

2. ”Chained To Oblivion” – SPIRIT ADRIFT
Jag lyssnade för första gången på ”Chained To Oblivion” i augusti 2016. Efter tio lyssningar stod det klart att inte bara hade skivan förändrat min grundinställning till doom, den hade seglat upp som en skiva som i allra högsta grad skulle ha en chans att hamna på årsbästalistan. Så blev det också. Det här en skiva som både svänger och skakar om mig som lyssnare. Den utmärks av en stor närvarokänsla, av hårt arbete, och en känsla av att skivan inte hade kommit till utan det personliga helvete som huvudmannen Nate Garrett gått igenom. Samtidigt är det en  skiva som är uppmuntrande, triumfatorisk och tröstande och ett bevis på hur mycket en människa är kapabel till att klara av.

1. ”The Northern Sanctuary” – WITHERSCAPE
Jag flaggade för årsbästalistaplacering redan i min recension av den här skivan när den gavs ut i somras. När jag fick promon i mejlboxen blev jag så till mig att jag skrek och dansade en löjlig dans som jag fortfarande hånas för hemmavid. Men jag kan ta detta då ”The Northern Sanctuary” är en sådan löjligt stark skiva att jag baxnar. Är det den mest originella skivan som gjorts? Nä, och det är inte heller meningen. Alla de influenser som herrar Swanö och Widerberg bär med sig formas här om till ett veritabelt gottebord insvept i en produktion som får öronen att jubla. Det är en ynnest att få höra en skiva som är lika kul, nyfiken och energigivande som den musik WITHERSCAPE skämt bort oss med tidigare.

Årets övriga utmärkelser

Årets upptäckt
Bandcamp utan tvekan. Att dagens musikindustri är fylld med olika kommunikationskanaler både från bolagens och bandens sida är snarare regel än undantag. På Bandcamp som jag är extremt sen med att haka på går det att upptäcka och gotta ner sig i väldigt små och obskyra band. Jag har exempelvis upptäckt brittiska CONJURER via denna plattform.

Årets truminsats
Det är direkt orimligt att inte ge Thomas Haake i MESHUGGAH denna. Hans spel som alltid har varit extremt solitt antog direkt magiska dimensioner på ”The Violent Sleep Of Reason”.

Årets sånginsats
Michael Stanne i DARK TRANQUILLITY på ”Atoma” och Dan Swanö i WITHERSCAPE på ”The Northern Sanctuary”. Mångsidigheten i dessa herrars strupar går det inte att ta miste på. Det har vi hört rikligt med exempel på tidigare. På respektive bands skivor så antog deras röster närmast stratosfäriska höjder och bjöd på så mycket känsla att jag nästan ramlade av stolen.

Årets mest förvånande?
Att jag inte belönar en platta från OPETH med en plats på årsbästalista. ”Sorceress” är en väldigt bra platta och jag tycker verkligen att OPETH själva kan dunka sig i ryggen för ytterligare en skiva som har hamnat på väldigt många årsbästalistor.

Årets mest förvånande – del 2?
Att jag i år har fallit för doomen. Kollar jag på min årsbästalista så finns där 3 skivor som kan kategoriseras som doom. Och då ska jag nämna att exempelvis ”Distance Ι Collapsed” av INVERLOCH och ”The Curse That Is” av GRAVES AT SEA var med ganska långt in i racet om platser på årsbästalistan.