Kategoriarkiv: Listor

Hot or not? – Oktober 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?


VALD AV: Fredrik

Amelie: Nederländerna, där finns väl ingen death metal att tala om? Jorå, enligt Metal Archives ca 850 band varav drygt 300 aktiva sådana. Som ett av dem bjuder BODYFARM ganska traditionell döds. Låten är högst trivsam om än inte unikt spännande.

Martin: En klart nöjsam låt som väl förvaltar delar av den svenska dödsscenen från 90-talet. Originellt är det inte för några pengar alls, men som en stunds kvalitetssäkrad förströelse funkar detta alldeles förträffligt.

Robert: Underbart köttig döds. Ganska okomplicerat och rättframt, men jag gillar’t. What you see is what you get, den typen av döds. Ljummet?


VALD AV: Martin

Robert: Fantastiskt luftigt, svävande och vackert. Nästan esoteriskt. Tyvärr är det också motsvarigheten till engångsbestick för min del eftersom ett varv täcker hela mitt behov. Engångsmusik? Då låter det så här.

Fredrik: Elegant och luftigt, men utan samma vassa nerv som gäng som LEPROUS, BLACK PEACKS eller PORT NOIR. Ändå tillräckligt trivsamt för att jag skall bli nyfiken på mer.

Amelie: Kan bara säga som Ford Prefect i Liftarens guide till galaxen;
I stort sett menlöst.


VALD AV: Robert

Fredrik: Härligt mörk och ondskefullt lurkande black metal, med bra driv och hyggligt krispig produktion. Att avslutningen är instrumental under så lång tid tar ner intrycket lite, annars är det en bra låt. Även om det egentligen är irrelevant måste jag dock ge ett litet minus för det krystade och i ärlighetens namn aningen töntiga bandnamnet.

Amelie: Äntligen ett intro som skapar förväntan på låten, såsom ett intro ska! WATAIN-kvaliteter både i melodi, framförande och i sång/frasering på sina ställen. Fast snälla, ge f-n i att tona ut hårdrockslåtar en gång för alla… Trots det sistnämnda; hot!

Martin: Ja, du glade så bra detta är! Bra, stämningsfullt intro, helt rätt ljudbild och ett helt helvetiskt bra gitarrarbete gör att jag tänder till på alla cylindrar.


VALD AV: Amelie

Martin: Det är helt omöjligt att inte gilla TOXIC HOLOCAUST. Chugga-chuggagitarrer ett underbart sväng och fint bruk av ride cymbal. Klart hett!

Robert: Det här är ett sånt där band som glidit runt i periferin ett tag utan att jag kollat in dem på riktigt. Bad mistake, för det här är high quality stuff – bra skit helt enkelt. Hett, såklart, och det är bara att krypa till det giftiga korset!

Fredrik: Man förväntar sig efter introt att närsomhelst få höra en finnig James Hetfield eller Dave Mustaine ta ton, så då förstår ni till ungefär när den här thrash-kombon känns daterad. Dock håller TOXIC HOLOCAUST inte i närheten av samma klass som 80-tals-Metallica. Detta är inte helt utan poänger, bitvis är drivet gott, men jag har personligen svårt för den här typen av retro-thrash. Den känns alltför ofta, och så även här, rätt fantasilös och standardiserad.

Hot or not? – September 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: High Spirits
ARTIST: Pijn/Conjurer
VALD AV: Amelie

Martin: Jag gillar verkligen CONJURER! Jag har följt bandet sedan debut-EPn, och det här bandet strålar verkligen av självförtroende. Detta är så helvetiskt bra – i vanlig ordning. Stekhett!
Robert: Åh så udda och härligt! Det är lite BARONESS över det, från tiden då det bandet var bra – fast ändå inte alls. I skärningspunkten mellan rock och sludge träffar man rätt på sitt eget sätt. Smokin’ hot!
Fredrik: Ett finstämt men onödigt långt intro övergår i något slags väldigt luftig och upplyftande sludge, med drag av BARONESS och ett KYLESA på ovanligt gott humör. Musik som gjord för en sådan där solig höstdag när luften är krispigt klar och takhöjden utomhus sträcker sig ända upp till rymden. Dock ganska lättviktigt och definitivt humörberoende, detta.

