I den grekiska mytologin var Erebos personifieringen av mörker. Hans namn betyder, allt enligt Wikipedia, “underjordens dunkel”. För att ha ett sådant till mörkret appellerande namn på sin skiva upplever jag “Erebos” som en betydligt ljusare och mer lättillgänglig skiva än “Samsara” som kom 2019 och som var en rejäl smocka till skiva.
Har VENOM PRISON mesat till sig? Nä, verkligen inte. Det är fortfarande en hybrid av massiv death metal och hardcore som vi får oss till livs. Om något så upplever jag den som mer drabbande känslomässigt än “Samsara”.
Här finns rena renslåtar, som ypperliga och tunga Gorgon Sisters och tungt svängande Technologies Of Death som har hemsökande melodier. Men så får vi också en låt som Pain Of Oizys, en fruktansvärt vacker och blottläggande låt med en renssångsleverans av sångerskan Larissa Stupar som imponerar lika mycket som hennes growl.
Larissa Stupar, ja. Jag tycker att hon står för karriärens hittills bästa insats på den här plattan – varenda rad sjungs med total övertygelse och för mig blir detta skälet till att skivan åker upp ett snäpp i betyg.
“Erebos” är en skiva som jag har haft otroligt svårt att slita mig ifrån den gångna veckan. Den är så oerhört varierande utan att tappa alla konceptuella grepp att jag, fortfarande 20 lyssningar in, hittar grejer att glädjas åt.
ARTIST: WIEGEDOOD TITEL: “There Is Always Blood At The End Of The Road” RELEASE: 2022 BOLAG: Century Media
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Belgiska WIEGEDOOD släpper sin fjärde skiva, och den första att kliva ur ramarna på inledande trilogin “De Dooden Hebben Het Goed I-III” vad gäller namnet. “There Is Always Blood At The End Of The Road” är inte bara ett riktigt tufft namn på en skiva, det är också mer av den aningen hypnotiska och stundtals nästan mässande black metal den här kärva trion producerar. Ömsom får man en argsint attack där bandet går på med frenesi – nästan ett tordön av soniska krigsförklaringar – och ömsom mässande riff. Knappa 45 minuter lång är plattan, och personligen är det en ganska lagom portion WIEGEDOOD. Inte så mycket att orken tryter, och inte för lite så att det inte hinner bli en bra upplevelse. Allra bäst tycker jag bandet är i låtarna Until It Is Not, Now Will Always Be och Nuages på denna platta, och det beror kanske bara delvis på att det är bra låtsnickeri – kanske är det också för att de ligger i mitten av alstret och då är undertecknad som mest samstämmig med musiken?
Inledande FN SCAR 16 skaver kanske lite då det är som att kasta sig ut för en klippa, på samma sätt som avslutande Carousel också är en stark låt – det är de förresten till stor del alla 9 låtarna – men skaver för att det är på upploppet och uppmärksamheten trubbats lite. Smart i så fall av WIEGEDOOD att lägga de starkaste låtarna i mitten, och en höjdpunkt att se fram mot varje gång skivan spelas.
“There Is Always Blood At The End Of The Road” släpps visserligen på ett kommersiellt starkt bolag i form av Century Media, men det är inte med ett lättlyssnat kommersiellt anslag. Det är mer ett smutsigt finger i ögat och blodig näsa efter ett slagsmål än glättiga och lättillgängliga selfies över den här musiken. Prova!
2019 recenserade jag WILDERUNs “Veil Of Imagination”, en skiva som fick mig att dela ut ett högt betyg, kasta om i årsbästalistan och längta intensivt efter mer musik från Boston-bandet. Att WILDERUN vid den här tiden var okontrakterade fann jag rent löjeväckande då bandets symfoniska progressiva death metal var bättre än många andras.
Jag vet inte om att ha ett skivkontrakt har förändrat mycket, eller ens alls, hur WILDERUN gör musik. Har ni lyssnat på bandet innan så vet ni flera saker vid det här laget: bandets skivor har blivit konsekvent längre för varje släpp. Det ryms en myriad av olika influenser i bandets musik, och det lånas friskt från alla möjliga håll. Spontant har jag tänkt på household names som, såklart, DREAM THEATER, OPETH, SYMPHONY X och RUSH när jag lyssnat på bandet senaste två skivor. Inget konstigt i det, och inget som WILDERUN behöver skämmas över. Det är svårt att runda de tidigare nämnda banden, och jag känner ändå att bandet lyckas med bedriften att faktiskt hänföra, alltså inte bara få mig att tolerera, det jag hör på “Epigone”.
Vi tar det från början.
Exhaler är en oerhört stillsam inledning på skivan. Akustiskt, rensång, nästan sövande. Men det funkar ändå bättre än många andra intron för detta är en hel låt som faktiskt växer. Sedan kommer skivans tre bästa låtar i rak följd. Woolgatherer är en fullständigt episk uppvisning i OPETHsk metal, och det menar jag som en komplimang. Evan Anderson Berry har en fantastisk röst, och här kommer den till sin fulla rätt. Låtens uppbyggnad är majestätisk – det börjar trevande och växlar upp till en katedral av toner.
Passanger har ett underbart sväng med ett numera klassiskt grepp – blastbeats över rensång – och jag vill bara lyssna på låten om och om igen.
Då var det den korta versionen på runt 6 minuter som mina kollegor ondgjorde sig över. Fullversionen på 11 minuter kanske avskräcker, men den funkar mycket bättre i den längre versionen. Egentligen ska band som WILDERUN inte släppa förkortade versioner av låtar som “singlar”, det funkar bara inte. Identifier är en nästan poppigt svängande låt med mycket vokal mumma. Det lilla folkinslaget som finns här stör mig inte alls.
Efter detta kommer ett litet pausstycke kanske man skulle kunna säga. Ambitions roll på plattan förstår jag, men uppskattar inte och jag har mest tryckt mig vidare vid varje lyssning till avslutande fyradelarsmastodonten Distraction som är en i sammanhanget fullständigt logisk avslutning på skivan. Om ni har problem med progressiva band som tar i från tårna till fontanellen så kommer ni hata den här låten med stort hat. Är man som jag så kommer man gilla det storligen.
Det har varit många pointers mot OPETH i den här recensionen. Är det avgörande att gilla Åkerfeldt et cohortes för att gilla WILDERUN? Eller känner man att bostonbandet inte har något eget att komma med? Jag skulle svara nej på bägge frågorna. WILDERUN har något verkligt eget i sin musik – det är mäktigt att höra hur de använder sina symfoniska inslag på ett sätt som OPETH kanske inte kommer att göra. Sången är så fruktansvärt bra, och musikaliteten är top notch. “Epigone” är en till stora delar magisk skiva som jag kommer att återkomma till under året, det är jag helt övertygad om.
ARTIST: Venom Prison
