Etikettarkiv: August Burns Red

Årsbästalista 2017 – Fredrik

Som Bruce Buffer skulle ha sagt: ”Ladies and gentlemen – IT’S TIME!”... Nu är den här, årsbästalistan för 2017! Dags att kasta ett diaboliskt getöga på vilka plattor som var störst, bäst och vackrast under det gångna året. Här bjuder Fredrik Sandberg på sitt personliga facit i ämnet. Enjoy!

Topp 10 skivor

10. WORMWOOD – Ghostlands / Wounds From A Bleeding Earth
Svenska fullängdsdebutanterna WORMWOOD bjuder på stämningsfull och vacker, men ändå inte alltför nedslipad, black metal med påtagliga folkmusik-inslag. ”Ghostlands” är aningen ojämn, det medges, och har därför under året sakta men säkert dalat på min personliga topplista. Den högsta toppen, spåret Tidh Ok Ödhe, är dock möjligen årets vackraste låt, vilket räddar en plats på listans sista plats.

9. AUGUST BURNS RED – Phantom Anthem
Det är egentligen rätt sällan metalcore-band verkligen förmår fånga mitt intresse, men här händer det. AUGUST BURNS RED har hittat formen, och levererar en hård och intrikat platta som för mig känns mer varierad och hållbar över tid än något de släppt sedan ”Constellations”.

8. BLOODBOUND – War of Dragons
Jag vet, jag vet… ”War of Dragons” är så pass polerad att man antagligen blir blind om man tittar (lyssnar?) direkt på den, och BLOODBOUND känns väl egentligen som ett mindre förvånande inslag på scenen under Eurovision Song Contest än under till exempel Wacken Open Air? Men, med det sagt, även polerat guld är guld, och det går inte att förneka hur löjligt catchy flera av låtarna på ”War of Dragons” är, eller hur bra det pompösa överspelet faktiskt funkar. Det gäller bara att komma över eventuella spärrar kring det där med ”guilty pleasures”…

7. THE GREAT DISCORD – The Rabbit Hole
THE GREAT DISCORD är ett band som går sin egen väg, och så även på årets ”The Rabbit Hole”. Jag skulle säga att detta släpp jämfört med debuten ”Duende” (2015) erbjuder en mer sammanhängande helhet. Byggstenarna består av såväl tyngd som värme, hårdhet som krispig sprödhet, och dessa är intelligent ihopskruvade till en vacker slutprodukt. Sångerskan Fia Kempes behagliga röst lyckas ändå sticka ut som det vassaste vapnet.

6. SHORES OF NULL – Black Drapes for Tomorrow
När PARADISE LOST inte riktigt fick till det så bra som jag hoppades på, finner jag detta år mitt premium-mörker hos SHORES OF NULL. Det är dystert, dystopiskt, tungt men ändå med en påtaglig skönhet, och växelverkan mellan kraftfull rensång och guttural growl funkar finfint. Titelspåret Black Drapes for Tomorrow samt Donau är de allra starkaste korten, då melankolin här svämmar över alla breddar på ett sätt som nog inte ens nämnda flod kunnat förmå.

5. NE OBLIVISCARIS – Urn
Hur beskriver man enklast en supernova fångad inuti ett prisma av kristall, buren av en ännu brinnande Fågel Fenix i en pung vävd av skir guldbrokad…? NE OBLIVISCARIS är ledigt årets topplistas minst lättlyssnade band, så till vida att alla deras låtar (ofta närmare 10 minuter långa) erbjuder tusen subtila nyanser som måste upptäckas lite i taget, över loppet av många genomlyssningar. Här finns osande ångest och kompromisslös aggressivitet, men också mängder av spröd skönhet där bandets användande av vackra violiner bör erhålla ett särskilt omnämnande. ”Urn” är en svår skiva, som kräver mycket av lyssnaren för att ge något i retur, men dess kapacitet att betala tillbaka insatsen är hög.

4. DECAPITATED – Anticult
Fuuuuuuuck! Förlåt, man får inte svära som seriös skribent, jag vet. Men det är något i energin hos ”Anticult” som liksom sabbar sådana ambitioner. Skivan sliter och drar i kedjorna, blottar huggtänderna och morrar från djupt ner i strupen på ett sätt som inte låter sig ignoreras. Polackerna har ersatt den allra mest komplexa meckigheten med ett rakare, skitigare dödsmetall-driv, och det svänger utav bara h- …ja, det där varma stället. Mosh!