LÅT: The Sea Of Tragic Beasts
ARTIST: Fit For An Autopsy
VALD AV: Fredrik


Amelie: Grovgrowl och sång i en fin mix. Inget utanför ramarna detta men det de gör gör de bra, FIT FOR AN AUTOPSY. Fint gung men kanske lite mycket “effekter” för att det ändå riktigt ska locka mig vidare i bandets diskografi.
Martin: Bra länge sedan jag lyssnade på det här bandet, men jag gillar vad jag hör. Det är kanske inte så förbannat nydanande, men hantverket är väldigt bra, och det tunga svänget är svårt att motstå.
Robert: Det här inte alls vad jag brukar konsumera, men jag gillar det. Växelsång som faktiskt funkar, bra refräng och ett snyggt driv. Har det gjorts liknande musik förr? Ja. Är det bra ändå? JA!

LÅT: Black Storm
ARTIST: In Mourning
VALD AV: Martin


Robert: …i samma klass som alldeles glimrande “The Weight Of Oceans” kanske de aldrig mer kommer, svenska IN MOURNING – men det är okej. Black Storm som föregår kommande plattan “Garden Of Storms” lovar otroligt gott och ger mersmak. Riktigt hett och bra!
Fredrik: Vackert och elegant, men samtidigt med bitvis trivsam aggression och tyngd. Både growl och rensång håller god klass, vilket även gäller för såväl trakterandet av instrument och produktion. Tämligen prententiöst och polerat för att vara dödsmetall, men inte desto mindre riktigt, riktigt bra!
Amelie: Riktigt trevlig dödsmetall med ett lockande intro som skapar förväntning. Lagom melodiskt och ett growl med bra artikulation – medan “skönsången” är något oskön ibland. Annars på det hela taget rätt exemplariskt för genren. Men, ärligt talat, nog blir det lite tradigt i längden?

LÅT: Tempter’s Call
ARTIST: Cloak
VALD AV: Robert

Fredrik: Jag gillar produktionen, mollklangerna i gitarrackorden ges utrymme att färga musiken på ett fint sätt. CLOAK’s ganska mjuka tolkning av black metal är även i övrigt vacker och välproducerad, men jag har en liiiten aning svårt för det konstanta mellantempot. Hade gärna sett något lite råare, snabbare parti som bröt av de nästa sex minuterna.
Amelie: Amerikansk black metal är inte alltid lika angenäm, den nordiska varianten brukar vara åtminstone för mig att föredra, men CLOAK lyckas verkligen hitta den rätta tonen i balansen mellan tradition och modernt sound. Kul, ska hållas koll när fullängdaren släpps!
Martin: Jajamensan, jag blir glad av det här gängets musik! Bra atmosfär, schysta melodislingor, och aningens retroartad produktion gör att jag blir nyfiken på att höra mer!

Hot or not? – Augusti 2019

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar och WeRock kör varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material. Alla är dock inte överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

VALD AV: Fredrik

Amelie: Lyssnade nog inte särskilt uppmärksamt på bandets debut 2017 även om Fredrik hade den på årstopplistan det året. Men det här låter ju mer än okej! Fina folkmusikinslag utan att vara för påträngande. Trevligt med svensk lyrik men också känsligt; jag hade önskat såå att de inte hade rimmat ‘mot den ny världen‘ med ‘följer jag dig på färden‘. I övrigt kommer detta absolut resultera i minst ett par varv med hela albumet “Nattarvet”.

Martin: Jag har lyssnat sporadiskt på WORMWOOD, men poletten har aldrig trillat ner fullständigt. Men detta gillar jag, trots att Av Lie Och Börda innehåller folkmusikaliska inslag. Jag är till och med beredd att acceptera den stundtals pinsamt högtravande sånginsatsen då de rent musikaliska delarna – och då framför allt solona – glöder utav bara fan.

Robert: WORMWOOD hypas och hyllas brett, men jag är inte kompatibel med dem. Fastnade aldrig för förra given, så det var med glädje jag såg att den här låten var med i Hot or Not – att tvingas till flertalet varv av en låt jag inte valt frivilligt kanske betyder att man hittar det man saknat?

