Etikettarkiv: black metal

Vægtløs – Aftryk

ARTIST: Vægtløs
TITEL: Aftryk
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG:  Remparts Productions + 45 andra bolag världen runt

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Med låttitlar som ”Ingenting kan forhindre at små struber skælver en forårsnat” och ”Først da vi bar din kiste, gik det op for mig, hvor meget tungt du skulle igennem, før du blev så let” uppstår vissa förväntningar. Pretentiöst? Javisst, verkligen – vilket naturligtvis enbart är något väldigt bra, att ha höga pretentioner när man har styrkan att genomföra det man föresatt sig. Och det har VÆGTLØS i sitt oemotståndligt känslostarka debutalbum.

Lyriken kretsar genomgående kring döden, sorgen, smärtan hos den som är kvar. Om det avtryck en människa gör i världen, stort eller litet, det som finns kvar efter oss då vi lämnat livet. Bland de vackraste stroferna finns, utöver de båda spårtitlarna ovan, också kärleksmättade rader som;

Dine børnebørn bærer det bedste fra dig
Vi er aftryk af dig  / … /
Jeg vil dø for at se dig sammen med dem

Eller det vackert sorgsamma i detta;

Jeg håber, du ved, hvem du var, da dit hjerte stoppede brat
4 mennesker til din begravelse
2 af pligt, 2 kom for sent
Er det aftryk, du har sat på jorden

Musiken då? Stilla, mäktigt kraftfull, perfekt för lyriken. Genremässigt svårbestämt, jag vill kalla det black metal med mycket atmosfär och känsla. Någon recensent har nämnt doom. Metal Archives säger ”Atmsopheric Post-Black Metal/Shoegaze”. Må vara, jag tror ni förstår vartåt det lutar i varje fall. Vokalisten Troels H. Sørensen sjunger/skriker sig hjärtat ur bröstet. Musik, sång och lyrik berör lika starkt varje gång jag lyssnar på albumet, också min strube skælver, bröstkorgen drar ihop sig.

Jag vet inte om man behöver ha levt ett tag för att riktigt helt uppskatta den vidöppna smärtan i danskarnas musik. Eller inte. För mig vaknar varje gång känslor och minnen efter egna älskade bortgångna. Djup saknad som känns ännu efter 15 år.

Här kan du lyssna till en underbart seriös, lågmäld och varm intervju med vokalisten i bandet.

”Ta ditt krossade hjärta och omskapa det till konst” som ytterligare en låttitel säger och precis det gör bandet. Tack VÆGTLØS <3

Solbrud – IIII

ARTIST: Solbrud
TITEL: IIII
RELEASE: 2 februari 2024
BOLAG: Vendetta Records
BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

 

När det kommer till nordisk black metal tänker du helt säkert Norge. Sen tänker du kanske Island och varför inte Sverige? Det är inte omöjligt att Danmark kommer längst ner på listan men här har vi ett band och ett album som kan vända upp-och-ned på den ”sanningen”. I alla fall om du är inne på den mer melodiska och atmosfäriska delen av black metal

Det namnmässigt anonyma albumet ”IIII” av det från Köpenhamn stammande bandet SOLBRUD (soluppgång) är en skön best. Bandet, som sitt första år gick under namnet GARGOYLE, bildades 2009 av de fyra musiker som tillsammans även skapat detta mästerstycke. De genomskickliga musikerna är bröderna Tobias och Troels Hjorth på bas respektive trummor. Adrian Utzon Dietz delar gitarr-uppdraget med Ole Luk som även är albumets vokalist och som med sin röst förtätar lyrikens känsla och svärta. Luk har efter inspelningen av ”IIII” lämnat bandet.

