Etikettarkiv: Blackened Death Metal

Crescent – Carving The Fires Of Akhet

ARTIST: CRESCENT
TITEL: “Carving The Fires Of Akhet”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Listenable Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

2018 släppte detta band  sitt andra album “The order Of Amenti”, en skiva som nådde 10:e-platsen på undertecknads årsbästalista med följande text:

“CRESCENT stammar – som sig bör med denna lyrik! – från Egypten. och gosse vilken mäktig skiva de har satt samman. Det är klassisk svärtad döds som för tankarna till BEHEMOTH och NILE, men det är helt eget – och smiskar rumpa hela vägen till tiondeplatsen. Håll span på det här gänget framöver!”

Det sistnämnda är något som verkligen förtjänar att lyftas återigen. Efterföljaren “Carving The Fires Of Akhet” är efterlängtad och en platta som fortsätter bandets utvecklingskurva. Kvar finns förstås de mäktiga och svepande dödsmetallalstren med lyrik och inspiration från urminnes Egypten, men det är överlag mer slipat nu. Produktionen är attans snygg, och bandet behärskar sin låtskrivarteknik till fullo vilket tillåter dem att blanda mangel med teatraliska passager på ett sätt som lyfter helheten. Inledande titelspåret är ett bra exempel, åtta och en halv minut relativt svårlyssnad och lite meckig döds med inslag av ritualistiska trummor låter kanske inte som något doktorn ordinerar, men lik förbaskat kommer man på sig själv efteråt med att nynna på refrängen. Det är inte supervanligt med den här typen av dödsmetall, så helt klart har CRESCENT något unikt i sitt sound.

Låtmässigt är det 8 spår, där inget faller ur ramen. Bäst är Neb-Pehti-Ra, Drowned In Theban Blood, Serpent Of Avaris och avslutande smått magiska As Nu Enshrines Death, en klockren avslutningslåt om något. Bandets starke man Ismael Attallah (sång, gitarr) och Yosef Saleh (gitarr) är kvar sedan förra plattan, men i övrigt har sättningen fått se en av bandets grundare (Amr Mohktar, trummor) ersättas av Julian Dietrich och André ta över basspelet från Moanis Salem. CRESCENT tycks alltså bli en mindre hel-Egyptisk angelägenhet, men det spelar mindre roll. Man har kvar sin själ, och har blivit bättre: “Carving The Fires Of Akhet” är en skiva att fastna i repeat-loopen på!

Necrophobic – Dawn Of The Damned

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års “Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med “Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter “Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med “Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.

Svartkonst – Black Waves

ARTIST: Svartkonst
TITEL: Black Waves
RELEASE: 3/4 2020
BOLAG: Trust No One Recordings

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag fick tips om SVARTKONST från Sara Bergmark Elfgren, författare till bland annat “Norra Latin” och Engelsforsserien tillsammans med Mats Strandberg. Min spontana kommentar till tipset var “bara omslaget säger mig att jag förmodligen kommer gilla detta”. Och som ni förstår av betyget så är detta bättre än pulvermos!

Gillar man döds med svärtad ådra så kommer förmodligen “Black Waves” att slinka ner lättare än en god öl. Det finns så mycket historia i både hur den här skivan låter, och den oerhörda stämningen som genomsyrar skivan. Jag tänker spontant på WATAIN, men också på 90-talsdödsen, och denna kombination brukar ju rendera i höga betyg från mig. Att Rickard Törnqvist – mannen som står bakom namnet SVARTKONST – verkligen älskar gitarren som instrument är sannerligen något som märks. Jösses vilka riff som kavlas ut!

Bäst är det i låtar med driv och fart – Mountains Of Flesh är det bästa exemplet på hur det låter när verkligen allt klaffar. Dundrande trummor, sång i världsklass och ett satans ös genom hela låten. Jag gillar också att SVARTKONST lyckas med konststycket att få in så mycket fina melodislingor i röjet. Bäst kommer detta fram i helt igenom episka avslutnings- tillika titellåten på skivan. Gudomligt bra och oerhört hemsökande.

SVARTKONST imponerar till stora delar på “Black Waves”, och jag har återkommit flitigt till skivan under den gångna veckan på bekostnad av en del annan kommande musik som sannerligen inte går av för hackor. Bara det borde säga er något. Kolla in den.