Etikettarkiv: black metal

Midnight – Rebirth By Blasphemy

ARTIST: Midnight
TITEL: Rebirth By Blasphemy
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det rent groteskt fula omslaget till “Rebirth By Blasphemy” fick mig att undra vad i hela helvetet MIDNIGHT vill med sin musik. Dessbättre att omslaget – i det här fallet – inte reflekterar enmansbandets kapacitet att skriva bra musik.

Kombinationen mellan black och klassisk speed metal funkar riktigt bra. Det är ärligt, innerligt menad musik utan speciella åthävor. Och det är gjort med en tydligt blinkning till det gyllene 1980-tal som många förknippar med en storhetstid för metallen.

Här står referenserna som spön i backen: spontant tänker jag på tidiga IRON MAIDEN, MOTÖRHEAD och METALLICA när jag lyssnar. Allt är gjort med ett helvetiskt schvung som bara förstärks ju mer jag lyssnar på skivan. En sådan sak som att jag faktiskt gillar Jamie “Athenar” Walters sång efter 5 lyssningar, trots att den sannerligen är yxig, är ett gott tecken på att “Rebirth By Blasphemy” är en skiva som växer vid varje lyssning.

Letar du efter introspektiv musik då kommer du sannolikt att avsky den här plattan. Som en rak, rå och ärligt menad partyplatta funkar den alldeles utmärkt.

1349 – The Infernal Pathway

ARTIST: 1349
TITEL: The Infernal Pathway
RELEASE: 2019
BOLAG: Season Of Mist

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Norska 1349 är veteraner inom black metal-genren. “The Infernal Pathways” är gruppens sjunde insegel sedan de första tonerna släpptes ut för över tjugo år sedan, och innebär lite av en paradox. Det här bandets sanna natur och inre väsen är kaos, och att lyssna på en platta med 1349 är att kastas rakt ut i en kakafonisk strömvirvel. Eller, det brukade vara så, för “The Infernal Pathway” visar istället upp en löjligt snyg och städad ljudbild, träffsäkra riff i samma anda som SLAYERS gamla glansdagar och en förmåga att skriva refrängstarka låtar som går fullständigt på tvärs med allt vad vi lärt oss om det här bandets frenetiska attack.

Inledande Abyssos Antithesis är ett bra exempel. Det inledande spelet där Archaon (gitarr), Frost (trummor), Seidemann (bas) inväntar Ravns sång av den där sorten att man helt omöjligt kan undvika att headbanga. Personligen tar det mig direkt tillbaka till inledningen av just SLAYERs episka liveplatta “Live – Decade Of Agression” då bandet frestar oss med ett liknande intro innan man kastar sig ut i Hell Awaits – även i 1349-fallet blir det mer stök när själva låten kommer igång… men inte i den utsträckning det brukar. Det är mer kontrollerat, och istället för att riskera att kantra hela tiden så navigerar bandet sina svarta vatten med mycket säker hand.

Låtar som Enter Cold Void Dreaming, Deeper Still, Striding The Chasm och Stand Tall In Fire är alldeles lysande och driven black metal. Allra mest sticker dock Through Eyes Of Stone ut. Den har den där speciella kvaliten som gör att man gärna nynnar på den långt i efterhand – något i alla fall jag aldrig trodde skulle hända med musik från 1349. Det har liksom aldrig varit syftet förr, men nu när det händer är det bara att tacka och ta emot. Jävligt bra!

Deafheaven – Ordinary Corrupt Human Love

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: Ordinary Corrupt Human Love
RELEASE: 2018
BOLAG: Anti Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Har du någonsin undrat hur det skulle låta om man tonsatte konst? San Fransisco’s DEAFHEAVEN har en alldeles unik förmåga när det gäller att skriva låtar, och jag vill påstå att det kan vara svaret på den inledande frågan. I motsats till Aftonbladet som anser skivan vara motsatsen till glättig så hittar undertecknad en utveckling som gör det här till en solskenshistoria som är perfekt som vandringssällskap. Ta med dig “Ordinary Corrupt Human Love” i lurarna och låt apostlahästarna leda dig så känns det som en vandring i vårsolen. Det värmer ansiktet och känns som om man går mot söder mest hela tiden. En tydlig utveckling jämfört med senaste föregångarna “Sunbather” och  “New Bermuda” är att DEAFHEAVEN visar hur väl de egentligen behärskar konsten att skriva poplåtar. Det luktar nästan BEATLES över vissa delar, om det inte vore för det enkla faktumet att bandet liksom tycks sky det allt för enkla, och gärna följer en alldeles lysande och supereffektiv refräng med lite shoegaze (något de är utmärkta på, kanske till och med i klass med genrens stora stjärnor ALCEST) eller lite blastbeats av klassisk black metal-modell.

Låtar som Canary Yellow, Glint, Near eller Worthless Animal kunde i händerna på en pengasugen producent förvandlas till en lite styggare version av COLDPLAY och sälja för miljoner. När bandet gör ett samarbete med Chelsea Wolfe på Night People så inser man att de nästan lika gärna skulle kunna få en artist som Pink på kroken om de ville, och sen sälja platina och leva ett liv i sus och dus. Det är bara det att det liksom inte ligger i DEAFHEAVENs natur. De är svåra, de går sin egen väg, och de skapar stundtals genialisk musik som är svår att ta till sig för att de vill. “Ordinary Corrupt Human Love” må vara den enklaste skivan de gjort att ta till sig, men det betyder inte att den ger från sig sina hemligheter lättvindigt. Personligen är jag inte säker på att jag förstår den helt, men otvivelaktigt finns här såväl kvalitet som integritet.Och den där speciella förmågan att skriva musik som kan ge lyssnaren gåshud. Det räcker långt det…