Albumets koncept är olika aspekter av talet fyra. Det är bandets fjärde album och temat är de fyra elementen; luft, vatten, jord och eld. Varje elements musik och med det varje sida på dubbelvinylen har dessutom komponerats av bandets respektive fyra musiker. Och visst finns det variation i delarna av detta dryga en och en halv timme långa epos men det är på intet sätt något brott mellan de olika kompositörernas bidrag. Tvärtom finns en harmoniskt genomarbetad utveckling under albumets gång. Spåren varierar i längd från två till dryga sjutton minuter och lyssnandet blir aldrig någonsin tråkigt utan är tvärtom ständigt intressant. Här finns spännande ingredienser som lite ”hawaianskt” gitarr-svaj för den som önskar sig det, liksom andra detaljer att upptäcka under den upprepade lyssning som anbefalles. Det läckra omslaget följer även det albumets tema.

Detta är melodisk black metal när den är som allra bäst. Drypande av vacker svärta. Arbetande sig långsamt in med sin smärta mot dina hjärterötter. Albumet är välproducerat, välkomponerat och på alla sätt musikaliskt väl genomfört. Här finns absolut ingenting att inte älska.

Blackbraid – Blackbraid II

ARTIST: Blackbraid
TITEL: Blackbraid II
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en av de mest olyckliga krockarna i Copenhells historia spelade BLACKBRAID, det kanske hetaste namnet inom black metal just nu, samtidigt som jag var och kollade på GAEREA. På flera ställen kunde jag läsa om vilket otroligt bra spelning som Sgah’gasowáh med band gjorde på Pandemonium, och det är bara att beklaga att just den där gången var man tvungen att välja.

BLACKBRAID har minst sagt haft en karriär som har antagit kometliknande hastighet. Detta enmansprojekt startade i februari 2022, och redan i höjd med första skivan “Blackbraid I” var hypen stor. Att skiva nummer två kommer mindre än ett år efter debuten, samtidigt som bandet turnerar är ruggigt imponerande.

Och det är förresten inte bara inom scenen som Sgah’gasowáh et cohortes drar till sig uppmärksamheten. Så sent som tidigare i veckan läste jag en lång intervju med huvudpersonen i New York Times. 

Det hör ju inte direkt till vanligheterna att det skrivs om black metal i en av världens största dagstidningar, och det hade det kanske inte gjort om inte faktum varit att Sgah’gasowáh är Native American från Adinrondackbergen.

Denna identitet kommer fram mycket tydligare på “Blackbraid II” än på debuten, som andades så otroligt mycket av WOLVES IN THE THRONE ROOM och AGALLOCH (inte för att detta på något sätt störde) och precis som “Blackbraid II” inte vräker på med traditionella instrument i någon högre utsträckning. Det gör, i alla fall för mig, att BLACKBRAID känns både hemtamt, men också som att det finns andra element här som skiljer bandet från i alla fall den skandinaviska scenen.

Med tanke på den hype som BLACKBRAID rönte redan för ett år sedan, och att skiva nummer två kommer så pass raskt marscherat är det kanske befogat att ställa sig frågan, håller den? Med tanke på att ni har sett betygsåttan om ni läst så här långt så kan vi ju sluta oss till att jag tycker det. “Blackbraid I” tycker jag mycket om, så pass att jag tycker att den är för kort, haha! Några sådana farhågor går inte att ha kring “Blackbraid II” som klockar in på över en timme i speltid, där en försvarlig del upptas av mastodontartade – och otroligt förträffliga – Moss Covered Bones On The Altar Of The Moon och A Song Of Death On Wings Of Dawn som ligger rakt efter varandra. Intensiteten och närvarokänslan i framför slutet på den senare dängan är helt magisk. Sgah’gahsowáh är inte bara en helvetiskt skicklig kompositör, han sjunger så ruggigt imponerande att jag stundtals baxnar, inte minst i dessa låtar.

“Blackbraid II” är en skiva som kommer att få ytterligare försvarligt med speltid framöver. Den känns så fruktansvärt äkta, innerlig, allvarlig och – viktigt – triumfatorisk i sin återklang av den minst sagt blodiga historien som Native Americans har tvingats utstå, och fortfarande utstår på många ställen. Inte minst känns “Blackbraid II” som en otroligt väl balanserad, väl producerad och på väldigt många ställen episk skiva. Kolla in den!