Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – oktober 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


LÅT: At The Behest Of Night
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Robert

Martin: IN MOURNING fortsätter sin fina trend. Det här bandet har gått från klarhet till klarhet under hela karriären. Det jag hör här får mig att salivera kring hur magiskt bra fullängdaren kan bli. Stekhett!
Amelie: Finfin låt med väl avvägda tempoväxlingar och likaså växling mellan growl och skönsång. När bandet var aktuellt i Hot or Not för ett par år sedan påpekade jag att rensången då var ”något oskön”. Den är klart bättre här. Detta hettar till.
Fredrik: Jag blev lite full i skratt när jag insåg att Robert hade hunnit först med att tinga den låt jag själv först hade tänkt välja som bidrag denna månad. Anledningen till att jag hade tänkt välja just At The Behest Of Night är förstås att det är en sjuhelsickes bra låt! Köttig, melankolisk, varierad, elegant och desperat. Håller resten av den kommande plattan (“The Bleeding Veil”, 26 november planerat släppdatum) samma klass som helhet, är det nog en rätt given plats på årsbästalistan som gäller.


LÅT: Legion
ARTIST: Carchosa
VALD AV: Martin

Amelie: Sympatiska CARCHOSA är Henrik Nygrens soloprojekt där han hanterar det mesta av sång och musik själv även om han på aktuella andraplattan också har flera gästsångare/-musiker såsom Andy Gillion som gästar på gitarr i just Legion. Emellanåt låter growlet som Anders Fridén i hans glans dagar. Hett även detta.
Fredrik: Hyggligt charmig och i grunden ganska thrashig döds, trots en och annan tremolo-plockad melodislinga á la black metal. Låten är bra utan att briljera, det finns inget att anmärka på, men kanske heller inte någon unik hook att falla pladask för. (Även om solot förvisso är riktigt snyggt!) Ljummet plus.
Robert: Detta river skönt. Det är kanske inget nytt under solen, men så behövs inte det heller då CARCHOSA håller sig till välbeprövade och poplära vandringsleder: dödsig thrash. Eller thrashig döds, vilket du nu föredrar. Jag gillar’t, samtidigt som det finns en överhängande risk att detta faller in i anonymitet över tid. Hyggligt varmt ändå!


LÅT: Dead World
ARTIST: Hypocrisy
VALD AV: Amelie

Robert: HYPOCRISY levererar som vanligt. Oklanderligt musikaliskt, och man får hoppas att texten är ett försök att provocera snarare än ett uttryck för bandets egentliga åsikter. Bra låt!
Fredrik: Ursäkta franskan, men fanken också! Det börjar ju så bra, intro-riffet är stenhårt och påtagligt energiskt, och även resten av låten är skönt aggressiv och mörk. Refrängen är stark. Rent musikaliskt alltså ett värdigt HYPOCRISY-verk. Men, precis som min kollega Martin också har noterat, så gör man (som vän av rationalitet och vetenskaplighet) klokt i att inte lyssna på texten om man vill kunna fortsätta uppskatta låten… To each his own, så klart, men åtminstone för mig så blir en “anti-vaxxer theme song” lite svårsmält.
Martin: Denna låt lämnar en bitter eftersmak i munnen. Musikaliskt är detta oantastligt – HYPOCRISY kan sitt hantverk. Textmässigt osar detta av konspirationsteorier och faktaresistens. Det känns inte bra.


LÅT: Far From Heaven
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik

Robert: Låtstöld! Rakt av! Jag har försökt och försökt att lyssna på den här låten i sig självt, men det går ju inte. Hallå?!? GOJIRA ringde och vill ha tillbaka sina riff! Iskallt. Eller, rätt bra låt men det är ju nästan en cover stundtals…!
Amelie: Jag gillar det här mycket även om jag är lite bekymrad över inledningen som nästan rakt av är snodd från GOJIRAs Another World på deras album ”Fortitude” från i våras. Som helhet är dock både låt och framförande här riktigt jäkla hett!
Martin: Tungt sväng! Detta är riktigt bra. Att det låter som GOJIRA stundtals kan jag leva med när det görs så här bra. Vill höra mer!

