Gaereas karriär har varit i stadigt uppåtgående, men här bryts trenden. Jag känner mig, ofrivilligt, som den grinige musikafficionadon som minsann hävdar att antingen var bandet bäst på demon, eller så har de sålt ut sig. Tro mig, jag unnar verkligen detta portugisiska känsloknippe till band all framgång de haft, och kommer att ha nu när de har hamnat på Century Media.
Men ”Loss” känns inte på långa vägar lika angelägna – ja, livsviktiga – som exempelvis ”Mirage” från 2022, eller ”Coma” från 2024 som åt sig in i hjärnbarken med sina känslostormar till låtar.
Därför vill jag tycka mer om ”Loss” än jag gör. Här finns väldiga toppar, stunder då bandet lyckas att leverera samma känslomässiga frenesi, men också där bandet visar att de kanske är på väg till aningens mer lättillgängliga, och mer arenavänliga(?) tongångar – jag tänker på fina Hellbound som jag gillat sedan första genomlyssningen.
Eller varför inte Uncontrolled som har en underbar tyngd, och ack så snygga melodislingor som ger känslan av att sväva fram.
Men lika ofta så upplever jag att bandet vilar lite för mycket i mellanlägen, som i Phoenix som börjar rent förödande starkt, men där bandet under stora delar av låten väljer att alibispela, visserligen snyggt, men utan att matcha inledningen på låten. LBRNTH dyker upp som något sorts mellanspel och bryter helt rytmen på plattan, en ren utfyllnad, och totalt onödig.
”Loss” är trots mina ganska allvarliga reservationer en habil skiva – här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska känna att det är lönt att kanske komma tillbaka till skivan senare under året. Men den där totala nerven som bandet uppvisade tidigare, ja den är som tidigare konstaterat, borta. Istället får vi en snyggt producerad skiva, påkostad, med en del bra låtar. Förväntar man sig mer än så kommer man gå bet.
ARTIST: Orbit Culture, Gaerea & Atlas LOKAL: Filmstudion, Göteborg (Death Above Life Tour) DATUM: 22 november, 2025
Det är en stark trippel-kombo i form av finska Atlas, portugisiska Gaerea och Smålands egna Orbit Culture, Eksjös finest, som intar Filmstudion på Hisingen denna november-lördag. Innan kvällen är slut skall åskådarna ha bjudits på vacker tyngd, själavrängande ångest-rens, samt lagom insmickrande publikfrieri, och i gengäld skall man ha bevisat varför Göteborg brukar tillmätas kronan som Sveriges bästa metalpublik…
Det var en redig folkmassa som beskådade Orbit Culture denna novemberafton!
Atlas
När jag anländer Filmstudion har Atlas, hemmahörande i vårt östra grannland, redan dragit igång. Detta trots att angiven tid för första band på scen ännu inte infunnit sig. Men av det jag hinner höra, vilket jag ändå misstänker är en majoritet av setet, framgår det att finnarnas kombination av svulstig tyngd och sval melankoli fungerar förvånansvärt bra live.
Atlas bjuder på vacker melankoli.
Även om jag gillar Atlas på skiva, var jag inte säker på hur bra materialet skulle funka live. Fear not, då låtar som I Whisper Your Name Like A Curse och Anodyne smeker förföriskt medan ångvältstyngden i ett spår som Ukko orsakar trivsamt, taktfast nickande. Mest imponerande under gigget är backup-sången från Leevi Luoto, som bitvis är riktigt vacker.
Helt lyckas Atlas väl ändå inte vinna över publiken, det är tidigt på kvällen och musiken är som sagt mer vackert melankolisk än medryckande. Sångaren Patrik Nuorteva försöker vid flera tillfällen uppmana till mosh pits, men det är först under avslutande blyvikten Uhri som det faktiskt rasslar till lite på den fronten. Finnarna gör ändå ett fullt godkänt gig, och krattar fint manegen för vad som komma skall.
Fint samförstånd mellan herrarna Nuorteva och Luoto.
Gaerea
Portugisiska Gaerea är en upplevelse. Lika vansinnigt intensiva som de är i sitt hypersnabba hamrande på instrumenten, lika känslosamt vacker desperation ångar ur varenda por på scenen. När det gäller just valet av scen, såg jag förra gången bandet var i Sverige deras spelning på trånga, intima The Abyss, vilket egentligen passar bandets uttryck bättre än Filmstudions tämligen luftiga och stora lokal. Spelar dock mindre roll. När själavrängande alster som Submerged, Hellbound och Hope Shatters har satt tonen är slaget liksom vunnet redan där.
Intensiteten hos portugisiska Gaerea är svårslagen.
Samtliga i bandet sliter verkligen för att leverera en så glödande insats som möjligt, och visst vore det en fattigare värld om Gaerea inte hade Diogo Mota som på trumpallen gör sitt bästa för att mörda sina trumskinn, eller Sonja Schuringa som låter krispiga, tremolo-plockade mollmelodier från sin gitarr skära upp vårt kött och blottlägga våra själar.
Likafullt är det dock sångaren Guilherme Henriques som är epicentrum för den känslomässiga storm portugiserna piskar upp. Hans komprimisslösa avgrundsvrålande, varvat med teatraliska dansrörelser och ångestdrypande gestikulerande, gör karln till ett eget konstverk i sig. Hans utspel höjer Gaerea från något man upplever till en upplevelse, om ni förstår hur jag menar?
De svarta tyghuvorna, ornamenterade med ockult klingande tecken, bidrar till bandets stämningsfulla uttryck.
