Kategoriarkiv: Listor

Bäst 2017 – den sammanslagna listan

Toppen av topplistorna! WeRocks redaktion har sagt sitt om årets bästa album och här kan du ta del av det sammantagna resultatet.  De tio bästa albumen utgivna 2017 enligt WeRock.

För att läsa de enskilda topplistorna och motiveringar se artiklarna av  Fredrik, Robert, Martin och Amelie. Nedan hittar du också länkar till WeRocks recensioner för respektive platta då sådan finns.

1. ”Emperor Of Sand” – MASTODON

Recension av ”Emperor Of Sand”

 

 

2. ”Lykaia” -SOEN

 

 

 

3. ”Anticult” – DECAPITATED

Recension av ”Anticult”

 

 

4. ”Revolution on Repeat” – TROUBLED HORSE

 

 

5. ”Hegemony” – SAMAEL

Recension av ”Hegemony”

 

 

6. ”Urn” – NE OBLIVISCARIS

 

 

 

7. ”Black Drapes for Tomorrow” – SHORES OF NULL

 

 

8. ”The Rabbit Hole” – THE GREAT DISCORD

Recension av ”The Rabbit Hole”

 

9. ”Deep Calleth Upon Deep” – SATYRICON

Recension av ”Deep Calleth Upon Deep”

 

10. ”Domus Mysterium” – SLÆGT

 

 

 

Årsbästalista 2017 – Amelie

Medan andra skribenter gallrar bland hundratals genomlyssnade skivor har Amelie detta år haft svårt att hitta inspiration att plöja en massa plattor som kanske inte har lockat vid första öronkastet. Vilket inte hindrar att kampen om de tio bästa placeringarna varit het och intensiv! Här bjuder skribenten på sitt personliga facit för året. Varsågod!

Topp 10 skivor

10. DAGOBA – Black Nova
Ett av få för mig nya band som jag lyssnat till och tyckt om i år. DAGOBA är svängig industrimetall med dödsgrowl och mycket grove. Vartefter månaderna gått har jag gillat alltmer att låta mig gungas av fransmännens sjunde platta ”Black Nova”. Lätt att ta till sig och fina melodier. Omslagsbilden är skapad av Spiros Antoniou, basist tillika vokalist i SEPTIC FLESH. Skräckelsnyggt.

9. THÅSTRÖM – Centralmassivet
Trodde seriöst att jag fått nog av nytt från Thåström för flera år sedan. Släppen efter 2009 års ”Kärlek är för dom” har inte nämnvärt intresserat mig. Men tydligen fanns det mer att ta och ge av ändå. ”Centralmassivet” har ibland både det bett och den nerv som faktiskt anstår den institution som Joakim Thåström är i svenskt musikliv. Imponerande efter 40 år i branschen.

8. GRIFT – Arvet
Nu blir det deppigt värre i listan. Med låttitlar som Den stora tystnaden, Glömskans järtecken och Utdöingsbyggd kan en gissa vad en har att vänta sig. Detta är svartmetall som mest målar i grått i ett själsligt landskap där solen aldrig tillåts skina igenom. Sorgset och vackert. Erik Gärdefors heter upphovsmannen i enmannabandet GRIFT som med ”Arvet” släppt sitt andra album.

7. ARCH ENEMY  – Will To Power
Snyggt, gediget och fyllt med svensk melodisk döds i sin prydno beskrev jag albumet som i recensionen. Och så är det, på gränsen till förutsägbart men ändock så njutbart att det renderar bandet en sjundeplats på årsbästalistan. ARCH ENEMY gör så som de vill och brukar på plattan ”Will To Power”. Och det är mycket gott så.

6. ENSLAVED – E
”Dem man älskar tuktar man” eller snarare ”den musik en älskar får utstå hårdast granskning”. Jag älskar definitivt ENSLAVEDs musik, så värst mycket bättre extreme metal görs inte nånstans. Så trots en ganska njugg recension, jag erkänner, återfinner vi ändå ”E” på en hedersam årslisteplacering.  Mäktigt tematiskt album som kräver sin lyssnare, oerhört proffsigt på alla plan.

