Etikettarkiv: 2020

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – “Throes Of Joy…” och föregångaren “Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

“Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

“Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!

Eshtadur – From The Abyss

ARTIST: Eshtadur
TITEL: From The Abyss
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

ESHTADUR från Colombia gör det mesta rätt på “From The Abyss”. Att göra en cover på FIREHOUSEs “All She Wrote” är inte en av de sakerna, men tack och lov väger resten av skivan upp för detta i mina ögon ganska monumentala klavertramp.

ESHTADUR spelar melodisk dödsmetall, och de gör detta bra. Det finns ett bra driv i nästan alla låtar, tvåtakten dyker upp med stor regelbundenhet, gitarrslingorna är oftast rykande bra, och det låter oerhört mäktigt om bandet.

Att bandets originalitet må vara liten kan vi skriva upp som en radanmärkning – det är svårt att komma med något nytt inom den melodiska dödsmetallen. Men i låtar som Lowborn Bastard, tvåtaktaren The Adverse Side och The Oathbreaker bjuder bandet upp till yster ringdans till stor förnöjsamhet.

Gillar man melodisk döds så funkar “From The Abyss” helt utmärkt. Bra låtar, bra produktion och rätt stämning gör att jag förlåter det mesta, till och med en genomusel cover.

Cult of Lilith – Mara

ARTIST: Cult Of Lilith
TITEL: Mara
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag såg bandnamnet CULT OF LILITH drog jag mig till minnes namnet Lilith från skolans religionsundervisning, men var tvungen att kolla upp namnet närmre.

Enligt bibeln så var Lilith Adams första fru, och enligt legenden så vägrade hon underkasta sig guds ordning att vara mannen underdånig. Hon sägs ha givit upphov till demonerna och som bandnamn betraktat så är det inte så konstigt att isländska och debuterande CULT OF LILITH har valt hennes namn. Bandet vägrar också att underkasta sig, kanske inte en gud, men väl genredefinitioner.

Necromechanical baroque benämner bandet sin stil – och “Mara” innehåller en myriad av olika musikaliska inslag – death metal, klassisk musik, progressiv metal, och det vräks på något så in i helvete på ett rastlöst sätt mest hela tiden. Som debut är “Mara” att betrakta som en ganska lyckad sådan. CULT OF LILITH känns som ett väldigt moget band som bemästrar sitt hantverk mycket bra – att medlemmarna kan lira på sina instrument bättre än många tar det inte många sekunder att inse. Här har jag inget att anmärka på.

Jag brukar inte heller ha något att invända mot band som kastar mig hit och dit i ystra musikaliska våldsamheter, och oftast har jag inget emot att islänningarna gör just detta. En låt som Profeta Paloma som med lätthet och ackuratess ställer DARKANE-mosh bredvid sväng och ett inslag av spansk gitarr njuter jag av sju dagar i veckan, och inledande Cosmic Maelstrom sammanfattar i en enda låt på ett ypperligt sätt hur bra bandets musik är när den fungerar fullt ut.

Ändå kan jag inte skaka av mig den skavande känslan att “Mara” inte håller fullt ut. Att jag inte får känslan av att detta är på liv och död – mest ett ganska konstruerat sätt att stapla intryck ovanpå varandra på ett sätt som inte känns så innerligt det skulle kunna göra. Därför blir det godkänt, men jag känner att CULT OF LILITH kan göra musik som verkligen bränner till stundtals, så att kolla in “Mara” tycker jag att ni ska göra likväl.