Etikettarkiv: black metal

Unanimated – Victory In Blood

ARTIST: UNANIMATED
TITEL: “Victory In Blood”
RELEASE: 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Svenska UNANIMATED är genuint elaka, i alla fall musikaliskt. I två omgångar har man blästrat trumhinnor i en ohelig attack, och för de flesta kanske det är skivorna från de tidiga åren (“In The Forest Of The Dreaming Dead” från -93 och “Ancient God Of Evil” från -95) som satt sig mest, men då lurar man sig lite. “In The Light Of Darkness” från andra vågen, 2009, och framförallt 2018 års EP “Annihilation” är väldigt bra och sådana där släpp som förtjänar speltid. Årets “Victory In Blood” ställer sig i samma led, men kommer sannolikt i en feltajmad tid för att lyckas knö sig in på en massa årsbästalistor – ett skivsläpp i december är inte optimalt om målet är sådant. Fast det är det nog inte för UNANIMATED. De tycks ha ett annat syfte, mer kopplat till att sprida död, misär och elände.

Grafiskt är den här plattan genomarbetad och proppfull med direkt stötande och upprörande bilder i sin fysiska utgåva. Musikaliskt är det black metal som gäller, stundtals med bandets karaktäristiska uppblandning med thrashiga riff. Ofta är det en direkthet och en enkelhet som är det geniala i riffen och låtarna, där det bärande riffet i inledande titelspåret är ett bra exempel. Första gången det går, vid första lyssningen, så kanske det inte känns speciellt märkvärdigt – men ge det ett varv till. Sen ännu ett. Sen sitter du där och väntar på just det där enkla och träffsäkra.

“Victory In Blood” är ganska lång som helhet, speciellt som UNANIMATED är rätt intensiva, och har ett par riktiga höjdpunkter i låtar som As The Night Takes Us, The Devil Rides Out och XIII. Anders Schultz (trummor), Rickard Cabeza (bas), Micke Broberg (skrik) ,  Jonas Deroueche och Johan Bohlin har snickrat ihop en duktigt kaotisk men ändå träffsäker historia. En blodig seger. Kolla in den!

Deafheaven – Infinite Granite

ARTIST: DEAFHEAVEN
TITEL: “Infinite Granite
RELEASE: 2021
BOLAG:  Sargent House Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Huruvida du kommer att tycka om amerikanska DEAFHEAVENs femte fullängdsgiv “Infinite Granite” beror sannolikt på vilka förväntningar du har. Bandets debut “Sunbather” var en råbarkad och relativt hård historia, till fullo med båda benen i black metal-genren. Förvisso var låtarna långa och vindlande, med bandets fantastiska förmåga att varva mer lågmälda partier med crescendon, men ändock: det var blastbeasts och skriksång för hela slanten. En riktigt bra skiva, och sedan dess har bandet utforskat sin låtskrivarkonst samtidigt som man rört sig bort från just black metal. Fortfarande sanna till hur man vill starta lite försiktigt för att bygga upp en spänning i musiken så var förra plattan “Ordinary Corrupt Human Love” en skiva som hade mer gemensamt med exempelvis COLDPLAY än till exempel WOLVES OF THE THRONE ROOM. Mer pop, avskalat och lågmält än skrikande i skogen helt enkelt – utan att känslan egentligen var annorlunda.

Så: var du besviken på just “Ordinary Corrupt Human Love” och tycker att DEAFHEAVEN sålt ut sig för att man utforskar musiken den väg man gör kommer du hata den här plattan. “Infinite Granite” tar nämligen steget fullt ut och lämnar black metal-skogen bakom sig. Fortfarande är bandets musik som att stirra på ett förbipasserande landskap genom rutan när man åker tåg eller buss, men det är avskalat. Indiepop. Gamla band som POPSICLE eller för den delen underskattade THE BEAR QUARTET petar på nostalginerven när man sjunker in i “Infinite Granite”.  Har du inte hört bandet förr eller tillåter dig att lyssna utan förutfattade meningar är det här en fantastisk skiva som växer för varje varv.

Låtar som In Blur, Great Mass Of Colour, The Gnashing eller Neptune Raining Diamonds träffar i hjärtat. Bäst är nog duon Lament Of Wasps och Villain som tillsammans med avslutande Mombasa har mest kvar av bandets gamla shoegaze-black metal i sitt avslutande crescendo, men skivan som helhet är en resa. Kliv på och följ med!

Dödsrit – Mortal Coil

ARTIST: DÖDSRIT
TITEL: “Mortal Coil”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Wolves Of Hades Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Vet man inte bättre kan man tro att detta är en lättlyssnad skiva, speciellt om man låter sig luras lite av inledningen på öppningsspåret The Third Door. Det är ganska luftig och episk black metal som minner om band som NUMENOREAN och HARAKIRI FOR THE SKY, men det är en skimär. “Mortal Coil”s sanna väsen är mörker, svårgenomträngligt mörker. Det är en mix av black, doom och döds där exempelvis just The Third Door breder ut sig på dryga 11 minuter.

Totalt innehåller skivan bara 4 spår, men det är tungviktare samtliga så det räcker precis lagom. DÖDSRIT består av Christoffer Öster (gitarr & sång), Georgios Maxouris (gitarr & sång), Jelle Soolsma (bas) och Brendan Duffy (trummor) och man levererar med denna sin andra skiva en urstark historia som inte är till för vem som helst. Den kräver en aning tillvänjning och erfarenhet av hård, desperat musik med skriksång. för att den ska träffa rätt. För den som följer det spåret är det dock en fantastisk kompanjon då skivan saknar svaga punkter överhuvudtaget.

Bästa låten heter Shallow Graves, ett spår som tillhör årets bästa såhär långt – speciellt om man kan lägga vantarna på texten och följa med samtidigt. Även avslutande Apathetic Tongues bör nämnas, men det innebär samtidigt att vi räknat upp i stort sett hela plattan i den här recensionen och snarast får konstatera att det är helheten som är styrkan.

DÖDSRIT är kanske inte musik för alla, men rekommenderas mycket starkt för dig känner dig lockad av mörkret.