5. PARADISE LOST – Medusa
Inte lika berusande och självklar som 2015 års ”The Plague Within”, vilken det året knep förstaplatsen på min lista i hård konkurens, men ändå en superskön doomdödsplatta från de brittiska mästarna. Vi gillar PARADISE LOST så vi gillar ”Medusa”. Även om inte så mycket sticker ut, de riktiga topparna saknas här, är helheten så gjuten att den tar plattan till övre halvan av bästalistan.

4. SEPTIC FLESCH – Codex Omega
Årets storslaget pampiga. Grekiska SEPTIC FLESH inleder förstaspåret med citat ur Dantes Inferno och fortsätter i det andra med sin egen version av ”tredje testamentet”. Och de litterära/mytologiska referenserna fortsätter. Lyriken matchar musiken i storvulenhet.  Omslaget är, som brukligt när frontman Spiros Antoniou står för skapelsen, skitäckligt och skitsnyggt. Finns i två varianter men omdömet är detsamma vilket du än väljer. (Jfr gärna även DAGOBA-omslaget ovan).

3. MYRHOLT – Med Samme Naal, Under Samme Maane
Myrholt är tillbaka! Ja, det har sipprat in några återutgivningar och singelsläpp senaste åren men nu i 2017 års elfte timme kommer den samlade fullängdaren ”Med Samme Naal, Under Samme Maane”. Musik och sound känns igen från tidigare släpp av Ole Alexander Myrholt,  framför allt under bandnamnet TREMOR. Traditionell black metal utan konstigheter. Tack för den!

2. SATYRICON -Deep Calleth Upon Deep
”Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet” skrev jag i min recension av ”Deep Calleth Upon Deep” på WeRock i oktober. Då tyckte jag att den kanske inte nådde riktigt ända fram, bl.a. i jämförelse med det självbetitlade släppet fyra år tidigare. Under månaderna som följt har den visat sig hålla väldigt, väldigt bra.

1. SAMAEL – Hegemony
Schweiziska SAMAEL tar hem epitetet som årets bästa. ”Hegemony” är en återkomst efter sex år som visar ett både moget och fortfarande högst kreativt band på sitt trettionde verksamhetsår. För mig är alltid lyriken viktig och det bidrar till helheten i denna skapelse. Flera av spåren är oerhört svåra att släppa såsom Angel of Wrath, Black Supremacy, Red Planet samt inte minst den självbetitlade Samael. 

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets metalpodd
Favoritpodden alla kategorier, Metalpodden –  en podcast om hård musik. Av mjuka killar., har i år gått från klarhet till klarhet. Efter debutåret 2016 med en underhållande och ibland något förvirrande form har ”hårdrockspapporna” i år snäppat upp sig i både form och innehåll. (Med det inte sagt att det inte fortfarande varit över gränsen mycket bajssnack emellanåt, hehe…) Varannan torsdag är den bästa dagen i veckan. Fortsätt som ni gör, Tomasz och Erik!

Årets Nergal
Ingen BEHEMOTH-platta i år så en fick kolla in det nya projektet ME AND THAT MAN. Bluesig rock som svänger som tusan. Bra i sitt ställ men inget jag i första hand kommer att återvända till när jag vill lyssna till Nergals bedrifter. Till 2018 tycks det vara en ny BEHEMOTH-platta på gång? Det har iaf noterats att ”magic is happening” i studion…

Årets konsert – som jag missade
Det blev ingen enda konsert för mig i år av olika orsaker… Och den tillställning jag mest önskar jag hade varit på är Close Up-båten i höstas som bland annat bjöd på ENSLAVED och favoriterna i ROTTING CHRIST. Två band jag ännu inte sett live fast jag lyssnat en sån oherrans massa timmar till deras musik. Surt.

Årets ”jamen, den där lät väl jäkligt bra – varför har jag inte lyssnat mer på den?”
I musikutgivningens framrusande flodström fann jag mig i år (igen!) med knapp nöd hinna lyssna till de skivor som stod allra högst upp på önskelistan. Bland dem som fått kanske oförtjänt lite uppmärksamhet återfinns SEPULTURA, OVERKILL, LOCK UP, WOLVES IN THE THRONE ROOM med många, många fler. En ursäktande tanke sänds till alla dessa.

