Etikettarkiv: Century Media

Napalm Death – Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism

ARTIST: Napalm Death
TITEL: Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism
RELEASE: 18/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag kan berätta exakt när jag insåg att “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” är en av NAPALM DEATHs bästa skivor i karriären. Det är när Danny Herrera slår igång Zero Gravitas Chamber efter ett break mitt i låten. Jag fick fullständigt frisläpp och studsade upp från soffan över en låt som ligger som nummer 7 av 12 på skivan.

NAPALM DEATH är ett band som det är svårt att komma runt när man gillar grindcore. Inte bara för att Birminghambandet drog igång subgenren, utan också för att gruppen med bibehållen credd ständigt har omdefinierat vad grindcore är. Att mer och mer death metalinfluenser har smugit sig in gör mig personligen ingenting, för bandet har alltid vidmakthållit sitt sociala patos och sin politiska medvetenhet – grundpelare inom grindcoren.

Att bandet är upprört, förbannat och oroat över sakernas tillstånd i världen förvånar ingen, men på de senaste två skivorna – “Throes Of Joy…” och föregångaren “Apex Predator – Easy Meat” har vreden känts betydligt mer vässad än på bandets tidigare skivor.

“Throes Of Joy…” inleds av 4 låtar av sådan rasande kvalitet att ni kommer att baxna. Fuck The Factoid är en okomplicerad smocka med fokus på hastighet och ilska där hela bandet grindar på som galningar, men där också en helt ny dimension av snygga slingor har vävts in, Backlash Just Because som har ett illasinnat sväng, rikligt med d-takt och en vrålande Mark Barney Greenway, That Curse Of Being In Thrall som är ett skolboksexempel på start och stop och Contagion  som nästan drar åt det thrashiga hållet (!). Redan här är jag helt såld och beredd att skriva under på att den här skivan kan vara en av de bästa bandet har snickrat ihop.

“Throes Of Joy…” övertygar dessutom i de flesta av de låtar där NAPALM DEATH går ifrån den etablerade formen. Invigorating Clutch med sitt tunga matiga tuggande och långsamma ansats till exempel, Amoral som är en av singlarna som har släppts från skivan som nästan har ett rakt rockanslag men som jag ändå köper. Dessa låtar vinner dessutom på den rent fantastiska produktionen av Russ Russell som bara krossar med sin köttighet. Herreras trummor låter helt magiska och basen och gitarren hörs väldigt bra också. Framför allt känns produktionen väl balanserad för att få fram aggressiviteten i låtarna. Mark Barney Greenway svarar för ytterligare en gedigen insats på sång.

Att NAPALM DEATH är ett vansinnigt viktigt band med en klassisk bakkatalog är ett faktum. “Throes Of Joy In The Jaws Of Defeatism” visar att de inte har slutat utvecklas, eller att de har en minskad hunger efter snart 40 år som band. Den här skivan måste ni kolla in!

Oceans Of Slumber – Oceans Of Slumber

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Oceans Of Slumber
RELEASE: 4/9 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

OCEANS OF SLUMBER är ett band som vi har följt på redaktionen sedan bandets andra skiva, “Winter” kom ut 2016. Vi skrev också om förra skivan “The Banished Heart” som kom 2018 och det är ett band som vi genomgående har gett höga betyg.

Med senaste självbetitlade skivan som släpps på fredag, var därför förväntningarna högt ställda, och som ni förstår på betyget är detta inte en skiva som gör mig besviken. Faktum är att detta är bandets bästa platta, hittills.

Att ett band ger ut självbetitlade skivor brukar även det betyda att det är något speciellt som vankas även ifrån bandets egen synvinkel, och jag tror att både de omständigheter som råder i världen och de förändringar som har skett inom bandet de senaste åren har påverkat hur skivan är och min uppfattning av den.

Sångerskan Cammie Gilbert och trummisen Dobber Beverly är kvar sedan gammalt, men nya i bandet är keyboardisten Mat V. Aleman, gitarristerna Jessie Santos och Alexander Lucian (även sång) samt basisten/sångaren Semir Özerkan. Samtliga nya medlemmar, upplever jag, har gjort att OCEANS OF SLUMBER har kunnat växla upp från en redan hög växel och lägga till ytterligare aspekter till sin progressiva metal. Att Lucian har ett fint growl gör att även detta inslag har tillkommit, vilket jag uppskattar inte minst som en fin kontrapunkt till Cammie Gilberts rensång. Har man lyssnat på bandet sedan innan så vet man att detta är inte ett gäng som  håller igen, vare sig när det gäller de emotionella aspekterna  eller olika musikaliska krumsprång. Fastän “Oceans Of Slumber” är en skiva som ställer krav på att ge plattan tid så lyckas bandet hålla skutan på rätt köl.

Ofta samsas olika intryck i samma låt – The Adorned Fathomless Creation är ett bra exempel på detta. Growl, death metal mangel, sväng och episk rensång ryms utan minsta bekymmer inom låtens ramar. Eller To The Sea som har seglat upp som en favorit, och som mest kan beskrivas som en skruvad och vindlande shuffle med stor känslomässig pondus.

OCEANS OF SLUMBER som redan tidigare kändes som ett band som sannerligen hade mycket att komma med visar med “Oceans Of Slumber” att det fanns ytterligare att ösa på med. Att låtskriveriet här tas till ytterligare en nivå där det slitna uttrycket att summan blir större än de enskilda delarna faktiskt känns helt adekvat att använda när det gäller den här skivan.

Jag vågar redan nu påstå att “Oceans Of Slumber” kommer att finnas med på min årsbästalista över 2020. Kolla in den.

Black Crown Initiate – Violent Portraits Of Doomed Escape

ARTIST: Black Crown Initiate
TITEL: Violent Portraits Of Doomed Escape
RELEASE: 7/8 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Violent Portraits Of Doomed Escape” kan vara en av de mest välljudande skivorna jag hört under hela 2020, och jag har hört en hel del musik från i år – som de flesta av oss. Gitarrtonen fullständigt dräper, sången ligger så fruktansvärt bra i mixen, basen anpassad likaså. Bastrummorna kan vara – högst märkligt – för starka, men resten av trummorna låter extremt snygga.

Tredje plattan från BLACK CROWN INITIATE som har höjt anten för varje skiva är en i många stycken djupt sympatisk skiva. Det är inte bara insatserna från de enskilda medlemmarna som får mig att höja på ögonbrynen flertalet gånger – låtmaterialet ligger även det på en till stora delar väldigt bra och jämn nivå. Gillar man välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt så är sannolikheten stor för att man kommer uppskatta den här skivan.

För egen del så är det just detta som skaver något – detta är aningens för välpolerat – vilket kan låta konstigt med tanke på att jag verkligen inte har något emot välljudande metal alls. Men det finns något i BLACK CROWN INITIATEs musik som inte får mig att uppskatta den förbehållslöst, i brist på annat så känns den aningens för trygg för att jag ska känna att detta är något jag kommer återvända till flera gånger under året.

Likväl så finns här helt fantastiska låtar – bäst är bandet när de släpper fram gitarristerna Ethan McKenna och Andy Thomas. Jösses vilka underbara solon, slingor och riff de herrarna är kapabla till! Rensången från Thomas är också helt fantastisk, och BCI ser till att skämma bort oss med finfina refränger till stora delar.

“Violent Portraits Of Doomed Escape” är en fin skiva som kommer att gå hem hos många, och det finns betydligt sämre skivor är denna – kolla in den om ni gillar välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt. Gillar ni underjordisk death metal kommer ni tycka att den här skivan inte är något att ha.