Etikettarkiv: Century Media

Dark Tranquillity – Moment

ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Moment
RELEASE: 20/11 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte jag längtat så intensivt efter ett nytt album  från DARK TRANQUILLITY som jag gjort med “Moment”. I mycket tror jag att anledningen är att föregångsplattan “Atoma” var en sådan angenäm upplevelse, men också att DT har en djupt sympatisk vibe som jag alltid gillat. Bandet har vidmakthållit sin identitet som banérförare för det klassiska göteborgssoundet, när band som ARCH ENEMY och IN FLAMES har övergivit detta.

Och “Moment” är en bra platta – jag upplever att bandet medvetet eller omedvetet, det låter jag vara osagt – har skrivit låtar som väl speglar det rådande mentala klimatet under pandemin och verkligen genuint har velat göra en skiva som tröstar snarare än att ruskar om. Och detta grepp funkar väldigt bra i låtar som The Dark Unbroken där Stanne låter oss njuta av hans fantastiska rensång, och Standstill som har ett så oerhört fint intro där Martin Brändström på keyboards får komma fram lite extra. Jag måste faktiskt nämna att jag tycker att just Brändströms arbete lyfter den här skivan några snäpp – maken till förstärkande med små medel får ni leta efter – och det är alltid så smakfullt gjort. Just det smått återhållsamma tycker jag funkar riktigt bra – jag var något oroad att Christopher Amott skulle komma in med ambitionen att lira miljarders toner i solona, men det fick jag äta upp. Gitarrspelet är riktigt fint både från honom och Johan Reinholdz. Att de klarar av att driva på som i fina Phantom Days tror jag inte förvånar många, men de är också mycket skickliga att melodiskt färga materialet som i Ego Deception som innehåller båda dessa element.

Att de enda kvarvarande originalmedlemmarna Stanne på sång och Jivarp på trummor verkar ha växlat ut med de nya medlemmarna Amott och basisten Anders Iwers som kom med redan 2016, men som gör skivdebut med bandet här, gör mig bara glad. DT visar på “Moment” att de fortfarande har kraften att skriva djupt berörande musik som kanske inte är lika aggressiv som tidigare, men som jag känner är värd både min tid och min uppmärksamhet. Kolla in den.

Spirit Adrift – Enlightened In Eternity

ARTIST: Spirit Adrift
TITEL: Enlightened In Eternity
RELEASE: 16/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Att SPIRIT ADRIFT och dess primus motor Nate Garrett har hållit ett i det närmaste absurt arbetstempo sedan starten – fyra skivor på lika många år – har gjort att jag har undrat när snarare än om det kommer en skiva från bandet som jag inte kan hylla lika förbehållslöst som de föregående. Som ni förstår av denna inledning så är “Enlightened In Eternity” den skivan.

Mycket är sig likt – Nate visar fortfarande upp sin enorma kärlek till 1980-talets hårdrock som den gestaltades av METALLICA och IRON MAIDEN, två band som har återkommit med influenser sedan andra skivan “Curse Of Conception”.  

Inget fel i det, för när det görs rätt som i Cosmic Conquest så funkar det så fruktansvärt bra. Värre är det att SPIRIT ADRIFT ibland inte levererar ett lika jämt låtmaterial som på de föregående plattorna. Inledande Ride Into The Light har en bedrövligt tunn och repetitiv refräng, och texten till Astral Levitation får mig att obehagligt rysa till av det mer än lovligt new ageiga som här halas fram.

Helt utan poänger är såklart inte “Enlightened In Eternity”. Garrett har fortfarande en stundtals magisk förmåga att få mig att känna att bryggan mellan 2000-talets doom och NWOBHM inte alls är speciellt lång. Avslutande Stronger Than Your Pain och United In The Void ger skivan en verkligt fin avslutning och gör att jag ändå tycker att trots att SPIRIT ADRIFT i vissa låtar verkligen kör i diket så finns här ändå förmåga att beröra.

Necrophobic – Dawn Of The Damned

ARTIST: Necrophobic
TITEL: Dawn Of The Damned
RELEASE: 9/10 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har tagit sin tid för mig att uppskatta NECROPHOBICs musik. Mitt första möte med bandet var en konsert på KB 2010 då bandet kuskade runt med ett gäng andra band under turnénamnet Bonecrusher Fest. Då sågade jag bandet så till den milda grad att jag fick en arg kommentar av bandets dåvarande basist Alex Friberg att jag inte fattade ett skit. Det jag kan säga nu är att han hade rätt. Jag hade inte fattat bandet, men det har jag nu. Från 2013 års “Womb Of Lillithu” har jag lyssnat på varje skiva som bandet gett ut, och med “Dawn Of The Damned” som släpps på fredag kan jag helt uppriktigt säga att jag gillar det bandet gör.

Skivan inleds med två låtar som jag dock får införa radanmärkningar mot direkt. Aphelion är likt de flesta intron helt onödigt och Darkness Be My Guide känns som en låt som hade kunnat bli bra, men som jag mest upplever som tjatig och lite tam.

Men sedan gott folk tänder NECROPHOBIC till på alla cylindrar och hamrar med bister emfas in låtar med sådan fruktansvärd kaliber att ni kommer med stor sannolikhet att smälla av. För det gjorde jag.

Stämningen, drivet och den fantastiska leveransen av gitarrspel utöver det vanliga är det som lyfter “Dawn Of The Damned” till de där magiska övre nivåerna. Sebastian Ramstedt och Johan Bergebäck ska vara så sjukt nöjda med sitt spel på den här skivan. Kompspelet är drivet till vansinnets gräns och vissa av solona fullständigt glöder. Att produktionen ser till att deras spel kommer fram föredömligt gör ju inte sakernas tillstånd sämre.

Det finns en pondus inte bara i de enskilda medlemmarnas insatser – samtliga bjuder på otroliga bedrifter – utan jag upplever att NECROPHOBIC med “Dawn Of The Damned” levererar den bästa skivan de gjort de senaste 10 åren. Ni bör kolla in den.