Årets låt
Länge, länge var denna utmärkelse vikt åt SATYRICONs fantastiska To Your Brethren In The Dark. Så kom i december ett singelsläpp inför ORPHANED LANDs i januari väntade konceptalbum betitlat ”Unsung Prophets & Dead Messiahs”. Like Orpheus är till lika delar vacker orientalisk metal och (för många?) provocerande politisk/religiös kommentar. För mig blev den ett stimulerande avstamp inför nästa år; Hej musikåret 2018, jag välkomnar dig!

Årsbästalista 2017 – Martin

Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Martin Bensch på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. ENFOLD DARKNESS – Adversary Omnipotent

En av de absolut mest tekniska plattor jag hört på år och dag, är också en av de mest underhållande. Det märks att ENFOLD DARKNESS har tagit hela 8 år på sig att göra den här skivan – varenda låt är sjukligt genomarbetad – och skivan är trots sin för subgenren långa speltid helt magisk. Att den gick på repeat under den veckan efter att den kom ut – ja, det är inte så konstigt då den är extremt rolig att lyssna på.

9. ELDER – Reflections Of A Floating World

Årets mästarprov i vad man kan säga med gitarrer går utmärkelsen med råge till ELDER. Det här bandets kärlek till just gitarren utmärker ”Reflections Of A Floating World” så till den milda grad att jag baxnar av pur glädje. Hela plattan präglas av både en nyfikenhet och stadga i bandets hemvist doomen (även om de söker sig allt längre bort från denna) och visar med tydlighet på ett band som verkligen vet vad de vill med sin musik. Det sjuder och bubblar, för att i ibland koka över genomgående på den här skivan som är så detaljrik att jag upptäcker nya nyanser och infall för varje lyssning.

8. THE LURKING FEAR – Out Of The Voiceless Grave

Jag tänkte att den här skivan är ytterligare en dödsskiva i den långa räcka av dödsskivor som Tomas Lindberg har medverkat på, men du glade vad jag bedrog mig! Det här är sannerligen inte en alibiskiva för att kunna turnera ytterligare en sväng för att undvika den ack så enahanda och energifattiga vardagen – här är det fullt ställ, och ”Out Of The Voiceless Grave” är packad med låtar som lever och andas såväl hantverks- som yrkesstolthet.

7. NE OBLIVISCARIS – Urn

Att en skiva som jag hade noll förväntningar på hamnar på min årsbästalista är vittnesmål nog för att skivan är väldigt bra. ”Urn” av extremt progressiva australiensiska NE OBLIVISCARIS är en helt igenom galet bra platta. Efter något trötta ”Citadel” framstår ”Urn” som en kanonad låtar från ett band som verkar ha hittat inte bara gnistan, utan en hel vulkan att skapa musik med. För oss progressiva nördar är detta såklart ren öronmumma, för ett NE OBLIVISCARIS på skaparhumör genererar ofta extremt bra musik. Det är ett sant nöje att bli uppläxad på det här sättet.

6. LEPROUS – Malina

Episk, progressiv, snygg. Tre adjektiv som utmärker en av årets mest intressanta plattor. Att LEPROUS musik kanske är lite för polerad för de flesta må vara hänt, men när bandet matar på med sån magisk tonkonst som i Bonneville, Illuminate och The Weight Of Disasters då är det omöjligt att inte kapitulera. Framför allt då Einar Solberg levererar en sånginsats som skickar rysningar av välbehag nerför ryggraden.

5. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole

Det sägs att andra skivan är den svåraste. Det märks då i alla fall inte på ”The Rabbit Hole” som känns som en mer genomarbetad och jämnstark platta i jämförelse med debuten ”Duende” där THE GREAT DISCORD golvade mig storligen. Det här är en skiva som glöder med mycket känsla och driv – Fia Kempe skämmer återigen bort oss med en sånginsats som det brinner om. Inte undra på att låtar som redan ligger på en väldigt hög nivå höjs ytterligare ett snäpp med en sån magisk sångerska. Enskilda medlemmar är en sak – ”The Rabbit Hole” känns som en konstnärlig prestation från ett band som sannerligen vet vad de står och vart de är på väg.

