Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Juni 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Syndefall
ARTIST: KAMPFAR
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar inledningen, och det rent musikaliska hantverket, men inte att sången är på norska och att jag kan höra orden, haha! Så, lite halvljummet, men inte utan förtjänster.
Robert: Jo, men alltså – det här svänger ju rätt trevligt. Norsk black pagan metal (?) med minst sagt egen stil, och tillräckligt lockande för att i alla fall jag ska kolla mer på KAMPFAR.
Fredrik: När låten efter sitt kusliga intro drar igång med ett djuriskt rått blastbeat-parti är det riktigt, riktigt bra och nattsvart ondskefull black metal. Sen växlar låten ner i tempo ganska markant, vilket också gör att mycket av mitt engagemant gör detsamma. Men visst, inte oävet.

LÅT: Hell Odin
ARTIST: Utmarken
VALD AV: Fredrik

Amelie: Musiken kan jag gott fördra, jag gillar folkmusikinslag i metal, även om här den förra stilen är alltför dominerande för att det ska bli riktigt bra. Är inte förtjust i den rena sången; är det rentav Andreas ”Vintersorg” Hedlund vi hör? Lyriken är lika ospännande som Fader vår eller Allahu akbar. Definitivt ”Not hot”.
Martin: Folkmusik och en av de uslaste refränger som någonsin skrivits gör det här låten till ett enda långt svavellavemang. Det är rent outhärdligt.
Robert: Alltså… det gåååår inte! Trots otaliga försök så kommer jag inte igenom, och med det menas hela låten i ett svep. Det må vara episkt, men det är också riktigt ointressant, och fingrarna söker sig liksom av sig själva till knappen som hoppar vidare i spellistan, Ärligt talat har jag inte klarat att komma i mål en enda gång  med den här.

LÅT: Utvägen
ARTIST: Pyramido
VALD AV: Martin

Robert: PYRAMIDO har varit igång ett tag nu, och de har i ärlighetens namn uppat sitt game mest hela tiden sedan starten. Det här kan vara det bästa de gjort, och bandets svängiga sludge lockar till vidare lyssning. Hot!
Fredrik: Kultursvår post-metal med inslag av pop och sludge sida vid sida, kan det vara något? Tja, kultursvåra kritiker kommer säkert att digga. Själv finner jag desperationen i sången ganska trivsam, men låtens sju minuter påtagligt sega med visst undantag för den trivsamt malande avslutningen. Men helhetsintrycket är ändå “småtråkigt”.
Amelie: Okej då, Martin, jag får ge dig rätt i ditt återkommande pepp av detta Malmö-band. Jag har inte riktigt hängt med på ”ny svensk doom”-tåget men det här är riktigt, riktigt bra. Kommer absolut hålla utkik efter albumet i september!

LÅT: The Hardship Of The Scots
ARTIST: Darkthrone
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat thrashigt från de norska black metal-veteranerna. Låtens andra halva är riktigt stark, stämningsfull trots en väldigt sparsmakad och funktionell uppbyggnad. Min personliga favoritdetalj är annars att basen får dra ters-harmonierna i intro-riffets andra halva. Denna månads bästa nummer i Hot or Not-urvalet!
Amelie: Roberts låtval gläder mig! Darkthrone var en tänkbar kandidat till listan också för mig denna månad. Och även om jag kanske valt en annan låt än The Hardship Of The Scots från nya plattan blir det absolut tummarna upp här. ”Old Star” är old school när det är som mest lyckat.
Martin: Jag omvärderar DARKTHRONE med den här låten. Helvete vad bra, innerligt och med en känsla av äkthet i hantverket!

Hot or not? – Maj 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Robert

Fredrik: Alltså, det här är inte dåligt. Men genren “atmosfärisk och kultursvår mörk aggression” är 2019 ganska välbefolkad, och det finns gott om band som gör det bättre än NIXA. Därmed lite av ett “meh”, om jag skall vara ärlig.

Amelie: Oh, snyggt och bra det här. Lite känningar av mitt eget månadens val med CULT OF LUNA. Förutom sången då som inte är lika stark här. Sammantaget dock alldeles nog för att jag ska vilja kolla vidare på plattan och NIXA.

Martin: Jag kan känna viss sympati för produktionen som är fint organisk, och att sången är riktigt bra. Men som helhet lyfter ju det för fan aldrig!


VALD AV: Amelie

Martin: Jag har aldrig varit något större fan av CULT OF LUNA, och även om jag gillar den av vemod svärtade The Silent Man så är detta inget som jag skulle ranka som något av det bästa jag hört under 2019. Tungt, lagom svårt och innerligt är det däremot så det förslår!

Robert: Integritet. CULT OF LUNA har verkligen integritet, och flera av bandets tidigare alster är essentiella mycket på grund av just det. Bandet går sin egen väg. The Silent Man är lovande för den kommande plattan, men jag kommer inte riktigt in på livet på den. Krävs mer tid kanske?

Fredrik: CULT OF LUNA har gett mig en av de allra mest magiska konsertupplevelser jag har haft, och därmed har deras svala desperation en varm plats i mitt hjärta. Här är de som vanligt atmosfäriska och stämningsfulla, men (för att vara dem) nästan ljusa och luftiga i överkant. Det är bra, men inte magiskt. Dit når månkulten visserligen som regel aldrig riktig på skiva, för det krävs en scen.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Eh, nehej. Eller, eh? Eller ja, jo kanske ändå. Hårdrock på svenska har alltid ett litet plus i kanten redan före start i min bok. Det här växer på allt eftersom med antalet lyssningar. Inte oävet alls men inte heller något jag känner behov att återvända till.

