Etikettarkiv: Century Media

Periphery – Periphery IV: Hail Stan

ARTIST: Periphery
TITEL: Periphery IV: Hail Stan
RELEASE: 2019-04-05
BOLAG: Century Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

PERIPHERY är ett av de där banden som man ibland undrar om de kanske är för begåvade för sitt eget bästa. Att Washington-sönerna har musikalisk begåvning är liksom inte en diskussionsfråga, deras skuta seglar på oceaner av såväl teknisk färdighet som förmåga att bygga låtar på nyskapande och kreativa sätt. Ibland kan man dock nästan få känslan av att just själva låtarna spolas överbord av den där flodvågen av talang och aversion mot etablerade låtstrukturer.

“Periphery IV: Hail Stan” är namnet till trots, lite beroende på hur man räknar, bandets femte eller sjätte fullängdare. (Se där, apropå att bryta mot konventionerna!) Det är också den platta där man har lagt längst tid på att skriva materialet, ett helt år har skapandeprocessen tagit. Om slutresultatet kan väl sägas att det är värdigt ett band som räknas som djent-pionjärer. Det är oerhört tekniskt, delvis kaosartat, bitvis hårdare än något annat du lär höra i år, men ibland även med väldigt luftiga, lättillgängliga (ja, till och med P3-vänliga) partier som kontrast.

PERIPHERY handlar inte om att göra det lätt för sig, varken som musiker eller lyssnare. Inledande Reptile är därför ett monster på nästan 17 (!) minuter, en odyssé genom en vindlande musikalisk rumstidväv, som förvisso på sätt och vis imponerar med sin spännvidd och komplexitet, men som också blir väl mastig som startpunkt.

Resterande material är lite mer sansat förpackat, åtminstone i form av låtlängd. Meckiga käftsmällar är de förvisso fortfarande allihop, åtminstone som bestående helhetsintryck. Ett av de mest enhetligt brutalhårda numren, CHVRCH BVRNER, är faktiskt också skivans höjdpunkt med sitt ypperliga tech-mangel. De mer renodlat luftiga spåren, så som till exempel Garden In The Bones och It’s Only Smiles, är förvisso kliniskt snygga men känns åtminstone för mig aningen opersonliga. PERIPHERY är bäst när deras förmåga att skapa förkrossande tyngd tillåts ta plats och skina igenom, som i härligt maffiga inledningen på Follow Your Ghost.

Sammantaget landar jag ungefär där jag brukar avseende PERIPHERY: Det är galet begåvat, och tillika väldigt lekfullt och kreativt. Topparna avseende enskilda moment befinner sig på en höjd där du vanligtvis behöver checka in för att kunna spendera tid, men – det finns ett men – helheten kan ibland bli nästan lite väl överväldigande. Musikerporr mer än lyssnarporr, kanske, om den grovhuggna liknelsen tillåts…?

Martyrdöd – Hexhammaren

ARTIST: Martyrdöd
TITEL: Hexhammaren
RELEASE: 2019-05-10
BOLAG: Centurey Media

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Trots en ganska lång rad medlemsbyten under MARTYRDÖDs nu 18-åriga existens, har bandet lyckats skapa och behålla ett ganska tydligt sound. Den egensinniga mix som kännetecknar Stockholms-akten bygger på en bas av punkskramlig och köttig old school-döds, kryddad med en och annan tydligt nordisk mollslinga och några nypor black metal-känsla.

I det avseendet inget nytt under solen på “Hexhammaren”, soundet lever vidare. Även om  blandningen är ganska cool, och ljudbilden tacknämligt svulstig och rå, tar det ganska länge innan plattan verkligen slår an en nerv. De inledande spåren manglar på med god energi, men utan tydliga hooks med undantag för Rännilar som är vacker. Det är egentligen först i och med sjätte spåret Syrien Nästa och dess mollklingande desperation som det verkligen suger till i magtrakten, en nivåhöjning som förvaltas väl av knogmackan Cashless Society.

MARTYRDÖD håller sen nivån väl under skivans andra halva, då pärlbandet med In The Dead Of Night, Den Sista Striden, och Pharmacepticon alla tre hittar en ganska bra sweet spot mellan mollharmonier och rå, frustande energi. Avslutningen i form av Sthlm Syndrome är också ett starkt kort, och sätter en snygg punkt för tillställningen.

Det stockholmarna skall ha credd för är att desperationen känns genuin, flertalet av låtarna rycker och drar i kopplet och klöser på dörren till lyssnarens uppmärksamhet med vassa klor. Sen tenderar det ändå att bli aningen jämntjockt under vissa partier, och skivans inledning är som sagt i svagaste laget. Jag misstänker att jag hellre hade tagit del av MARTYRDÖD live än på skiva – och då med utökad personförsäkring som sannolikt smart drag vid vistelse långt fram i publiken…

Tronos – Celestial Mechanics

ARTIST: Tronos
TITEL: Celestial Mechanics
RELEASE: 2019-04-12
BOLAG: Century Media

BETYG: 5/10
SKRIBENT: Fredrik Sandberg

Ingen kan med någon som helst rimlighet anklaga NAPALM DEATHs basbjässe Shane Embury för att ligga på latsidan, givet antalet projekt han redan sedan tidigare är inblandad i. Men, om nu någon skulle ha kommit på den tanken, så bemöter han detta med att lansera ytterligare ett projekt i form av TRONOS. Det kan väl diskuteras om det är ett “band” i traditionell mening, givet att det förutom herr Embury endast är NAPALM DEATH-producenten Russ Russell som är fasta medlemmar, bägge här med gitarrer i händerna. Resterade sysslor sköts av en lång rad gästspelare, så som SOILWORKs trummis Dirk Verbeuren och basisterna Billy Gould (FAITH NO MORE) samt Troy Sanders (MASTODON) för att nämna några.

Nå, band eller inte, en skiva har det i alla fall blivit, “Celestial Mechanics”, som landar i handeln den 12 april i vår. För den som förväntar sig något i stil med Emburys och Russells ordinarie hemvist, NAPALM DEATH, lär soundet sannolikt komma som en rejäl överraskning. Här snackar vi mörk, tung och långsamt malande atmosfärisk metal, med gott om ångest i receptet.

Låtarna är lååånga, sången mässande, mörkret kompakt och gitarrljudet härligt svulstigt, och visst finns det en behaglig atmosfär i anrättningen. Jag får personligen en känsla av ett långsammare, aningen mindre “digitalt” FEAR FACTORY – inte lika mekaniskt, men med samma typ av dystopiska underströmmar.

Så långt låter det ju väl, men hur mycket jag än skulle vilja gilla något som onekligen har en härligt mörk atmosfär, och som är en skapelse från någon så sympatisk och meriterad som Embury, så lyfter detta inte riktigt. Jag vet inte riktigt vad det är som saknas, om det hade behövts fler tempoväxlingar (det är väl egentligen bara titelspåret Birth Womb och avslutande BLACK SABBATH-covern Jonny Blade som bryter av med lite mer intensitet) eller fler riff med genuina hooks, men det blir lite jämntjockt.  Som helhet är plattan annars stämningsfull,  och absolut inte genuint dålig, men heller inte överdrivet engagerande.

Jag tänker dock att Shane Emburys karriär lär överleva det omdömet…