4.  SPIRIT ADRIFT – Curse Of Conception

Att jag skulle gilla andraplattan från mitt favoritband inom den amerikanska moderna doomscenen var kanske lite av en så kallad no-brainer, men jag var inte beredd på den rent massiva lyssnarupplevelse som ”Curse Of Conception” är. Den fullkomligt sprudlar av infall och nickningar till ett 1980-tal som jag anar har stor betydelse för inte bara för bandet i sig, utan även för många lyssnare som har tagit skivan till sina hjärtan. Att SPIRIT ADRIFT även vågar ta ut svängarna i rent magiska låtar som visserligen har sin tydliga hemvist i doomen, men ändå fylls med så mycket energi av det – låt oss kalla det positiva i brist på bättre ord – som bandet känner för sin musik, ja då är det väldigt svårt att inte gilla ”Curse Of Conception”.

3. PERSEFONE – Aathma

Personliga favoriterna PERSEFONEs ”Aathma” var årets mest emotsedda skiva för min del. Hade jag byggt upp orimliga förväntningar? Som ni förstår är jag inte besviken på den här skivan – den slår sig in på den övre halvan av listan av flera anledningar – och den känns både som att återse en kär gammal vän som sedan drar iväg på nya hisnande äventyr. För det är verkligen de två ganska disparata känslorna som präglar mitt förhållande till det här orimligt suveräna bandet från Andorra. Vid det här laget så är jag beredd att tillåta bandet vilka grepp som helst, jag har så starkt förtroende för vad PERSEFONE gör att jag vet att det oftast blir bra. Och det glöder verkligen starkt om ”Aathma” som bjuder på flera tunga gäster – kanske har detta sporrat bandet lite extra  – för i låtar som exempelvis Prison Skin och Stillness Is Timeless når bandet kosmiska nivåer. Legendariskt bra?  Ja, bra nära!

2. SOEN – Lykaia

Redan från första lyssningen av ”Lykaia” kände jag att skivan hade en högst rimlig chans att hamna på min årsbästalista. Den här skivan präglas av en genomträngande ärlighet och genomsyras av en sorts sökande självklarhet som kommer till sin rätt i varenda refräng på skivan. Faktum är att just refrängerna enbart är en av sakerna som har gjort att jag har återvänt gång på gång till ”Lykaia” – mest har jag känt en stark dragning till Joel Ekelöfs helt magiska stämma som kommer till sin fullständiga rätt i låtar som spränger varenda känslobarriär. Kolla speciellt in Opal som har en refräng som jag med självklarhet utnämner till den bästa från 2017.

1. MASTODON – Emperor Of Sand

Jag hade lämnat MASTODON lite grand bakom i det enorma skivflöde som, i vanlig ordning, utmärkte 2017. Jag fick inte ens en promo på ”Emperor Of Sand”, och det dröjde flera veckor efter det att skivan släppts innan jag lyssnade på den. Och upptäckte att det var hart när omöjligt att lyssna på något annat! Jag är helt överväldigad av ”Emperor Of Sand” som är fylld till brädden av känslomässig ljungeld och låtar späckade med innerlig sorg och frustration. Att MASTODON har lyckats åstadkomma sin bästa skiva sedan ”Crack The Skye” är ett faktum.

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets roligaste återkomst
Per Möller Jensen återvänder till trumpallen i ROAD TO JERUSALEM, som kanske inte är det coolaste bandnamnet, men musiken är desto bättre. Och framför allt så märks det att den gamle THE HAUNTED-batteristen tycker det är kul musik han är en del av.

Årets ”Martin lär sig uppskatta genre”
Om doomen var genren som jag lärde mig att uppskatta förra året, så har power metal intagit samma roll i år. Jag har gottat ner mig nåt fruktansvärt i ”Apex” av UNLEASH THE ARCHERS och”Immortal” av FIREWIND.

Årets gammal är äldst
Två saker som stack ut för mig i år när det gäller gamla band: SLAYER svarade för årets bästa konsert på Copenhell med en setlista som pyrde av gammalt material, och THE HAUNTED släppte en illa sympatisk skiva (igen) med ”Strength In Numbers”.