3. HORISONT – About Time
Göteborgarna har subtilt vävt in en liten dos tidigt åttiotal i sin sjuttiotals-rock, och resultatet är mycket lyckat. Vid en första genomlyssning kan ”About Time” framstå som en trivsam bagatell, och på sätt och vis är den väl kanske det. Vi snackar klassisk hård rock (där särskrivningen är både medveten och korrekt) utan krusiduller. Samtidigt är mängden genuint hittiga spår på skivan imponerande, då samtliga av spåren The HiveElectricalWithout WarningLetare (som är det där HORISONT-obligatoriska spåret på svenska) och Hungry Love är givna ”på repeat”-låtar. Även resterande spår håller klart godkänd klass, så pallplatsen är välförtjänt.

2. SOEN – Lykaia
Årets vackraste skiva, och möjligen även den jag objektivt sett skulle framhålla som störst konstnärskap. Att den snubblar på mållinjen beror enbart på att de allra lugnaste partierna tappar något lite i tjuskraft, medan de lite mer intensiva, gitarrdrivna spåren är häpnadsväckande bra. Låtar som SisterOpal och Sectarian lämnar det mesta annat som släppts i år långt bakom sig. Rakt igenom erbjuder plattan suggestiv och förförisk sång, starka melodier, bra tryck i ljudbilden och en svårslagen melankolisk skönhet.

1. TROUBLED HORSE – Revolution on Repeat
Ibland behöver det inte vara svårare än att lira behagligt flummig rock ‘n’ roll med bra driv, ett sjujäkla sväng och tillräckligt mycket nyanser för att höja helheten från ”stark tävlande” till ”vinnare”! Jag medger utan omsvep att TROUBLED HORSE inte alls har samma verkshöjd som andraplacerade SOEN, men vad spelar det för roll om det ändå är ”Revolution on Repeat” som mer än någon annan skiva detta år gått… tja, just på repeat?

Ta det bästa från akter som WITCHCRAFT och GRAVEYARD och kombinera, så hamnar du rätt nära vad vi här har att göra med. 70-talet är definitivt förebilden, och denna kärleksfulla hyllning träffar mitt i prick. Förutom mängder med svulstig groove finns här som sagt detaljer som lyfter helheten till toppnivå. Vackra harmonier får man sitt lystmäte av i  Which Way To The Mob, som är en av årets allra bästa enskilda låtar. Ens dagliga dos charmig humor erhålls genom glimten-i-ögat-skojfriska My Shit Is Fucked Up och trivsam tyngd av något modernare snitt bjuds i Track 7. Summa summarum: Vi har en vinnare!

Övriga utmärkelser & betraktelser

Årets favoritfall
Flera stora akter som alltid brukar vara starka släppte i år skivor som förvisso inte alls var dumma, men som ändå inte riktigt förmådde kvala in på topp tio-listan. Bland dessa återfinns till exempel MASTODON, THE HAUNTED, SÓLSTAFIR och PARADISE LOST. Som sagt, inte alls dåliga alster, men ändå i samtliga fall något under förväntan.

Best of the rest
Att plocka en handfull låtar som kan sägas vara bättre än övriga är alltid ett omöjligt uppdrag. Om jag nu ÄNDÅ skall försöka mig på just detta, väljer jag att framhålla spåren nedan. Samtliga återfinns, för den goda sakens och informationsvärdets skull, på plattor utanför årsbästalistans topp tio:

AVATARIUM – The Starless Sleep
DIABLO SWING ORCHESTRA – The Age of Vulture Culture
KREATOR – Gods of Violence
LEPROUS – Coma
MIMIKRY – När Du Var Min
NORDJEVEL – Krigsmakt
SÓLSTAFIR – Ísafold
THE MIDNIGHT GHOST TRAIN – The Watchers Nest
THE UGLY KINGS – Promised Land
VULTURE INDUSTRIES – Strangers

Underbart är kort
Hade NORDJEVELs ”Krigsmakt” varit en fullängdare istället för en trelåtars EP, och haft bibehållen kvalité i låtmaterialet, hade den enkelt gått in på topp tio. Detta är riktig rå, skitig och framför allt bra black metal!

Gitarronani FTW!
I kategorin ”Årets snyggaste gitarronani” kommer MARTY FRIEDMAN och hans släpp ”Wall of Sound” etta, trea, fyra och nia – eller typ så, åtminstone… Bästa spåret är om du frågar mig excellent vackra och finurligt varierade Whiteworm, som utgör en hel musikalisk resa alldeles på egen hand.

