Etikettarkiv: Century Media

The Lurking Fear – Death, Madness, Horror, Decay

ARTIST: The Lurking Fear
TITEL: Death, Madness, Horror, Decay
RELEASE: 19/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Death metal har, som vanligt, ett bra år. Jag vet inte vad det är med denna genre, men satan vad ihärdig den är med att kavla ut skivor som får livsandarna att jubla lite extra. Jag har inga problem med att räkna upp ett antal skivor som kan falla inom kategorin dödsmetall från i år som är riktigt bra.

Då kommer THE LURKING FEAR in: “Håll min öl”.

Jag vet att det är många som börjar salivera vid blotta tanken på bandets debut från 2017 – “Out Of The Voiceless Grave”  – som jag, föga förvånande, gav en betygsåtta.

Fyra år senare drämmer detta gäng urstabila gammelgäddor i med ett ännu bättre album. Det är perfektion i det mesta. Produktionen är en våt dröm, som fångar stämningen bandet vill förmedla ypperligt. Alla medlemmar i bandet tänder på alla cylindrar och lirar på ett sätt som får mig att svettas i öronen. Tompa Lindberg visar igen att han är en av de bästa sångarna i death metal på planeten.

Och sen har vi låtarna som ligger på en verkshöjd som gör att även skivan med bonusspåren lämnar mig med en känsla att jag vill ha mycket mer.

Ja, ni fattar, det är precis som det var på debuten – traditionell, stabil dödsmetall med en hantverkskänsla som gör att alla som gillar death metal kommer att få mer ved på elden av skivan.

Omnium Gatherum – Origin

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Origin
RELEASE: 5/11 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Stabila och pålitliga OMNIUM GATHERUM – detta ankare i den finska melodiska dödsmetallens stormande hav – är oftast ett trevligt återseende.

“Origin” är också detta, det känns oerhört hemtamt och stabilt att lyssna på musiken på den här skivan. I likhet med de flesta band från Finland så finns här ett fruktansvärt stringent hantverkskunnande. Som lyssnare behöver du inte sitta på helspänn, du tas omhand av ett band som, skulle jag tro, vet ganska väl vad dess lyssnare uppskattar.

Visst finns här det typiska finska vemodet – som bäst manifesterat i Fortitude där framför allt nye trummisen Atte Pesonen får öva sig lite i att spela riktigt långsamt och tungt och där gitarrspelet från Markus Vanhala är lite extra finkänsligt.

Vanhala ja. Milde gud vilken musiker han är. Jag njuter i stora skopor av hans gitarrspel som väl avvägt harmonierar så bra med Aapo Koivistos keyboard. De förstärker hela tiden varandra, precis som rytmsektionen gör på ett föredömligt sätt.

Jukka Pelkonen gör vad han ska. Han är inte den mest karismatiske sångaren som hittas inom fältet. Det låter precis som det brukar – det är inte här man ska leta efter förklaringen till OGs storhet – då lär man få leta förgäves. Man vet dock vad man får, och han gör jobbet utan att förhäva sig.

Ändå känns detta en smula uttjatat. Jämför jag med föregångsskivan “The Burning Cold” så är den förra ett exempel på en skiva där allt klaffar. Samtliga insatser briserar av energi, och låtmaterialet var så fruktansvärt bra. På “Origin” känns det mesta mer utvattnat och i låtmaterialhänseende lite väl tryggt. Att bandet gör en poäng av att Vanhala sjunger rensången hjälper inte speciellt mycket då han i stort sett gör samma sak mest hela tiden.

Visst, här finns fina inslag, men som helhet betraktat känns OMNIUM GATHERUM ganska urvattnat, framför allt då jag vet att bandet är kapabelt till större bedrifter.

Insomnium – Argent Moon

ARTIST: Insomnium
TITEL: Argent Moon
RELEASE: 17/9 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Som regel tycker jag att samtliga skivor från INSOMNIUM borde ha kommit ut under hösten, denna årstid som mer än någon annan kännetecknas av melankoli, årets gång mot förruttnelse och död. Då behövs finländarnas oerhört trösterika och episka melodiska döds mer än någonsin.

Trots genrens ganska strikta parametrar har INSOMNIUM aldrig fått slut på riktigt bra idéer, och har på skiva efter skiva inte bara lyckats skapa rungande bra musik, de har dessutom lyckats tillfredsställa sin publik och recensenter som undertecknad. Jag kan inte minnas att jag har tyckt att någon av bandets skivor har känts dålig.

Så är det även med nya EP:n “Argent Moon”. EP:n är ett både knivigt och belönande format. Det finns lite utrymme för fillers när det bara handlar om fyra låtar, men när materialet är bra lämnar det alltid lyssnaren med känslan av att man vill ha mer. Så är det här. Jag har lyssnat varv efter varv på den här skivan, och just den upplevelsen har bara ökat i styrka.

Redan 30 sekunder in i The Conjurer så känner jag att detta är en EP som kan ge KARDASHEVs “The Baring Of Shadows” en rejäl match. Den lyckas nästan med detta.

Samtliga låtar på “Argent Moon” liras i mellantempo – jag stör mig inte alls på detta då samma rent magiska känsla löper som en röd tråd genom alla fyra låtarna, vilket gör att de antingen kan ses som fyra separata låtar, men också som ett enda långt stycke musik, något som INSOMNIUM har bevisat att de är rätt så bra på.

Såklart lirar samtliga musiker på en jämn och hög nivå. Jag hade inte förväntat mig något annat. Och, såklart, de har en samsyn på vad de vill göra med sin musik vilket gör att skivan, såklart, lyfter sig mycket över genomsnittet. Det här är en magiskt EP som ständigt lämnar mig med känslan att jag vill ha mer.