Svaret: NEJ. Samtidigt som riffet i versen är helt gudomligt så tappar jag intresset snabbare än en tonåring skriver meddelanden på sin mobiltelefon när bandet bromsar varje gång jag tycker det börjar bli intressant, och går mot folkmusik-känslan. Det ser inte ut som vi hittar fram till varandra på den här skivan heller, jag och WORMWOOD…

VALD AV: Martin

Robert: Förra skivan med BORKNAGAR var fin men inte med det där riktiga lyftet för min del. Jag är ju fjantig på det sättet, men att den nya plattan har samma namn som ett album från BAD RELIGION gör mig genast pepp – och efter ett helt knippe varv med den här låten tycker jag det är mycket lovande. Jag har fortfarande inte förlikat mig med det lugna mittpartiet, men… det här kan bli bra!

Fredrik: Luftigt och vackert sound i produktionen, och ganska stämningsfulla mollslingor rakt igenom. Jag faller ganska hårt för de hårdare delarna av låten, när sången är mer klassisk black metal. De mjukare, rensjungna bitarna är däremot i överkant… tja, smöriga, nästan. Jag känner mig därför något kluven inför helheten, men blir i alla fall nyfiken på resten av albumet. För även om det finns dalar här, gnistrar snön frostigt kall på de ganska höga fjälltopparna.

Amelie: Väldigt mycket ENSLAVED i anslaget och det är ju bra! Det lugna mittpartiet drar ner helheten och sången håller inte helt, det blir för vekt – även om jag är glad att det inte längre är Anders “Vintersorg” Hedlund som står för rensången i BORKNAGAR. Som helhet dock intressant nog för att ge plattan som helhet lyssningstid. Även om det just nu får mig att byta spår och istället lyssna på ENSLAVEDs diskografi…

VALD AV: Robert

Fredrik: Radiovänlig screamo någonstans mitt emellan nu metal och pop. Elegant och polerat, och absolut skickligt utfört. Till exempek är gitarrslingan i bakgrunden på refrängen modellsnygg. Men låten har, apropå modellsnygg, också ungefär samma djup i personligheten som valfri Paradise Hotel-deltagare. Gääääääsp…

Amelie: Det är inte det att en inte har hört ingredienserna massor av gånger tidigare. Svängig melodi och pojksång, detaljer som avslutet med enbart vokalistens skrik och så vidare. Inte spännande för två öre, men ändå är det något som delvis slår an. Kanske för att jag själv fortfarande är i lättsamt sommar-mood innan den riktiga längtan till höstmörkret tar över? Så, alls ingen dålig låt i sin genre.

Martin: Modell 1A för hur folk som vill vara tuffa men inte är det tror att tuffa låtar ska skrivas. Den här typen av generisk musik får mig att rygga tillbaka, inte för att hantverket är antastligt, utan för att den rent känslomässiga aspekten av musiken oftast saknas. WOLVES AT THE GATE lyckas säkert övertyga några att de är värda att tas på allvar – för stunden. Den här typen av musik stannar inte kvar speciellt länge i skallen för mig.

VALD AV: Amelie

Martin: Det är svårt att komma undan SLIPKNOT. Den aura som bandet hade i början av sin karriär av att vara på liv eller död må vara försvunnen i takt med att bandet gjorde insteg i mainstreamen, men det är fortfarande ett band som jag känner är på riktigt, och som menar varenda ton med sin musik. Ger mersmak, utan att jag känner att detta är totalt livsnödvändigt för mig.

Robert: Jag har aldrig gillat SLIPKNOT. Till min förvåning finner jag mig då diggande detta? Det är så pass “HOT” att plattan ramlade ner i väskan när jag passerade min lokala skivnasare häromdagen!

Fredrik: Den första minuten, innan låten brakar loss på allvar, känns i längsta laget. Sen tar det fart rätt bra, dock med ett (i mitt tycke) oväntat bluesigt muskelrockigt riff för att vara signerat de maskerade marodörerna i SLIPKNOT. Stilpoängen för sången, vars desperation verkligen klöser på dörren till lyssnarens sinne, samt för drivet i de mer tempostarka bitarna. Dock något för frekventa mellantempo-partier för att jag verkligen skall gå igång. Bra, men inte lysande.