Etikettarkiv: Enslavement of Beauty

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med ”Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med ”The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför ”ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet ”Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och ”The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska ”The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än ”Theogonia”, som t.ex. ”Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner ”Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album ”Rituals” som hamnar utan för våra jubileumstidramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med ”Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, ”tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och   liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; ”Come Clarity” 2006, ”A Sense of Purpose” 2008,  ”Sounds of a Playground Fading” 2011 och ”Siren Charms” 2014.

”Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men ”Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års ”Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet ”For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett ”tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med ”The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande ”The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Intervju: Ole Alexander Myrholt från ENSLAVEMENT OF BEAUTY

Ole Alexander Myrholt

Norska ENSLAVEMENT OF BEAUTY ger ut sin fjärde skiva, ”The Perdition EP”, nu i januari och Werock fick ett samtal med sångaren Ole Alexander Myrholt om plattan, bandet och musiken. Jag börjar med att fråga vilken genre musiken kan anses tillhöra, och undrar lite om de medverkande på skivan.
– Det är svårt att beskriva sin egen musik. Speciellt när man inte opererar i en bestämd kategori. En eller annan form av melodiös och symfonisk extrem metal kanske?
– Sättningen är som alltid Tony (Tony Eugene Tunheim, Werocks anm.), gitarr, bas, synth och programmering, och undertecknad, sång och litterära påfund. Dessutom har vi med Lisa T. Johnsen på sång. Hon var delvis med på ”Mere Contemplations” också men har en lite mer framträdande roll nu. Hon kommer nog att bidra framöver också. Det började så smått med de fyra låtar hon deltar i på ”Mere Contemplations” och nu fem av sex spår på EP:n. Kanske hon till och med får vara med på en hel skiva nästa gång 🙂

”Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell”
ENSLAVEMENT OF BEAUTY gav ut sitt första album, ”Traces o’ Red”, 1999 och två år senare kom ”Megalomania”. Därefter var det uppehåll några år innan 2007 års ”Mere Contemplations”. Tunheim och Myrholt har således skapat musik tillsammans under mer än tio år.
– Vi möttes på musiklinjen på gymnasiet -94. Jag slutade efter första året helt enkelt för att det på det hela taget inte tilltalade mig. Jag har väl hela tiden sett mig själv mer som artist än som musiker. Konstuttrycket står i centrum för mig. Om det är musikteoretiskt rätt eller inte är definitivt av mindre betydelse i min värld. Tony är nog mer engagerad i att det ska vara korrekt. Och det visar sig givetvis i hans massiva kompositioner.
– Själv är jag inte sådan att jag orkar öva för att få ett instrument perfekt. Och det tekniska och teoretiska är heller inte så viktigt för mig. Alltså, jag ser positivt på dessa egenskaper hos andra men värderar dem inte högt hos mig själv. Så länge jag kan uttrycka det jag önskar genom musik och text, så fungerar det för mig. Och då menar jag helt enkelt känslan och tanken och stämningen jag önskar att förmedla. Det har inte nödvändigtvis med vare sig teknisk briljans eller musikalitet att göra. Jag kunde lika gärna målat en abstrakt bild eller skrivit en novell.
– Det är mycket möjligt att det även kommer att dyka upp texter i tryckt form så småningom, ja. Om ett förlag är intresserat av att publicera något jag presenterar.

Introvert kreativitet och litterär inspiration
Samarbetet ser alltså ut så att Myrholt skriver texterna och Tunheim musiken.
– Vi skriver alltid var för sig och jag skriver i stort sett utan några referenser till det tonala. Det är rent tillfälligt huruvida musiken eller texten kommer först. När en låt är färdig får jag den och anpassar en text till den. Texten skrivs utifrån en litterär ståndpunkt och har i utgångsläget inte något med musik att göra.
– Den kreativa fasen är så pass introvert och utlämnande att det helt enkelt inte är önskvärt för mig att dela den med andra. Det litterära landskapet är med andra ord väldigt personligt, även om det är skrivet på ett väldigt tolkningsvänligt sätt. Texterna är fritt baserade på mitt eget liv. Det är reflektioner av såväl konkreta händelser som abstrakta tankevandringar och i stort sett en ”outlet” för all skit som byggs upp.
”Tolkningsvänligt” på så sätt att de är öppna så att lyssnaren kan tolka in sig själv i dina texter, är det så du tänker? undrar jag.
– Det stämmer det. Jag tycker om tanken att folk kan ha en personlig uppfattning av det skrivna och sätta in sig själva i kontexten.
På tidigare ENSLAVEMENT OF BEAUTY-album har lyriken varit inspirerad av klassisk litteratur, som t.ex. Shakespeare och 1800tals-poeten Emily Dickinson.
– Så vitt jag kommer ihåg finns det inga konkreta referenser till andra författare denna gång men man kan hitta små anspelningar här och där. Både till artister och författare. Delar av det lyriska cirkulerar således runt det att leva livet som en viss karaktär i en viss bok. Scenariot är Ellis och kontexten är Wilde. Om du förstår.
– Mja, men för oss som inte läst så väldigt mycket av Bret Easton Ellis och Oscar Wilde undrar jag, kan du förklara lite närmre vad du menar?
– Tror nästan man måste läsa dem för att kunna se den kopplingen. Kort sagt kan man tänka sig att en person skriver en bok som ”Glamorama” och upplever att livet efterliknar konsten som huvudpersonen upplever det i ”Dorian Grays porträtt”.
En av favoriterna på EP:n, ”Mirror Souls” är ett något annorlunda spår, med element från de övriga låtarna.
– Den var från början menad att vara instrumental men jag kände att den förtjänade en identitet, så därmed blev det skrivet några versvarianter till den också.
Videon till låten ”Lush”, som nyligen släppts bland annat på Youtube, har ett synnerligen tätt symbolspråk. Inspelningen är gjord i samarbete mellan bandet och regissören Sten Brian Tunheim. Myrholt berättar om hur detta samarbete fungerat.
– Videon är regissörens tolkning av textmaterialet och de kompletterande riktlinjer jag angett för att beskriva vad ”Lush” handlar om – eller vad ”Lush” kan handla om blir väl mer korrekt. Utöver det är det bara att tolka själv.
– Det var aldrig någon stor oenighet om de förslag som dök upp. Var väl en och annan liten idé som blev utesluten på vägen men allt som allt gick den processen smärtfritt.

