Etikettarkiv: black metal

Satyricon – Deep Calleth upon Deep

ARTIST: Satyricon
TITEL: Deep Calleth upon Deep
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Efter ett ändå relativt svalt förhållande till SATYRICON föll jag hårt för det förra självbetitlade albumet. Både helheten och en rad olika låtar var nästintill perfekt lyssning som följer mig regelbundet även nu fyra år senare. Så förväntningarna var höga, och lite nervösa, inför årets albumsläpp kallat ”Deep Calleth upon Deep”.

Redan innan lyssning sätter SATYRICON stämningen både genom titel och omslag. Albumtiteln är hämtad från Gamla testamentet, närmare bestämt Psaltaren 42:7. I svenska bibeln översatt till ”Min Gud, bedrövad är min själ i mig /…/ Djup ropar till djup, vid dånet av dina vattenfall; alla dina svallande böljor gå fram över mig.” Omslagsbilden är av norske konstnären Edvard Munch – ja, han med Skriet – och verkets titel är Kiss of Death, av skaparen emellanåt även kallad Dance of Death. Konklusionen blir att det knappast är någon lättsamt lyssning att förvänta sig, om man nu någonsin hade trott det.

Albumet öppnar med Midnight Serpent och sätter med den ner en blytung fot i den feta mylla som heter: traditionell norsk black metal med omisskännligt Satyricon-stuk. Något blekare Blood cracks open the ground följer varpå albumets starka mittparti träder in. Vilket samtidigt innehåller de minst traditionella kompositionerna och där vi hittar både titelspåret Deep Calleth upon Deep och plattans mest svängiga låt, sjuttiotalsinfluerade The Ghost Of Rome. Partiet inleds dock med den mest djuplodande och starkaste låten på hela plattan, favoriten To your brethren in the dark. Låten är enligt Satyr en hyllning till den inneboende sorgen i människan och till dramatiken i den natur som omger oss; ”pass the torch to your brethren in the dark.” Detta är extreme metal när den är som allra bäst, den bistert hårda ytan kombinerad med en djupt berörande innerlighet.

De tre återstående låtarna rör mig inte lika starkt även om både Dissonant och avslutande Burial Rites har sina fina stunder.

”Deep Calleth upon Deep” är en skiva med mycket känsla och musikalitet. Såklart. En varierad anrättning med ömsom riktiga ”käftsmällar” ömsom bjudandes både mjuka och vackra sidor av det satyrska mörkret. Albumet kommer som helhet inte riktigt upp i nivå med förra självbetitlade plattan men är trots det en av årets hittills bästa skivkompositioner. Och To your brethren in the dark kan mycket väl visa sig vara Årets låt när 2017 ska summeras.

 

Enslaved – Roadburn Live

ARTIST: ENSLAVED
TITEL: ”Roadburn Live”
RELEASE: 2017
BOLAG: By Norse Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Det är skillnad på att se världsklassidrott live och på TV. En TV-sändning må ge möjlighet att visa alla vinklar, alla repriser och detaljer. Möjlighet att spola tillbaka och se speciella moment igen, och erbjuder tittaren full kontroll när det gäller att förstå allt som händer och gör det möjligt att med hjärnan analysera vad som sker. Men man missar också saker om bara går att uppfatta live, där och då. Som den oerhörda skickligheten som en världsklassidrottare uppvisar när man klarar av smått fantastiska prestationer i enorm fart. Att se en skidåkare forsa fram live ger en helt annan respekt för farten eller lutningen på en backe. Ser man lagsporter är fascinerande hur alla dessa individuellt skickliga medlemmar ingår i ett lag som känns nästan perfekt synkroniserat. Den känslan går igen när undertecknad lyssnar på norska veteranerna ENSLAVED och deras ”Roadburn Live”.  Inspelningen är klanderfri och ger helt andra saker än vad man antagligen upplevt om man var där. På plats för att se ett band i världsklass agera live på scenen.

