Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – April 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Spikes Of God
ARTIST: VREID
VALD AV: Amelie

Martin: En brötigt skavande låt som jag trivs att stångas emot. Jag blir definitivt sugen på att kolla in resten av skivan, för trots att den här låten är aningens för enahanda så är stämningen helt fantastisk genomgående.
Robert: När Sogndals (Norge) VREID är bra så är de absolut världsklass, och i samband med nya “Wild North West” ger man sig på vad som väl närmast kan liknas med en konstinstallation i form av kombinerad film & skiva. Spikes Of God är dock inte det bästa bandet skapat, därtill en aning monotont. Stenhårt och bra ändå såklart – den perfekta uppvärmningen?
Fredrik: Ett lovande intro, med förnimmelser av rå nerv, tempostarkt driv och isande kyla. Tyvärr lever Spikes Of God inte riktigt upp till förhoppningarna, då den – trots att drivet förvisso är påtagligt – känns rätt slätstruken och utan antydan till tydlig hook. Den bara… är.


LÅT: Gnawing The Bones
ARTIST: NORDJEVEL
VALD AV: Fredrik

Robert: Omgångens bästa låt. NORDJEVELs förra platta “Necrogenesis” var alldeles ypperlig, tyvärr är det “bara” en EP på gång nu och inte en nya fullängdare. Låter resten av kommande “Fenriir” lika het som Gnawing The Bones får man nöja sig ändå!
Martin: Det här är fruktansvärt bra! Bara faktumet att Fjellström svarar för en med bister emfas straffande insats bakom kaggarna höjer den här låten skyhögt mot resten av startfältet. Stämningen är eldande frostig och om resten av EP:n är lika bra så är det bara att sträcka vapen rakt av.
Amelie: Fint ändå att ha lite skön norsk black/extreme metal att fröjdas åt i månadens urval! Och så har ju bandet sedan förra fullängdaren den goda smaken att ha en av mina favorittrummisar i sina led, svenska Nils ”Dominator” Fjellström. NETHERBIRD och nu senast MAESTITIUM är bara ett par av otaliga band vars musik han förgyllt med sitt trumspel. Detta bidrar till att det hettar till rejält här.


LÅTSkyfall
ARTISTHELLOWEEN
VALD AV: Martin

Robert: Det var en gång ett band som skrev sagan om nyckelhållaren. “Keeper Of The Seven Keys”-plattorna är inte bara lika essentiella för power metal som “Ride The Lightning/Master Of Puppets” är för Bay Area Thrash, det är också den måttstock som tyskarna för alltid kommer att mätas mot. Sedan dess har de aldrig nått dit och levererat ett helt knippe magplask. “7 Sinners” kan vara mitt sämsta skivköp någonsin! Det här är hyggligt lovande i cirka två minuter till första refrängen är avklarad, sen barkar allt åt skogen. Prick alla influenser från bandets karriär ska klämmas in i låten innan den får ta slut – det blir som att tömma samtliga kryddor du har hemma i sin helhet i köttfärssåsen. Oätligt. Lämna den att kallna…
Fredrik: Ostigt, smörigt, aningen spretigt, högtravande och alldeles, alldeles… nja, okej, inte underbart, kanske, men faktiskt klart bättre än vad jag först tänker att det är. Efter ett gäng lyssningar finner jag mig faktiskt finna Skyfall rätt charmig, med ett par genuint trivsamma passager och snygg produktion. Sliskigt? Absolut! Därmed bedrövligt? Nope.
Amelie: Tyska HELLOWEEN har alltid varit som typ en sämre version av NWOBHM och band som IRON MAIDEN. Till och med låten känns tagen, dessutom med textraden ”fear of the dark”… nej förlåt, ”fear of the night” var det visst. Och Michael Kiske har för mig heller aldrig varit någon favorit bakom micken. Behöver mer sägas? Jag känner kylande vindar vina omkring mig.

LÅT: Storm
ARTIST: SILVER LAKE
VALD AV: Robert

Fredrik: Refrängen är faktiskt genuint catchy, med en välskriven melodi, och de små sorgset melodiösa gitarr-fillen här och var behagliga. Tyvärr kan det inte rädda upp det här annars rätt grundliga haveriet, där Håkan “Nordman” Hemlins sånginsats i versen lämnar mycket i övrigt att önska, och där helhetsintrycket är klart mer av “tveksamt Mello-bidrag” än “atmosfärisk finsk metal”…
Amelie: Jamen, det här var ju gulligt. Eller? Esa Holopainen från fina finska AMORPHIS går solo. Men det låter lite som ett skämt faktiskt i HorN-sammanhang. Hett? Nej möjligen att det blir svettigt varmt när en gosat ner sig lite för mycket i duntäcket. Sen följer frossbrytningarna…
Martin: Refrängen är bra, och det hade kunnat räcka långt egentligen. Om bara inte resten av låten hade varit långa och nästan plågsamma transportsträckor fram till dessa. Tonen gillar jag, den där typiskt finska, men jag nödgas konstatera att herr Holopainens huvudband AMORPHIS är väsentligt mycket bättre.