Kreativiteten flödar
Förutom i ENSLAVEMENT OF BEAUTY är Myrholt aktiv i ett antal olika band och projekt, och har i höstas släppt ytterligare en skiva och bland annat turnerat i England och även varit i Sverige.
– Jag släppte en EP med TREMOR i höst. Det har varit lite fram och tillbaka där med tanke på sättningen. Har inte helt bestämt mig för vad som kommer att ske där, men skivor blir det givetvis. Ny EP i början av året och album till sommaren satsar jag på. Och så har det blivit en del gratislåtar vartefter. Så går det när kreativiteten flödar. Innan detta trycks tror jag att det kommer finnas hela fyra låtar utlagda på myspace till fri nedladdning.
– När jag kom hem från den nämnda Englandsturen och hade varit utan mina gitarrer i 14 dagar så dök det upp så många låtar som jag inte kände att de passade in någon annanstans, att jag bara var tvungen att hitta ett namn att bygga det på. TRIPPLE SIX NORWAY blev resultatet och jag har en del tankar om att göra det till ett liveband och vartefter spela in en skiva med punkmetal.
– LOOT THE LOUVRE! jobbas det med periodvis. Blir som en liten avlastning från all metal. Lisa (Lisa T. Johnsen, Werocks anm.) bor i Oslo så det blir lite som helg- och semesterorienterat det där, men det blir nog en utgivning där också någon gång.
– DIABOLICAL BREED har jag ingen aning om vad som händer med. Jag spelade in trummor till en ny skiva för säkert hundra år sedan men har inte sett något färdigt resultat.
– Så har jag några projekt som är mer eller mindre lagda på is. ARMAGEDDON BOUND och THE WHIPCORDS. Båda har jag tillräckligt material till skivor för, men de har liksom blivit nedprioriterade pga andra band. Sistnämnda har jag gjort en och annan ny låt till. Räknar med att det blir gjort något med materialet till båda banden efter hand.
– AMAROC är jag inte längre en del av. Bortsett från att några av mina texter blir kvar där då 🙂 No hard feelings där, bara en kombination av att Per (Per Valla, Werocks anm.) har lust att ha ett projekt där han gör allt själv, och en aldrig så liten tillfällighet av att jag har alltför mycket att göra. Vi kommer nog att samarbeta igen ska du se. Snacket går hela tiden om saker vi har lust att göra, så en dag…
– GAIA EPICUS är jag inte längre en del av. Dvs jag ställer upp som sessionsmedlem, men är inte fast medlem. Det känns mer korrekt eftersom Gaia är det band jag definitivt har bidragit minst till och… nå… det är väl inte helt min kopp te… Är väl en ny skiva på gång där utan att jag hört så mycket av det ännu.
– VIOLENT X är jag inte heller en del av längre. Killarna flyttade till Oslo så det blir lite väl tungrott för mig att bidra där. De har, med min välsignelse, tänkt att fortsätta det vi startade. Hoppas de hittar en okey trummis.

