Etikettarkiv: black metal

Enslaved – E

ARTIST: Enslaved
TITEL: E
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Amelie

”E” inleder med dryga tio minuters-kolossen Storm Son och avslutar med i sammanhanget närmast lättsamma RÖYKSOPP-covern What Else Is There. Däremellan ytterligare 50 minuter norsk progressiv extrem metal med vikingatema i lyrik och symbolik. Grutle Kjellson growlar i sitt eget djup och nytillskottet Håkon Vinje  sjunger rensång som bedårar. Musik och produktion är i det närmaste perfekt. Detta är i många avseenden ytterligare ett storslaget album av norska ENSLAVED.

Varför är jag då inte genomnöjd? ”Kanske känns det hela lite för perfekt, lite för tekniskt, lite för välartat. Kan ibland önska att någon någonstans på vägen, slängt in aldrig så lite grus i det så väloljade ENSLAVED-maskineriet” skrev jag i avslutningen av min recension på 2015 års ”In Times”. Och på den vägen fortsätter det med årets album. Maskineriet tuggar på i sex starka spår plus två s.k. ”bonusspår” (som finns med på sex av sju utgåvor enligt Metal Archives, endast vinylen saknar dem).

Jag var helt beredd att ”jobba” med skivan, absolut. Har på vägen läst mycket intressant om nordiska runor och konceptet i stort. Räknar också självklart med att musik av ENSLAVEDs vanliga dignitet tar sin tid att ta sig in i. Bandets album brukar växa över tid.

Trots detta.

Vart och ett av originalspåren varierar sig till den grad att jag ibland har svårt att hålla fokus på vad jag egentligen lyssnar till. Jag rakt av älskar musiken i långa stycken – mittpartiet av Sacred Horse, covern What Else Is There, refrängen i Storm Son – men jag får inget grepp om helheten. Eller rättare, jag upplever ingen helhet.  Vad som kunde vara en rågad timmes spännande varierat tungsinne blir som helhet varken hackat eller malet, möjligen snarare krossat i ojämnt fördelade stycken. Lyriken har sitt genomgående tema, men jag saknar musikaliskt tema både inom låtar och i albumkomposition. Så mycket bra musik blir i slutänden en frustrerande samling av ibland till synes godtyckligt sammanfogade godbitar.

ENSLAVED-gänget av 2017 års modell är på något sätt kanske för skickliga för sitt eget bästa? Allt som kan göras måste inte göras. Helheten blir alls inte med automatik större än summan av delarna. Ibland t.o.m. mindre.

Samael – Hegemony

ARTIST: Samael
TITEL: Hegemony
RELEASE: 2017
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

”Vi är inte politiska, men…” Jag tycker mig höra det allt oftare av både det ena och det andra av banden som släpper nytt. Och fortsättningen brukar vara ungefär att det knappast går att undvika att ta ställning till dagens samhälleliga, mellanmänskliga eller ekologiska utmaningar.

Vokalisten Vorph från SAMAEL uttrycker sig på liknande sätt i intervjuer inför släppet av bandets elfte fullängdsskiva. Tolkningen av musik och lyrik är öppen framhåller han men speglar bandets syn på människors samhörighet och det som förenar oss. ”More than anything we’ve done so far, that album has direct connections with the world we’re living in” (Decibel Magazine).

Sen må vi tolka låttexterna till Red Planet, Black Supremacy, Samael m.fl. som vi kan. Black Supremacy är intressant, den sägs i samma intervju vara ”an hommage to our favorite color”. Samtidigt kan inte brödraduon Vorph och Xy varit omedvetna om användandet av begreppet ”svart överhöghet” i andra, mer politiska sammanhang.  Makalös låt är det i alla fall och med en refräng som gärna klistrar sig på hjärnan.

Black ink, black paint, black skin
Black moon, black sky, black hole,
Black candle, black magic, black power

Through all the shades of grey
Black is the new white
It is the time, it is the day of
Black supremacy

Albumet innehåller flera fantastiska spår som singlarna Angel of Wrath, Red Planet och ovan omtalade Black Supremacy samt inte minst den självbetitlade Samael, kanske det allra vassaste spåret. Kan möjligen tycka att det fullmatade albumet innehåller aningen väl mycket av samma typ iofs högkvalitativa melodier. Tretton spår kunde ha bantats något, jag märker att efter första halvan som kröns med Black Supremacy börjar min koncentration svaja och jag tar gärna om spår 2-6 i stället för att lyssna på andra halvan av albumet. BEATLES-covern Helter Skelter har trevligt gung och är det spår som mest sticker ut – på både gott och ont.

SAMAEL har på sitt trettionde år och efter sex års uppehåll släppt en skiva full med just SAMAEL, såsom vi känner bandets musik och med en uppdaterad twist. En matig platta som väl fyller behovet av ny industrial black metal i åtminstone undertecknades hjärta.

Wolves In The Throne Room – Thrice Woven

ARTIST: WOLVES IN THE THRONE ROOM
TITEL: ”Thrice Woven”
RELEASE: 2017
BOLAG: Artemisia Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

WOLVES IN THE THRONE ROOM är inte bara ett av de tuffaste och mest passande namnen för en black metal-orkester, det är också otvivelaktigt ett av de absolut starkaste och mest betydelsefulla namnen för den amerikanska scenen. Globalt sett skulle jag tro att nämner man viktiga akter för ekorörelsen och naturromantisk samtida black metal så hamnar man också högt upp i rankingen. Således är bandets sjätte fullängdare, och det första sedan ”Celestial Linaege” att leverera bandets klassiska sound (nästan esoteriska svävande känslor som blandas med svängig smiskande klassisk dubbeltrampsblack-metal – lite som att andas ut en rökplym en kall vinterdag mitt i skogen) lite av en big deal.

Detta är en av genrens giganter som släpper nytt, och det första ”riktiga” WitTR-albumet på 6 år. Addera sen också att just ”Celestial Lineage” var mycket bra, och att detta nya album släpps på egna etiketten Artemisia Records så finns mycket att gotta ner sig i. Den korta versionen är att ”Thrice Woven” är en fin skiva, men snäppet svagare än sin föregångare. Den långa versionen bjuder på en aning mer tankar än så.

Inledande spåret Born From The Serpent’s Eye är skivans starkaste spår, och dess dryga 9 och en halv minut är faktiskt ett närmast perfekt destillat av hur WOLVES IN THE THRONE ROOM låter. Vi får det svepande riffen Nathan Weaver, de drivande trumspelet av Aaron Weaver som blandas med finstämda partier. Mitt i allt sjunger gästsångerskan Anna von Hausswolf på skör svenska (det är en närmast chockartad effekt när textstroferna dyker upp första gången och man som svensk inte är beredd på det: ”vafan.. är det svenska?”) och totalt sett är det liksom extra allt. Efter det får man The Old Ones Are With Us där Steve Von Till gästsjunger, och så arbetar vi oss via Angrboda och Fires Roar In The Palace Of The Moon samt mer svensk skönsång i Mother Owl, Father Ocean in i mål.

Det är bra. Det lever verkligen upp till epitetet ”atmostfärisk black metal”, och det är fint producerat. Problemet är bara att det saknas ytterligare minst en riktig dunderlåt för att det ska bli högre betyg, och ska man vara ärlig får man på tafsen av landsmännen PILLORIAN. Trots sitt namn…