Hot or not? – Mars 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into The Great Unknown
ARTIST: Clients
VALD AV: Amelie

Martin: Men dra åt helvete vad bra! Såklart gillar jag att danskarna verkar dela mina sympatier med ANAAL NATHRAKH, men det här har något väldigt eget som jag verkligen går igång på. Magiska melodislingor och ett härligt driv gör att jag längtar efter mer. Glödhett!
Robert: Se där, här kom ännu ett danskt band från sidan och ställer skåpet. Man borde kanske inte förvånas med tanke på framfarten från södra grannland vad gäller hård musik de senaste åren, men det är ändå angenämt att CLIENTS slår en i ansiktet utan att man såg det komma. Hett, detta!
Fredrik: Introt får mig att tänka att nu kommer en formgjuten, samtida nu/post-metal-historia, men när CLIENTS tuggar igång är det lite hårdare och lite mindre formatmall 1A än vad jag trodde. Precis som min kollega Martin är inne på finns här tydliga drag av ANAAL NATHRAKH, även om danskarna är något mer melodiska än sina brittiska kollegor. Inte glödhett, men absolut mer varmt än kallt.

LÅT: Frigid And Spellbound
ARTIST: SPECTRAL WOUND
VALD AV: Fredrik

Robert: Ah! Black metal med rivigt driv, snygga slingor, hygglig produktion och underbart kräkande sång/skrik – kan man önska sig mer? Inte! SPECTRAL WOUND imponerar med sin enkelhet, och levererar en iskall låt som är het i dessa sammanhang!
Martin: Bra driv, och en satans fin atmosfär! Jag gillar den oerhört riviga sången som står i fin kontrast till de mäktiga melodierna. Jag blir taggad på att höra mer, minst sagt!
Amelie: Black metal-skrik med den rätta ångestkänslan. Rytmiskt och melodiskt på ett sätt som gör att jag trivs mycket bra i låten och att den funkar att lyssna på gång efter gång. Vilket inte alltid är fallet med den svartaste svartmetallen. Bra hetta i detta!

LÅTTowers
ARTISTDVNE
VALD AV: Martin

Robert: DVNE (eller Dune, som det ska uttalas – namnet taget från den gamla SciFi-klassikern) är för mig en ny bekantskap, och man slår på stora trumman direkt. Episkt, progressivt, vindlande med drag åt dödshållet. Jag faller inte pladask, men det är ändå bra. Tillräckligt för att jag vill kolla in det här gänget mer.
Fredrik: Nio minuter brukar för mig vara i längsta laget, det är inte många som lyckas hålla mitt intresse så länge. Men DVNE levererar faktiskt med den äran. Towers är ett rätt varierat stycke, utan att för den skull bli spretigt. Här finns såväl melodier som hårt riffande, luftighet såväl som desperat ångest, och framför allt en riktigt bra sånginsats. För mig denna omgångs starkaste kort!
Amelie: En låt att omedelbart gilla från första gången en hör den. Kanske att den bleknar lite här i sällskapet och efter ett försvarligt antal lyssningar, låten är också lite för lång för sitt eget bästa. Långt mer än godkänd är DVNEs Towers men inte så hett som övriga startfältet denna gång.

LÅT: Rossen
ARTIST: HORNDAL
VALD AV: Robert

Fredrik: Man måste ju älska den här produktionen, med stooora pukor och gitarrer där traktordisten på kompgitarren och reverbet på leadgitarren osökt för tankarna till “Wolverine Blues” med ENTOMBED. Låten är inte så tokig den heller, old school-döds med en viss hardcore-vibb i vissa partier, och med en härligt elak signaturslinga. Trivsamt!
Amelie: Debutalbumet Remains kom 2019 och jag gillade mycket det ilsket riviga historieberättandet av bandet som bär namn efter bruksorten vilken är dess ursprung. Singeln Rossen, efter sjön med samma namn, är en signal om att bandet har ännu mycket mer att ge och att det fortfarande glöder hett om HORNDAL som släpper uppföljaren ”Lake Drinker” 8 april. Att se fram emot!
Martin: Får fruktansvärt stark mersmak av den här låten. Känner till HORNDAL sedan innan, och baserat på den här låten så tycker jag att de uppat anten rejält inför den kommande fullängdaren. Underbart driv, massiv ljudbild och en satans pondus. Stekhett!

