Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – April 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.


VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om “två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och “The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. “The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!

Hot or not? – Mars 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och  WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nope, det funkar bara inte för mig med poppig bluesrock á la 70-talet. Jag har inte mer att säga än att detta är riktigt tråkigt att lyssna på, så nej tack.
Martin: Får sådana sjuka Santana-vibbar av detta! Jag gillar det till stora delar, men låten blir en aningens tjatig i längden. Klart jag fattar att har man hittat ett sådant här sväng vill man gärna stanna i det när man egentligen borde ha tänkt ett extra varv.
Robert: SIENA ROOT levererar som vanligt. Det är svängigt, lagom mycket fuzz och med känsla. Kanske liiiiite långt, men det är förvisso som det ska. Gillar man den här typen av musik så gillar man det här!


VALD AV: Martin

Robert: Hahahahaha!  Det här är stundtals så sjukt hårt att det liksom är svårt att hålla sig för skratt, och även om jag gillar det – även efter ett flertal varv – så är det liksom som om kvalitén drunknar i just det där skrattet över hur jävla skruvat hårt det är. Undrar vad som hänt om man dragit ner lite lite på det?
Fredrik: De något mindre fradgatuggande partierna i denna våldsamma metal-tackling tenderar att bli aningen jämntjocka, men när det är fullt ställ (vilket det allt som oftast är) bjuder låten på en härligt rå och kompromisslös energi. Skön smocka!
Amelie: Den välgjorda men vidriga omslagsbilden stör mig så att jag knappt hör vad jag lyssnar på. Skapad av samme Eliran Kantor som gjorde BLOODBATHs senaste albumomslag, också det riktigt obehagligt. Albumets titel är Samsara, det hinduiska begreppet för livets (plågsamma) kretslopp. Ångestskapande musik kan vara väl så bra men här blir det för mig mer lidande än upplyftande att lyssna på.


VALD AV: Robert

Fredrik: THE HIVES-kaxigt stomp, METALLICA-riffande uppblandat med lite punkigare lo-fi-tongångar och ganska skönt rivigt skriksång. All good things, men slutsumman blir trots det inte större än delarna. Bra, men inte lysande.
Amelie: Ta alla positiva värderingar och associationer som du kan och baka in i den tänkta genren “bruksortsmetal” och så applicerar du dessa på Horndal – förhoppningsvis leder detta till höga förväntningar som infrias när bandet släpper lös sitt ös över dig. Och sen förväntar vi oss i nästa steg att befolkningen på orten i den årliga omröstningen för fram bandmedlemmarna till årets Horndalingar!
Martin: Ja, vilket satans fint driv och tungt gung! Men jag lägger mig inte helt reservationslöst – det blir lite enahanda i slutet. Klart plus för det distinkta slutet dock!


VALD AV: Amelie

Martin: Nä, fy fan. Jag har lyssnat ett försvarligt antal gånger på detta. Det enda som jag gillar är sången som är föredömligt rutten, men bort med fioler och den rent tradiga repetitionen som jag upplever den här låten som.
Robert: Första varvet = jävlart, vad dåligt. Andra varvet = det här var inte bra. Tredje = jo, men..  Fjärde = inte så dumt faktiskt. Femte = riktigt skum sak, men.. lite gillar jag att det är just skumt. Vad som händer framåt i tiden med fler varv? Ingen som vet…
Fredrik: 16-åriga Fredrik hade förmodligen blivit inspirerad av versriffets tämligen banala men likafullt effektiva thrash-tuggande. Nu… äh, äldre… Fredrik blir inte lika imponerad, och när det gäller fiolerna så kan det instrumentet absolut ha sin plats i en metallåt, men inte här. Det synkar liksom inte riktigt med resten av låten, och dessutom låter de aningen sjösjuka. Nope, detta går bort.

Hot or not? – Februari 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Dreaming
ARTIST: Black Therapy
VALD AV: Amelie


Martin: Jag gillar vissa delar av BLACK THERAPYs musik – trumspelet tycker jag sitter som en keps. Men det känns också ganska generiskt och som något som inte är direkt livsnödvändigt även ifall utförandet är bra.
Robert: Här var det extra allt! Symfoniskt och melodiskt, smäckert och hårt på samma gång. BLACK THERAPY är en ny bekantskap för undertecknad – och det låter ju okej.
Fredrik: Har inte stött på BLACK THERAPY förut. Ganska trivsam symfonisk metal med black metal-aktig growl. Intro-riffet och gitarrsolot är 5+, sången skönt rivig, medan resten är helt okej men knappast bländande som helhet.

LÅT: New Salem
ARTIST: Misery Index
VALD AV: Fredrik


Amelie: Det här är ett av alla dessa mer eller mindre klassiska amerikanska dödsmetallband som jag har väldigt svaga länkar till. Inte heller denna låt får det att tända till. Helt okay att lyssna på men inget som gör att jag kommer att kasta mig ut efter nya plattan.
Martin: Det här känns väldigt hemtamt – och det menar jag som en oerhörd komplimang! MISERY INDEX har ett personligt uttryck som jag älskar – den här låten känns som en precis lika kärleksfull smocka som allt annat bandet gjort.
Robert: Jävlar,vad bra allt från  MISERY INDEX är, och självklart är den här singeln från kommande albumet “Rituals Of Power” inget undantag. Drivet, svänget, jävlar anammat. Full pott!

LÅT: Firelights
ARTIST: Swallow The Sun
VALD AV: Martin


Robert: Åh, det finska vemodet. SWALLOW THE SUN målar med svart pensel, och även om detta är en av de mer finstämda låtarna från “When A Shadow Is Forced Into The Light” så är mörkret lika kompakt som i skivans hårdare stycken. Jag gillar’t!
Fredrik: Härligt deppiga SWALLOW THE SUN har släppt ett par spår från kommande plattan, och att döma av dessa lär skivan åtminstone vara med i diskussionen när årsbästalistan skall författas framåt december. Just väldigt väna Firelights är dock den minst bra låten hittills, här kommer hårdheten för sent och för blygsamt för att ge den där riktigt kittlande kontrasten.
Amelie: Vackert och stämningsfyllt, tänk lite KATATONIA för den som inte lyssnat på SWALLOW THE SUN tidigare. Men ändå, det maler på lite för mycket, saknar riktig karaktär och blir rentav tråkigt vid upprepad lyssning.

LÅT: Cross Off
ARTIST: Mark Morton feat Chester Bennington
VALD AV: Robert


Fredrik: Jag skulle ju verkligen vilja gilla detta, eftersom hårda ord skulle kännas som en slags respektlöshet mot avlidne Bennington. Och visst, refrängen är svår att inte gå och nynna på efter ett par lyssningar. I övrigt – tyvärr, då – rätt slätstruken amerikansk, samtida radio-metal. Både LINKIN PARK och Mark Mortons LAMB OF GOD är som regel bättre var för sig.
Amelie: Det känns onekligen lite spooky att höra en ny låt med Chester Bennington, han har ju ändå varit död i ett par år nu. Musikaliskt är Cross Off en lättviktig men riktigt trevlig låt, mer Bennington och hans LINKIN PARK än den egentliga upphovsmannen Mark Mortons huvudband LAMB OF GOD.
Martin: Det coolaste – om ni tillåter morbiditeten – är att detta är en röst från andra sidan graven. Och det känns väldigt mycket som om Bennington äger den här låten som låter nästan för mycket LINKIN PARK för min smak. Var hamnade Morton i detta liksom?