Pop, rock, electronica eller metal spelar ingen roll
Dessa olika band har inte alla släppt skivor än, men om man lyssnar runt på de olika myspace är det ett helt spektra av musiktyper; metal av skilda nyanser, men också en del electronica och nu senast då åt det punkiga slaget med TRIPPLE SIX NORWAY.
– När jag gör musik har jag i utgångspunkten inga begränsningar. Jag är mer intresserad av låten än i vilken genre den krediteras. När det är sagt så känner jag mig väldigt hemma i metal och electronica som uttrycksformer. Själv lyssnar jag på allt från Minnie Riperton till DEICIDE. Pop, rock, electronica, metal. Spelar ingen roll så länge låtarna appellerar. Man kan väl säga att jag i stort sett hamnar i alternativa landskap, dock utan gränser över till mainstream’en.
Vi uppehåller oss lite vid TREMOR, som alltså gav ut sin andra skiva i höstas. Om ENSLAVEMENT OF BEAUTY spelar melodisk extrem metal är väl TREMOR snarare ren black metal. Myrholt reder ut eventuella skillnader vad gäller text och musik i respektive band.
– Det speglar väl bara olika sidor av mig. Har väl egentligen inga regler även om språket kanske delvis är mer högtidligt och vackrare i ENSLAVEMENT OF BEAUTY. Jag definierar TREMOR som black metal, ja. Både i ljuduttryck och litterärt. TREMOR är vassare. Mer rätt i trynet. Mörkare. Delvis våldsamt och så absolut melankoliskt, längtande och förtvivlat.
Norsk black metal får väl fortfarande anses vara kontroversiell, om än inte i lika hög grad som tidigare. Och vad är egentligen det essentiella, det som gör black metal till vad det är?
– För mig spelar det egentligen ingen roll, men ”black metal” har blivit mer rumsrent, nu får man kred i dagspressen och allting. För 15 år sedan var det bara bränder och dråp som stod i fokus…
– Essensen i black metal är att det inte bör finnas någon essens. Bortsett från att det är en kanal för att uttrycka och göra sig av med negativa tankar och känslor. ”Good riddance”. Och det hjälper om man tänker själv. Black metal bör inte vara flockmentalitet.
Jag hoppas få möjlighet att återkomma till diskussionen om black metal i något senare sammanhang, men för att avslutningsvis återgå till ENSLAVEMENT OF BEAUTY, vi är många som väntar och hoppas på besked att bandet spelar live snart igen.
– Där får jag nästan bara säga som jag säger till alla som frågar, den dagen det kommer ett erbjudande så överväger vi det. Så enkelt är det.

Och med det beskedet får vi nöja oss så länge. Jag tackar Myrholt för tiden och samtalet, och önskar varmt lycka till med kommande projekt. Inte omöjligt alltså att ENSLAVEMENT OF BEAUTY åter kommer att synas på scenerna runtom framöver. Och trots att ”The Perdition EP” släpps just nu i dagarna dröjer det helt säkert inte länge innan vi hör ifrån Ole Alexander Myrholt igen, i en eller annan form, med ny musik och nya skivsläpp.

BiblioteKarin

Enslavement of Beauty – The Perdition EP

eob2009ARTIST: Enslavement of Beauty
TITEL: The Perdition EP
RELEASE: 2009
BOLAG: Inri Unlimited

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Drabbande mörk symfonisk metal
Ljuvt, beskt och bittert, och förförande läckert – som smaken av mörkaste choklad, högsta kvalitet. ENSLAVEMENT OF BEAUTYs hänförande musik har mig än en gång fullkomligt i sitt grepp. Denna musik som aldrig tar omvägen över hjärnan utan siktar direkt mot hjärtat.

Efter förra årets remarkabla skiva ”Mere Contemplations”, enligt mig 2007 års bästa album, hamnar förväntningarna inför den nya plattan på en nivå orimlig att överträffa. Inte desto mindre lyckas bandet att i ”The Perdition EP” återigen drabba med en känslomättad helhet och utsökt finess i detaljerna. Denna sex spårs EP bebos av all den heta och sofistikerade symfoniska metal ENSLAVEMENT OF BEAUTY är uttryck för. Musiken är sinnligt vacker och blir oemotståndlig i kombination med Myrholts karaktäristiska, black metal-doftande röst. För att ytterligare komplicera ljudbilden balanseras och balsameras beskheten av återkommande kvinnlig sång, framförd av Lisa T. Johnsen, samtidigt så spröd och så stark.

Den drygt 20 minuter långa EPn innefattar sex spår, vart och ett av högst egenartad karaktär, vilka ändå utgör en tät enhet. Tredjespåret Lush har funnits ute på nätet ett tag innan skivsläppet. Ett skönt spår som nu får sällskap av fler suveräna låtar på plattan. En av mina förtjusningar är Severely Flawed, ett i hög grad melodiöst spår, som för tankarna till en tidigare favorit, Be Thou My Lethe And Bleeding Quietus, från bandets debutplatta ”Traces O Red”. Över huvud taget har den nya skivan många positiva likheter med debutalbumet från -99.

”The Perdition EP” är stormande känsla i möte med musikaliskt välproducerad, balanserad kvalitetsmetal. Dessutom starkt vanebildande. Det är bara att, ännu en gång, kapitulera inför dessa norska musikkonstnärer.

/BiblioteKarin