Etikettarkiv: Century Media

Borknagar – True North

ARTIST: Borknagar
TITEL: True North
RELEASE: 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det pirrar alltid till lite extra när det dimper ner en ny promo från Century Media med nytt material från BORKNAGAR. Och hittills kan jag konstatera att mina förväntningar alltid har uppfyllts.

Så är det även med “True North”, en skiva som visserligen ger oss ett BORKAGAR som inte är hemvist för vare sig Vintersorg eller Baard Kolstad. Gör detta något? Det beror väl på vem du frågar – jag gillade både Vintersorgs sång och Kolstads trumspel, men det är inget som påverkar mig när jag lyssnar på “True North”.

För den här skivan är så magiskt majestätisk att det bara är att kapitulera. BORKNAGAR lyckas frammana just den känsla av episka vidder och total närvaro som omslaget till skivan. Inledande Thunderous är just vad den heter. Det kan tyckas dumdristigt att ha en öppningslåt som är över 8 minuter lång, men jag tänker knappt på att låten varar så länge, då den sveper in mig i ett lyckodis av stora mått.

Är allt bara allvar? Nä, Up North är i det närmaste yster med ett så diaboliskt sväng att jag börjar dansa. Lägg till en ljuvligt inslag av Hammondorgel och ni fattar att det här är extatiskt bra.

Jag känner att BORKNAGAR lyckas hålla en känslomässig röd tråd genom hela plattan. Just känslopendlandet har bandet alltid varit mästare på – som lyssnare känner jag mig varmt omhändertagen, och, faktiskt, trygg när jag lyssnar på “True North”.

Jag misstänker att det har att göra med två saker – dels att låtarna ligger på en hög och jämn nivå i stort sett genomgående – dels att sånginsatserna från ICS VORTEX och Lars Nedland är så häpnadsväckande bra. Precis som på “Winter Thrice” så är sången det element som lyfter låtarna till fantastiska nivåer.

“True North” är en skiva som känns stark, även ett år som detta där bra skivor har stått som spön i backen. Kolla in den.

Baest – Venenum

ARTIST: Baest
TITEL: Venenum
RELEASE: 2019
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ren och yster glädje är begrepp som jag alltmer har kommit att förknippa danska BAEST med. De gånger jag sett bandet på Copenhell så har den rena berusande känslan allt som oftast kunnat beskrivas som en form av våldsam glädje. Av de band som på senare år har lyft den danska metalscenen till rent magiska nivåer är BAEST mina favoriter, inte bara för att de lirar skandinavisk death metal, utan också för att de gör det med en sådan satans övertygelse att det inte går att motstå.

När bandet nu släpper sin andra fullängdare bara ett knappt år efter sin mycket imponerande debut “Dance Macabre” är det kul att kunna konstatera att den energi som bandet demonstrerar på sina konserter har tagits med in i det nya materialet.

Öppnaren Vitriol Lament är en rensfest av episka proportioner, en låt som gjord för att få igång moshpits. Lasse Revsbech och Svend Karlssons riffande kommer att få uppskattare av traditionell dödsmetall att dra på smilbanden. Och det gäller föresten genomgående på “Venenum”. Det är bara aningens synd att deras gitarrlir inte får komma fram liiiiite mer i solon.  Vitriol Lament visar dessutom hur BAEST sannerligen är ett band som trivs ihop – det är inte bara gitarrspelet som det glöder om här. Sångaren Simon Olsen demonstrerar att han är en sångare med klass – bra artikulation, ett brutal growl, och en tydlig vilja att sjunga för låten – inte helt olikt hur en viss Mikael Åkerfeldt lät på de BLOODBATH-skivor han medverkade på. Basisten Mattias Melchiorsen gör sig ett namn här, då han inte bara följer gitarrerna, bildar en solid grund med trummisen Sebastian Abildsten, utan också stundtals bryter formen och får mig att lyssna lite noggrannare. Och trummisen Sebastian Abildsten som får mig att känna mig så trygg och omhändertagen att det bara är att sluta ögonen och njuta av denne batterists underbart kompetenta spel.

Det är inte bara hastigt spel som BAEST bemästrar – långsam malande tyngd och sväng kommer redan i plattans tredje låt, Nihil, som på ett rent lysande sätt visar vad det här gänget är kapabla till. Här finns helt underbara melodislingor som får mig att tänka på NILE, tungt solitt groove och ljuvlig tvåtakt – helt klart plattans bästa spår.

Det enda som jag kan komma på som skulle kunna göra plattan ännu bättre är om bandet inte hade haft med en visserligen fin låt som Styx,  och den avslutande covern på episka BOLT THROWERs No Guts, No Glory. Den förra drar ner tempot och tyngden på skivan, och den senare är helt onödig då BAEST är mer än kapabla att hyvla ner allt motstånd på egna ben.

BAEST visar på “Venenum” att hypen kring dem är värd att ta på allvar. Det här bandet lyckas, utan att hänfalla åt ren nostalgi om det episka 90-tal som de flesta förknippar med death metal, visa att det faktiskt går att förnya och vidmakthålla en extrem fräschör som kommer att få fler att upptäcka denna fina subgrenre. Håll koll på det här gänget – de är värda er tid och er uppmärksamhet.

Firespawn – Abominate

ARTIST: Firespawn
TITEL: Abominate
RELEASE: 2019-06-07
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

FIRESPAWN är ett av de där gängen som med viss rimlighet får kallas för “all star-band”. NECROPHOBICs live-trummis Matte Modin bakom pukorna, samma bands Alex Friberg på bas, Fredrik Folkare från UNLEASHED på ena gitarren och så Victor Brandt, live-gitarrist åt DIMMU BORGIR och annars hemmahörande även i ENTOMBED A.D. på den andra. Förlåt? Sångare? Ja, jo, han är ju heller inte helt novis på det här med metal, det handlar nämligen om ENTOMBED-legendaren och en av metal-Sveriges mesta mysfarbröder, L-G Petrov.

Att det finns meriter råder det alltså ingen tvekan om, och att den musikaliska malström som herrarna ifråga besvärjer fram utgörs av svulstig, köttig och tung dödsmetall kommer givet stamtavlan knappast som en överraskning. Just tyngden är bitvis riktigt angenäm, särskilt så i spår som inledande The Gallows End, Abominate och The Great One. Det sistnämnda för övrigt ett spår med viss spännvidd, givet de energiska mangelpartier som bryter av mot den förhärskande, malande tyngden. Här – och bitvis även på andra stället på plattan – kan man förutom den mer klassiska old school-dödsmetallen även ana vibbar av till exempel DECAPITATED och NILE.

Hantverket på “Abominate” är solitt, det finns föga att anmärka på ur ett strikt kompetens-perspektiv. Som exempel kan nämnas att L-G Petrovs growl är rejält fet och inte ett dugg mindre slagkraftig nu än på klassiska verk som ENTOMBEDs “Wolverine Blues”, vilket torde vara ärt ett litet firande i sig. Allra bäst låter han (och resten av bandet) i The Undertaker, som målar världen behagligt svart. Men – för det finns ett men – det räcker ändå inte riktigt hela vägen fram. Låtmaterialet är som sagt svulstigt, tungt, snyggt exekverat – men också lite väl jämntjockt i längden.

Enskilda moment är riktigt starka, och det är som sagt aldrig dåligt. Men över loppet av en hel genomlyssning så hinner jag börja känna lite som att jag kan det här nu, vad har jag mer för nytt som vi kan sätta rovdjurständerna i? Så, som kontentan av detta: Det vi har här är högkvalitativa delar, men en helhet som faktiskt inte är större än summan av dem.