Dimensionslära
I år var det bredden som var behållningen, snarare än spetsen. När jag strax innan jul plockade ut 100 låtar med 100 olika artister från året så tvingades jag faktiskt gallra, inte fylla ut. Bredden har alltså varit genuint fantastisk i år! Å andra sidan kan jag personligen känna att kvalitén på de sista två-tre platserna på topp 10 var snäppet lägre än ett genomsnittligt år, så det var inte så där brutalt många släpp som nådde episka höjder. Antingen det, eller så är det bara jag som börjar bli en kräsen gammal gubbjävel – call it whatever way you want…

Live: August Burns Red

ARTIST: August Burns Red
LOKAL: Getaway Rock Festival
DATUM: 6 juli, 2012

I Gävle spelas det metal så det står härliga till under tre dagar på Getaway Rock Festival. WeRocks utsända Martin Bensch och Kitty Rossander rapporterar från hela festivalen. 

Jag har ofta hävdat att det enda bandet inom metalcore som man behöver bry sig om är AUGUST BURNS RED. Efter dagens konsert ser jag ingen direkt anledning att ändra på det påståendet.

Publiken är inte den största under festivalen – men de som är där är fullt beredda på att röja loss. När bandet drar igång knockas jag nästan av ljudet. Basen dundrar in i bröstkorgen med kraft även där jag står i början av konserten vid ljudtornet ca 100 meter från scenen. Och det är lika gött för oss som gillar low end som det är förödande för gitarrerna som jag tycker inte riktigt når fram hur mycket än JB Brubaker och Brent Rambler gnuggar strängar som om livet berodde på det. Trist.

Det är däremot inte alls tråkigt att kolla in bandet som verkar grymt taggade och öser på nåt fruktansvärt, framför allt sångaren Jake Luhrs som på sant hetsmanér studsar omkring och och skriker halsen av sig.

Där andra metalcoreakter lätt blir väldigt tråkiga behöver man inte oroa sig för detta när det gäller Pennsylvania-gänget. Låtskrivandet ligger på en helt annan nivå, och det händer helt enkelt oerhört mycket i varje låt bandet spelar. Bäst är det i låtar som Cutting The Ties och  White Washed som har oerhört snygga slingor och en massiv två-takt. Backburner från början av karriären har en skön meckighet som jag verkligen uppskattar och Leveller är precis vad den heter – en daisy cutter till låt som verkligen går hem.

Här dör sen konserten av en enda anledning: trumsolo. Det spelar ingen som helst roll om det som här är Matt Greiner som går loss, eller om det är någon annan trummis – en trummis ska aldrig tillåtas ta så mycket plats själv. Och det kommer från en trummis, så tro inte att jag dömer ut mitt eget skrå. Bandet lyckas aldrig kravla sig upp från denna pugilistiskt skapade avgrund hur mycket löd man än spelar de avslutande låtarna med. Och det är synd att se ett band av denna kalibern sänka sig självt – för konserten var denna invändning till trots – riktigt bra.

 

Live: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me

ARTIST: Lamb Of God, Job For A Cowboy, August Burns Red & Between The Buried And Me
LOKAL: Mejeriet, Lund
DATUM: 12 mars, 2010

Det är en ynnest att få gå på konsert i en lokal som Mejeriet i Lund som har en ljudanläggning som får ljudtekniker som polaren Tommy att nästan dregla, och en ljusrigg som inte heller går av för hackor. Förutsättningarna för kvällens band var med andra ord ganska goda, och om man dessutom lägger till en publik som fyllde lokalen till sista plats och bitvis röjde rejält hårt, då får man en knäckande kväll.

BETWEEN THE BURIED AND ME har betecknats som hardcore för den tänkande mannen, och bandets korta, endast 2 låtar, set imponerar verkligen med sin teknikalitet. Det staplas udda taktarter på hög, och på ett sådant vis att man bitvis blir förvirrad. Fördelen är att man inte tappar intresset för bandets musik som verkligen gav mersmak. Inledande Fossil Genera – A Feed From Cloud Mountain är med sin poppiga inledning nästan lite provokativ att öppna med inför en publik inställd på maffig metal. Men tyngden i låten vinner över både mig och publiken – och på maffighetsskalan peakar BTBAM – tyngden och innovationsgraden i låtarna är imponerande. Musikermässigt golvas jag helt av Blake Richardson som trummar med en självklarhet och broderar ut med finess allt som oftast. Det enda jag har att anmärka på är att BETWEEN THE BURIED AND MEs konsert är alltför kort.