Hot or not? – September 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: To Lie Or To Die
ARTIST: White Stones
VALD AV: Amelie

Martin: En sak som jag tycker är stekhet i den här låten är hur pukorna låter. Det är i stort sett det enda. Gitarrsolot är okej, men i övrigt så har jag stångats mot den här låten under 10 lyssningar och fortfarande är jag förbryllad över hur jag kan uppleva en låt som är under 5 minuter som betydligt mycket längre. Nä, inte för mig.
Robert: WHITE STONES gör udda musik tycker jag. Det är nån form av särart av dödsmetall som tilltalar mig, och andra plattan “Dancing Into Oblivion” låter bandet fortsätta i den färdriktningen. Jag har full förståelse för de som inte fastnar för detta, men jag är fascinerad. Hett!
Fredrik: En underlig och aningen planlös historia, som verkar ha svårt att bestämma sig för om den vill vara dödsmetall, post metal eller psykedelisk pop. Jag brukar vanligtvis gilla när musik har personlighet och ogärna rättar in sig i fack, men detta blir nu faktiskt mest schizofrent och svårtillgängligt snarare än intressant. Försöker ge låten nya chanser, men det händer aldrig något. Jag får mest tråkigt, tyvärr.

LÅT: Sleep Of The Righteous
ARTIST: Jinjer
VALD AV: Fredrik

Amelie: JINJER var ett stekhett och hypat band för ett par år sedan med EP:n ”Micro” och albumet ”Macro”. Även om det var ganska länge sedan det var sensationellt med growlad kvinnosång står även nya albumet ”Wallflower” starkt. Inget unikt men ändå omgångens hetaste.
Martin: Trots att JINJER har kört med samma formel under lång tid så imponeras jag över hur mycket de lyckas variera sig. Rytmiken sitter som en keps, och trots att detta inte på långa vägar är den bästa låten på skivan så är det tillräckligt bra för att jag ska gilla det. Varmt, men inte stekhett.
Robert: JINJER är för mig vokalissan Tatjana “Tati” Schmailyuk och hennes förmåga att skrämma skiten ur folk med sin growl, samtidigt som hon kan låta så mjuk i rensången. Har man sett dem live förstärks känslan av att de övriga är lite… kuliss. Tyvärr tycker jag det symboliserar den här låten också en del, det blir nästan en kuliss mot vilken “Tati” ska briljera. Ljummet!

LÅT: ManiaCult
ARTIST: Aborted
VALD AV: Martin

Robert: Stenhårt, såklart. ABORTED tar inga fångar och kliver heller inte utanför några ramar. Det är ju så man vill ha det också, och själva syftet med en låt som ManiaCult är att man ska kunna mosha runt och ha sönder saker i sitt eget vardagsrum. Mission: completed. Mysigt varmt, detta!
Fredrik: Köttslamsorna flyger åt alla håll när ABORTEDs dubbelkaggar och stackatoriff sätter tänderna i mjuk och blodfylld vävnad, och det är först när det lugnare mittenpartiet kommer som man kan ta ett steg bakåt och till fullo greppa ödeläggelsen i det slakthus ManiaCult utgör. Stereotypt? Absolut. Men svänger det? Absolut, igen. Kompetent dödsmangel, detta, och med ett snyggt gitarrsolo som lite extra blodstänk på moset. (Grädde är inte riktigt ABORTEDs grej…)
Amelie: Jag har haft ett gott öga till belgiska ABORTED alltsedan jag såg dem live på Fryshuset för något tiotal år sedan. På nya albumet finns en hel del trevligheter men detta är tyvärr inte en av dessa. Inslag av ”pig squeal”-gränsande growl får mig faktiskt att må lite fysiskt illa, så nej tack.

LÅT: Downtown
ARTIST: Unto Others
VALD AV: Robert

Fredrik: Detta låter som soundtracket till en lagom svårmodig 80-talsfilm om brittiska ungdomar, fast i en mix från 2010-talet. Lite deppig britpop, lite lättsmält luftighet och en antydan till pompöst känslo-slisk. Det låter med andra ord bedrövligt, eller? Till min förvåning tycker jag inte det, även om jag var skeptisk efter första genomlyssningen. Men låten och dess finstämda melankoli växer på mig, och med höstregnet smattrande mot rutan och vinden slitande i de skarpt orangeröda rönnbärsgrenarna utgör Downtown faktiskt en rätt behaglig ljudkuliss.
Amelie: Det här är inget som kommer konkurrera på någon topplista vid årsslutet men ändå ganska gôtt att ha att ha skvalandes i bakgrunden. Mer svalt än ljummet.
Martin: Jag kan tolerera detta, det kan jag. Men njuta? Nä, detta är alltför urvattnat. Kan ärligt säga att jag avskyr sången, och texten är så dålig att jag som inte brukar bry mig så där värst mycket om innehåll i låttexter blir less och vill sluta lyssna. Instrumentellt funkar låten, men ni förstår säkert att detta är i stort sett iskallt för mig.