Martin:  Det enda som skulle kunna sänka ostighetsnivån här är om sången framförts på skånska. Jag har pendlat mellan en axelryckning och vredgat stampande då jag lyssnat på detta. Har jag varit på bra humör har det blivit en axelryckning, inte fullt så bra… ja, ni fattar, eller hur?

Robert: Det här föll inte mig i smaken. Inte för att det är sång på svenska – jag klickar inte med musiken. För hetsigt och ryckigt för mig.


VALD AV: Martin

Robert: SPIRIT ADRIFT har rört sig en aning från doom á la PALLBEARER och mer mot ett landskap där klassisk heavy metal dominerar. Det är nästan lite IRON MAIDEN över flera stycken på nya plattan “Divided By Darkness“. Angel And Abyss är en bra representant för hur bandet låter numera – dvs skitbra. Helt klart “Hot”!

Fredrik: Gitarrljudet är hur läckert som helst, särskilt i de lugnare partierna. Jag gillar även trycket när SPIRIT ADRIFT växlar upp, men… jag har väldigt svårt att ta mig förbi sånginsatsen. När Nate Garrett får klämma i funkar det hyggligt bra, men i de lugnare partierna bär det faktiskt inte riktigt. Vilket, tyvärr, är ett för stort skönhetsfel för att överse med. Synd, för låten i sig är annars skön.

Amelie: Det här gungar bra. En hel del Black Sabbath-känning. Vilket också blir ett problem då även sångarens röst ligger väldigt nära Ozzys gnälliga stämma. Så många bra låtar så förstörda av den rösten och här ännu en röst som förstör istället för tillför.

Hot or not? – April 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Martin

Robert: Nä, jag är  ledsen. FLESHGOD APOCALYPSE funkar inte för mig. Även om musiken är helt okej här så får jag bilder av skumma italienare iklädda teaterdräkter på scen i sinnet, och allt blir liksom pannkaka. Det här är ett band jag nog aldrig kan bedöma rättvist enbart baserat på den musik de levererar…
Fredrik: Bitvis föredömligt köttigt och brutalt riffande, och visst är mörkret kompakt på ett ganska trivsamt sätt, men det blir tyvärr ganska jämntjockt i långa loppet. Dessutom blir det mest rörigt med det piano som smyger med i ljudbilden emellanåt. Näh, inget låt som hamnar på årets spellista.
Amelie: Medan förstasingeln Sugar väckte stor förväntan inför kommande albumet måste jag säga att denna förväntan svalnat betydligt med föreliggande spår. Bra tryck i låten men rovdjurs-lammens växande huggtänder blir svåra att ta på allvar när den överraskande pipiga skriksången sätter in. Synd på så rara monster.


VALD AV: Robert

Fredrik: Högstanivån hos GRAND MAGUS är riktigt, riktigt hög, men de är också en akt som blandar och ger. Ibland blir deras hjälte-pampiga muskel-hårdrock lite för generisk, och då svalnar anrättningen rätt fort. Här tycker jag de landar på rätt sida den gränsen, och även om Brother Of The Storm inte är någon av bandets allra vassaste vapen svänger det rätt bra.
Amelie: Här var det fart och fläkt och mycket gitarrer. Av alla traditionella heavy metal-band därute som jag inte gillar är GRAND MAGUS nog ett bland dem som jag minst icke-gillar. Om ni förstår. Problemet är väl att en upplever sig ha hört det här förr, många gånger. Med det sagt är Brother of the Storm en helt okey låt för sin genre.
Martin: När GRAND MAGUS kopplar på svänggeneratorn, vilket de ju gjort väldigt ofta under karriären, då är det omöjligt att inte nöjt nicka med. Den här låten är en suverän uppvisning rakt igenom i hantverksskicklighet.


VALD AV: Amelie

Martin: Detta är en av årets bästa skivor. Jag har lyssnat oerhört många gånger på den under veckan, och upptäcker ständigt nya känslomässiga bråddjup i NUMENOREANs musik. Stundtals känns den rent av livsnödvändig!
Robert: Det här kommer från årets hittills bästa skiva, och även om Amelie myglat in två låtar har jag inget mot det eftersom båda håller absolut toppklass. Musik för ensamma stunder, men vad spelar det för roll när det håller sådan kvalitet att håret reser sig av välbehag  över hela kroppen?
Fredrik: På grund av ett administrativt missförstånd handlar det här alltså om “två låtar i en”, och jag väljer att bedöma dem som en helhet. En vansklig uppgift, givet att mina redaktionskollegor samtliga behöver gå och byta underkläder om någon råkar hosta något om NUMENOREANs senaste släpp. Vad jag tycker? Det är intelligent komponerat och nyansrikt, med totalsvart desperation balanserad mot spröda, intrikata partier. Jag kan ändå inte komma ifrån att jag finner NOMENOREANs objektiva skönhet påtagligt… sval, och därmed en aning opersonlig.


VALD AV: Fredrik

Amelie: Detta är bra! Mörkt som i en unken säck sprider WHITECHAPEL ångest med detta avslutningsspår på ett för övrigt som helhet också mycket bra album. Death metal-rötterna får här ta större plats än i en del andra låtar och det är bra. En trevligt doomig känsla.
Martin: Jag gillar WHITECHAPEL, och “The Valley” har inte fått mig att ändra åsikt om det här gänget. Det är rejält känslosamt och svärtat i vanlig ordning.
Robert: Ja, vafan? WHITECHAPEL verkar ha grävt djupt och hittat en inre kreativ ådra som de drar nytta av. Utan att totalt överge sina tidigare landskap klarar bandet att skapa en unik och ny känsla i sin musik. “The Valley” är bandets intressantaste skapelse till dags dato, och detta är en bra representant för det!