Etikettarkiv: black metal

Dimmu Borgir- Forces Of The Northern Night

ARTIST: Dimmu Borgir
TITEL: Forces Of The Northern Night
RELEASE: 2017
BOLAG: Nuclear Blast Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hårdrock och klassisk musik har alltid haft en flirt med varandra, och att mer eller mindre etablerade akter inom hårdrocken spelar in sessioner med full orkester och kör är faktiskt inte helt ovanligt. Få, om något, band har dock samma förutsättningar som norska black metal-giganterna DIMMU BORGIR, då bandets musik alltid haft ett episkt och storslaget anslag (hell, de senaste släppen känns ju nästan specialskrivna för att framföras med full uppbackning av ett par hundra man på scen!), och att bandet därför gör slag i saken och bjuder in till en helkväll på Oslo Spectrum känns fullständigt logiskt. Med sig har man The Norwegian Radio Orchestra & Choir, och resultatet är en liverelease som innehåller såväl bildmaterial som dubbla CD. Den här recensionen är enbart byggd på ljudet, undertecknad har i skrivande stund valt att inte se konserten på film helt enkelt eftersom… ja… alla konsert-DVD’er som köps har en tendens att spelas en gång på sin höjd, medan ljudspåret går på repeat och i detta fallet fick snålheten styra. Inköp gjordes således enbart av själva dubbel-CD. Du får leva med det helt enkelt.

Musikaliskt får man ett skönt potpurri av bandets stora stunder, men tyngdpunkten ligger helt klart på sentida material. Föga förvånande, då i stort alla spår från ”Abrahadabra” känns mer eller mindre skrivna med ett sådant här tillfälle i åsyn, och det är också en del av skivans svaghet – det blir liksom lite för.. perfekt. För väntat. Att spår som Dimmu Borgir, Born Trecherous, Gateways eller The Serpentine Offering fungerar alldeles utmärkt (ja, nästan kräver!) ett storvulet anslag i form av orkester och kör vet vi ju och det förtar nästan en del av charmen. Låtarna är helt enkelt nästan FÖR lika sina original och inget oväntat bjuds. Visst blandar man med mer oväntade akter som Vredesbyrd eller Progenies Of the Great Apocalypse, men överlag är ”Forces OF The Northern Night” en uppvisning av ett band som har full kontroll på allt.  DIMMU BORGIR bestämmer takt, ton och låtar och ges här chansen att verkligen fläska på i all sin prakt.

Det är helt enkelt storslaget mäktigt, och trots att man liksom vill klaga lite på det närmast perfekta ljudet, det uppenbara låtvalet och det fläckfria framförandet så faller ganska snabbt sådana futtiga invändningar kort. Detta är en jäkla bra liveskiva, och det är bara att lyfta på hatten och tacka DIMMU BORGIR och The Norwegian Orchestra & Choir för uppvisningen. Tänk om ett band som METALLICA visste att man kunde gifta sin musik med en riktig orkester på det här sättet…

Falls Of Rauros – Vigilance Perennial

ARTIST: Falls Of Rauros
TITEL: Vigilance Perennial
RELEASE: 2017
BOLAG: Nordvis Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

FALLS OF RAUROS är ett band som verkligen gillar att leka med kontraster. Att ställa soniska motsatser mot varandra. Å ena sidan: ljus, skir, vacker och närmast svävande musik. Å andra sidan: malande manglande svärta med dubbelkaggarna som botten för black metal-skrik. De är förstås inte ensamma om den saken, men på ”Vigilance Perennial” lyckas man med konststycket att verkligen få det att kännas äkta och i samklang med den egna identiteten. Att lyssna på skivan känns lite som att marschera genom den svenska våren; det haglar, snöar, skiner varm sol och blåser nordvindar om vartannat. Inledningen på öppningsspåret White Granite (och med inledning menar jag typ de första 2,5-3 minuterna, generellt sett är låtarna på ”Vigilance Perennial” ofta runt tio minuter långa) är inget annat än totalt hänförande. Det startar med en otroligt inbjudande och vacker lågmäld slinga för att sakta byggas upp, och det är svårt att inte dras med och vilja lyssna på det här.

Totalt sett räcker tyvärr magin inte riktigt över hela skivan kan jag tycka. Jag gillar verkligen delar av den – hela första låten White Granite är fantastisk, manglet och drivet i Labyrinth Unfolding Echoes samt Arrow & Kin är favoriter – medan delar av skivan känns som den går lite på tomgång. Tricket med kontraster funkar sämre i Warm Quiet Centuries Of Rains exempelvis, och då blir det tyvärr mest en transportsträcka. Ibland har jag också lite svårt att förlika mig med sångmixningen, men det har antagligen mer med mina förväntningar än något annat att göra.

På det hela taget är ”Vigilance Perennial” en ganska stark skiva. FALLS OF RAUROS behärska konsten att leverera såväl vacker som brutal musik, och man visar det med all önskvärd tydlighet.