Hot or not? – Februari 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: Sufferers Of The New Plague
ARTIST: Tortured Demon
VALD AV : Amelie

Martin: När det kavlas ut riff och matas tvåtakt, då regerar TORTURED DEMON med bister emfas och får mig att dra på smilbanden rätt rejält. Underbar stämning och fin produktion som drämmer in budskapet fint. Hade rensången inte varit där så hade detta blivit full pott.
Robert: Härlig DIY-känsla över TORTURED DEMON. Det blandas inspiration från tidig Bay Area-thrash med hur MASTODON en gång i tiden manglade, och detta har en skön nerv. Framförallt gillar jag gitarrspelet och riffen. Rensången är det enda som skaver för min del, den håller inte samma klass och känsla som övrig leverans. Bra!
Fredrik: Någonstans i gränslandet mellan old school döds och dito thrash opererar TORTURED DEMON, och det känns som om de navigerar dessa blodstänkta vatten med ganska god bekvämlighet. Jag gillar det köttiga riffandet samt hur growlen påminner om gamla OBITUARY, men håller med kollegan Robert om att rensången slirar lite. Ljummet+.


LÅT: The Blood And The Iron
ARTIST: Einherjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”Sympatiskt” är det beskrivande ord jag använde mest i min recension av EINHERJERs kommande album. Och precis så vill jag benämna denna första singel också. Mer än ljummen men knappast dagens hetaste.
Martin: Jag vill gilla EINHERJER, det vill jag. Men så är det faktumet med inslagen av folkmusik som jag vantrivs med. Jag gillar inte huvudriffet, och tycker att låten är vansinnigt tjatig. Nä, detta funkar inte för mig.
Robert: För egen del finns det ett fåtal saker som skriker “varning” när det gäller hårdrock och metal. Pratsång, SYSTEM OF A DOWN och folkmusik är starka sådana signaler, så det är med fasa det är dags att kasta sig ut i EINHERJERs The Blood And The Iron.  Tack och lov tycker jag att folkmusiken är relativt nedtonad, och efter 3 raka varv med låten sitter den oväntat bra, ska erkännas. Inget som välter världen, men trevligt sällskap detta!


LÅT: Motordeath
ARTIST: The Crown
VALD AV: Martin

Robert: THE CROWN gör som vanligt: ställer skåpet. Ingen tvekan, gaspedalen på den här racingupplevelsen är hårt tryckt i botten och det är givetvis stekhett. Gillar man THE CROWN får man sitt lystmäte, gillar man inte THE CROWN borde man ändra åsikt. Skitbra!
Fredrik: Dödsmetallbandet THE CROWN är i det här numret i några enstaka partier oväntat melodiska och finstämda, och resten av låten thrashiga som bara den, med fullt ställ på tvåtakten och ett ganska simplistiskt riffande. Men det funkar, och det riktigt bra, faktiskt. Gillar’t!
Amelie: THE CROWN har hållit på länge och med sin melodiska döds-thrash alltid fått cred men är ändå inte så allmänt (er)kända som en del andra svenska akter i den melodiska skolan. Och något är det som saknas, också jag är lätt kallsinnig till bandets musik. Alltså, bra låt detta men inget som bränner till.


LÅT: The Red Crown Turns Black
ARTIST: Yoth Iria
VALD AV: Robert

Fredrik: Förhållandevis lättillgänglig och luftig black metal, med bitvis fint driv och ett knippe eleganta mollslingor på gitarrerna. Har dock lite svårt för sånginsatsen, och är mycket tveksam till det sonar-liknande pinget som dyker upp här och var. Inte dåligt, men definitivt mer svalt än glödhett.
Amelie: Nystartad black metal-akt (2020) med vokalisten George Zacharopoulos som också sedan 1989 skapat fin grekisk svartmetall i NECROMANTIA tillsammans med namnkunnige trummisen Fotis Benardo. YOTH IRIA känns lite mer melodiskt än ”storasystern”. Härligt driv i denna låt, detta är hett!
Martin: En trevlig överraskning! Ett helt okänt band för mig faktiskt. Bra driv, hetsigt och mycket melodiskt bitvis med nästan NWOBHM-vibbar i gitarrerna (vilket blir ytterligare ett plus i kanten). Hade kunnat trimmas ner något för att göras ännu vassare, men som helhet tycker jag att detta glöder fint.