 

AUGUST BURNS RED är ett metalcoreband, ett faktum som hade kunnat få negativitetsmätaren att gå igång direkt om det inte hade varit för att bandet tillhör den lilla gruppen band som faktiskt är någonting att ha inom denna ganska urvattnade genre. 2009 års ”Constellations” innehåller en hel del riktigt bra musik, och live övertygar bandet mig om att det förtjänar att bli uppmärksammat. Från inledande Back Burner till avslutande Composure tar bandet med publiken på en färd som stavas känsla, tyngd och röj. Bandet är fruktansvärt tajt och i sin show fokuserar bandet väldigt tydligt på att kommunicera med publiken – som tänder till – och på framföra låtar som verkligen håller en jämn och hög kvalité. Favoriten på bandets setlist för mig är Marianas Trench från ”Constellations” som inom låtens spann på strax över fyra minuter gör allt det som gör AUGUST BURNS RED bra i mina öron – en melodisk inledning, vidare i ett riktigt tungt parti, innan blastbeatsen sätts in. Och intensiteten uppskruvad till max hela tiden. Sammantaget gör AUGUST BURNS RED riktigt bra ifrån sig, och visar att de definitivt är ett liveband värt att kolla in.

Av de band som lirade på Mejeriet i fredags hade tre av fyra band fokus på tyngd – om man jämför med JOB FOR A COWBOY. Bandet kommer in och blästrar trumhinnorna från första till sista låt. Trummisen Jon Rice trummar med en intensitet som får ett av hans cymbalstativ att välta, och han tycks i det närmaste betrakta sitt trumset som en fiende som ska nedkämpas. Hans lir blir sinnebilden av vad JOB FOR A COWBOY handlar om – ren aggressivitet. Bandet är tydligt inte ute efter att sockra publiken, utan endast efter att köra över publiken med kraften i låtar som Unfurling A Darkened Gospel, Constitutional Masturbation, Knee Deep, Ruination, Entombment of a Machine och Embedded. Och detta uppdrag lyckas de bra med. Hade det inte varit för att bandet utstrålar en något för stor kylighet gentemot publiken hade konserten fått högsta betyg i min bok, och att förolämpa en publik för att vinna coolhetspoäng får i det närmaste motsatt effekt dessvärre. Rent musikaliskt visar dock JOB FOR A COWBOY att bandet är att räkna med inom dödsmetallen.

Första gången jag såg LAMB OF GOD var på Unholy Alliance-turnén 2007 med bland andra IN FLAMES och SLAYER. I en maskinhall på Malmömässan vann bandet från Virginia inte över mig till sin fanskara, mycket kanske beroende på att jag innan bandet gick på hade fått berättat för mig att detta var bandet som skulle axla det enorma tomrum som PANTERA lämnat efter sig – ett, om du frågar mig, omöjligt uppdrag. Bandet har dock på senare tid verkligen visat att det är en kraft att räkna med. Liveplattan ”Killadelphia” har snurrat med viss regelbundenhet hemma i högtalarna och det bandet presterar där har gjort att jag sett fram emot bandets konsert en hel del.

 
Och LAMB OF GOD gör varken mig, eller resten av publiken, besviken. Gosse vilken tajthet detta band har! 16 till stora delar makalösa låtar vräks ut över publiken. Inledande kvartetten The Passing, In Your Words, Set To Fail och Walk With Me In Hell är så våldsamt bra, och kan höra till en av de tio bästa inledningarna av en konsert jag hört. Randy Blythe har växt ut till ett monster till frontman som går in till 100 % för sitt jobb – intensiteten i det Blythe gör är total, alldeles oavsett om det gäller vrålandet, headbangandet eller dompterandet av publiken. Bakom frontmannen sitter Chris Adler och styr LAMB OF GOD med ett precisionslir från helvetet. Till en början rör trummisen inte en min, men gång efter annan märker jag att han faktiskt har rejält roligt när han demonstrerar sin förkärlek till china-cymbalen på höger sida av trumsetet. I samklang med basisten John Campell är LAMB OF GODs rytmsektion så stabilt aggressiv att man knappast kan begära mer. Gitarristerna Mark Morton och William Adler har såklart även de en bländande teknik som de demonstrerar med all önskvärd tydlighet. Det egentligen enda jag har att anmärka på är just det lugna, tekniskt skickliga soloparti gitarristerna har i mitten på konserten, blir en temposänkare och det tar bandet några låtar att bygga upp den tidigare rådande röjatmosfären. Att stora delar av publiken har kommit primärt för att bese LOG blir ganska uppenbart, både på allsången samt de bitvis fruktansvärt röjiga moshpits som utbryter.

 
LAMB OF GOD ”revanscherar” sig rejält från bandets spelning för 3 år sedan och jag kan tycka lite synd om alla de som missade detta turnépaket. Samklangen av bra band, en taggad publik, svinbra ljud och en ljustekniker så proffsig att man tappar hakan kan, och gjorde denna kväll, utgöra mixen till ren extas.