Hot or not? – Augusti 2021

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: The Gentle Touch Of Humanity
ARTIST: Wormwood
VALD AV: Amelie

Martin: En fantastiskt ödesmättad och drabbande låt.  Mittensjoket med faktiska citat funkar otroligt bra och förstärker låtens allvar. Solot vid treminutersstrecket är magiskt bra i sin enkelhet. Stekhett!
Robert: Vi brukar inte klicka, jag och WORMWOOD. Därtill blandar de gnistrande briljans med kattguld för ofta, och detta är inget undantag. Konstpausen efter frasen “and then there were silence”, PINK FLOYD-solot och avslutningen? Geni. Stycket i mitten med inspelade röster, det som är trist första gången och fullkomligt förödande ju fler gånger man tvnigas genomlida det sen? Motsatsen. Detta är ännu en låt i raden som gör mig opepp på bandet, trots brännheta fläckar stundtals.
Fredrik: Det är lustigt hur olika det kan vara ibland. Jag noterade min skribentkollega Martins ord här ovan, om hur mittenpartiet med nyhetsuppläsar-röster enligt honom verkligen fungerar. I mina öron är det partiet vad som drar ner låten från lysande till bara riktigt, riktigt bra. Det är ett varierat, vackert, mörkt och mäktigt stycke, men energitappet som uppstår när det bara pratas i två hela minuter kostar lite för mycket. I övrigt är detta en ack så vacker – i brist på bättre uttryck – black metal-ballad…

LÅT: Edict
ARTIST: Genus Ordinis Dei
VALD AV: Fredrik

Amelie: ”O nej, nu blir det krigsmetal a la SABATON” var mitt första intryck när Edict drar igång. Det italienska bandet bjuder dock mer variation än så och refrängen hakar fast med det snaraste. Som den del i en rockopera detta tydligen är så blir det stort, pampigt och mäktigt – ja ibland nästan övermäktigt. Glöden är på gränsen mellan att kvävas och fatta eld på riktigt.
Martin: Det finns mängder av dylika låtar, men jag tycker ändå att detta har viss charm. Inte så att jag skulle stå ut med en hel skiva, konceptet är redan nu uttjatat och jag skulle sannolikt ha tröttnat ganska raskt, men som enskild låt funkar detta helt okej.
Robert: Kan man få DIMMU BORGIR att framstå som minimalistiska så har man ett fläskigt sound, den saken är säker! Bombastiskt är bara förnamnet, och det är tydligt att detta är en liten del taget ur sitt sammanhang. Den här låten funkar för mig!


LÅT: Revolution In Limbo
ARTIST: Between The Buried And Me
VALD AV: Martin

Robert: När BETWEEN THE BURIED AND ME är bra så är de otroligt bra, men ibland kan de liksom gå vilse i sina egna kreativa konstnärssjälar. Den hår låten lyckas bjuda på båda dessa sidor av bandet, och jag måste erkänna att den totalt utflippade andra delen av låten tappar mig…
Fredrik: Nio spretiga och till slut ganska långa minuter, trots att här finns en hel del godis. Partiet som börjar vid 02:15 är löjligt elegant, och stycket som följer angenämt brutalt. De närmast latino-inspirerade rytmerna från 05:45 och framåt är oväntat coola och osar av SANTANA. Men i slutänden finns det inget som håller ihop denna schizofrena rock-opera till en fungerande låt.
Amelie: Förvirringen är nästan total. Vad är det jag lyssnar på? En misslyckad mashup av två, tre olika låtar? Jag är väl med någorlunda fram till 5:50 ungefär – sen fattar jag ingenting. Det kan visst vara ok att blanda totalt olika stilar, tänk t.ex. ZEAL & ARDOR, men det här blir bara alltför mycket, håller på alltför länge och svalnar alltför fort. Det funkar inte för mig.

LÅT: Revert
ARTIST: Profiler
VALD AV: Robert

Fredrik: Skönt intro, och en överlag hyggligt trivsam låt, dock med ett bitvis väldigt 00-talsdaterat sound. Jag gissar att medlemmarna i PROFILER har lyssnat en hel del på LINKIN PARK och kanske en smula på PORT NOIR. Inte alls oävet, det är snyggt och välproducerat, men kanske utan den där riktiga hooken.
Amelie: Överraskningsval från Robert! Aldrig hört talas om bandet och mycket sparsamt med info på nätet. Låten har kraftig dragning till rap / nu metal och ja, jag finner mig vara med på noterna mer än jag kanske väntade mig. Skön rensång och ”lagom” desperat skriksång. Sympatisk text som också bidrar till att höja temperaturen.
Martin: Behöver nu-metal återuppväckas? Frågar ni mig så är svaret nej, och PROFILER kommer inte att få mig att ändra åsikt hur välproducerat detta ändå är. Berör ytterst lite.