”Roadburn Live” är bandets skivdebut på egna bolaget By Norse Music, och em ganska enkel sak på så sätt. 8 låtar i en sober förpackning och med en närmast perfekt ljudbild. Låtmaterialet har fokus på senare år, och man får Building With Fire, In Times och Daylight från förra plattan ”In Times” samt Death In The Eyes Of Dawn från ”Rittiir” som kom just innan. För egen del är det bara bra, jag tycker sentida ENSLAVED är bra mycket intressantare och starkare än i forna dagar, och när publiken utbrister i nästan klagomål när bandet förkunnar att sista låten är en cover så känner jag istället att det är ett läckert grepp – speciellt som covern är ”Immigrant Song” från LED ZEPPELIN. Precis då blir det supertydligt vilket världsklassband ENSLAVED är, för man levererar en egen och alldeles grym version av den gamla klassikern. Det är bara ett band i fullständig kontroll (synkroniserade som grupp, individuellt skickliga) som kan ta sig an en sådan sak på ett lekfullt sätt och ändå levererar med sådant driv.

Herrar Grutle Kjellson (sång, bas), Cato Bekkevold (trummor), Ice Dale (gitarr) och Ivar Bjørnson (gitarr och sång) serverar en väldigt fin liveplatta, helt enkelt. Man får grymma låtar (versionen av In Times är fantastisk!), man får gästartister i flera spår (bland annat gäster Per Wiberg från CANDLEMASS och Aðalbjörn Tryggvason från SÓLSTAFIR), man får ett band som levererar på högsta nivå. Det enda som saknas är att man faktiskt var där också. Live, på riktigt…

 

 

Hate – Tremendum

ARTIST: HATE
TITEL: ”Tremendum”
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Okej, jag säger svärtad döds från Polen av stundtals hög kvalitet. Hand upp alla som tänker på BEHEMOTH, genrens superstjärnor.

Alla, typ?

Tänkte väl det. Varken oväntat eller oförtjänt, det finns en anledning till att just det bandet besitter frontalloben i alla hårdrockares hjärnor – men det finns fler kandidater och leverantörer inom samma smala definition. Krakovligisterna HATE har varit verksamma sedan 1992, och pinfärska ”Tremendum” är bandets tionde (!) giv sedan starten. Personligen har jag stiftat bekantskap med dem sent i deras karriär, i samband med förra plattan ”Crusade: Zero”, och sålunda var det med smått löjliga glädjefniss jag hittade årets giv på rea i en skivback på Gefle Metal Fest. Värt halva entrépengen, typ, gurglade jag medan jag staplade iväg i natten likt Gollum med händerna om min älssskade.

Handen på hjärtat – vad är det viktigaste för ett band som spelar blasfemisk blackened death?

Precis. Att kunna skriva minnesvärda, bra låtar som klarar av att tränga igenom manglet och tordönet. Det är förstås inte helt enkelt alltid, jag menar – inte ens giganterna och nämnda BEHEMOTH klarar det i 100% av fallen – men det är verkligen det som gör all skillnad. Och det klarar HATE rätt ofta. Spår som som Into Burning Gehenna eller Numinosum är rent av enerverande starka låtar, samtidigt som det inte finns några tillfällen på skivan som är svaga. Indestructible Pillar, Sea Of Rubble, Asuric Being, Walk Through Fire? Kanon. fan, till och med avslutande extraspåret Hearts Of Steel funkar ju, och rent överlag är det så här med ”Tremedum”: lyssna en gång och den är okej. Lyssnar 5 gånger och den är bra. Lyssna 10 gånger och du gillar den stenhårt.

HATE är i huvudsak kärnduon Adam Buszko på sång & gitarr samt Paweł Jaroszewicz  på trummor, men här har man sällskap av bland annat Paweł Michałowski  på bas samt gästerna Dominik Prykiel  och Dean Arnold (från VITAL REMAINS) på sologitarr.Resultatet är en homogen, stenhård svärtad dödsskiva av riktigt hög kvalitet, en skiva som mer än väl håller Polens fana högt detta skivår. Mycket bra!