Gigget rullar vidare med snygga World Ablaze och Salve med sitt betvingande inledande mangel. Sen skall publiken faktiskt också bjudas på lite humor, när Henriques innan (för att vara Gaerea oväntat eleganta) Wilted Flower konstaterar att vi säkert alla har våra mobiler med oss. Han ber oss ta upp den och slå på ficklamporna, och göra den där 2000-talsversionen av vajande tändare med dem.
-”This is our Taylor Swift moment”, förklarar han till publikens uppenbara förnöjelse. Övriga likheter till fröken Swift är måhända ganska få, men visst blir det stämningsfullt i Filmstudions mörker när alla lamporna går igång.
Gaereas ”Taylor Swift moment”…
Det känns som att det är alldeles för snart som gigget sedan spurtar i mål. Under slutnumret står bjuder sångaren och Schuringa på ett närmast ömsint, men också sorgset skådespel, där han knästående på golvet sträcker upp handen närmast bedjande, men där den längtansfullt utsträckta handen möts med frånvaro av beröring.
Efter att de sista tonerna klingat ut ser man bandets svarta skjortor sitta klistrade mot medlemmarnas kroppar, fullständigt genomvåta av svett. Gaerea har gett sitt allt, och för detta är jag tacksam.
Guilherme Henriques är en teatralisk naturkraft.
Orbit Culture
Det första som skall sägas om småländska Orbit Cultures gig är att det märks att de är oerhört populära just nu. Efter Gaerea tar jag en snabb lov till herrarnas, köper en dryck, samt fixar en synnerligen stilig bandtisha med portugiserna. När jag sedan äntrar själva konsertlokalen igen är den full, hela vägen bak. Det är mycket folk på plats!
Huvudakten går ut starkt. Efter turné-namngivande Death Above Life följer The Storm samt The Tales of War, vilka bägge får mycket gott gensvar från publiken. Efter detta konstaterar frontmannen Niklas Karlsson att han är glad åt att spela här i Göteborg, han säger sig gilla staden, och att han uppskattar att få dela den filminspelning som sker under gigget med just oss.
Orbit Culture bjuder på en visuellt snygg och stämningsfullt ljussatt show.
Att bandet ändå får sägas vara tämligen ungt (sett till år som existerande) märks när Karlsson sedan tillägnar North Star Of Nija till ”de som hängt med sedan 2020”… Ett gott följe har smålänningarna ändå hunnit bygga upp, vilket märks lite extra under uppenbara publikfavoriten From The Inside, där allsången är stark.
Orbit Culture har en del rätt fina, lugnare låtar (där The Path I Walk är min personliga favorit) men denna afton premierar bandet väldigt tydligt ös framför finstämdhet. Visst, därpå följande The Shadowing är ett snyggt nummer, men sen följer Bloodhound och en av kvällens största circle pits är ett faktum.
Här är det läge att göra en utvikning kring just publiken och dess röj-nivå. Flera av bandmedlemmarna flirtar på ett ganska charmigt sätt med publiken, och drar den där klassiska repliken om ”Sveriges bästa metalpublik” som alltid brukar flyga. Det är dock inte alltid den är befogad eller rättvis, jag har sett publiken på metal-spelningar i Göteborg vara högst mänsklig, den med.
Så är dock inte fallet ikväll – den här aftonen gör sig publiken här på Västkusten faktiskt förtjänt av epitetet. Det är ett jäkla drag spelningen igenom, med rejäla och frekventa circle pits, manstarkt och taktfast klappande, samt svarsvrål som vid upprepade tillfällen hotar att lyfta taket av lokalen. Riktigt, riktigt starkt engagemang, och absolut en faktor som lyfter spelningen markant! Själv är jag nog inget av Orbit Cultures allra största fans, men även jag kommer att vara ganska ordentligt svettig när spelningen senare är över.
Den manstarka publiken trivs deluxe, och låter också detta höras… väl.
När det gäller just flirtandet med publiken skall sägas att bandet gör det väl, även om det bitvis balanserar på gränsen mellan charmigt och buskis. Dock skiner bandmedlemmarnas genuina glädje igenom, vilket gör att det ändå landar rätt. Och handen på hjärtat så måste jag beundra Karlssons komiska ådra när han konstaterar:
-”Vi är alltså Orbit Culture, Eksjös finest!” Han gör en konstpaus, som för att begrunda storleken på hemstaden. ”Eller ja, vi är väl typ de enda… så jag antar att vi rent tekniskt även är Eksjös sämsta?”
While We Serve, Hydra (med sitt närmast Iron Maiden-snygga harmoniserande på gitarrerna) och svulstiga Vultures of North stänger setet, innan en lång stund av uppenbart ömsesidig kärlek mellan band och publik sedan så sakteliga klingar ut. Till slut börjar den ångande varma lokalen tömmas på folk, och en rakt igenom synnerligen trivsam gig-kväll är till ända. Stort tack till alla tre banden för väl utfört värv!
Orbit Culture med sångaren Niklas Karlsson i spetsen vet att knyta an till publiken, och löser balansgången mellan charmigt och buskis tillräckligt väl.
Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.
Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt? Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?
LÅT: Black Matter Manifesto ARTIST: SAMAEL VALD AV: Amelie
Martin: Fruktansvärt mäktigt detta! Tungt och extremt värdigt, jag gillar fraseringen i sången extremt mycket, den samspelar fint med det majestätiska sväng som frambringas här. Tokhett! Fredrik A: Efter att ha sett bandnamnet Samael otaliga gånger i Close-Up Magazine har jag nu för första gången lyssnat på dem. Vet inte om jag kan säga att jag saknat dem i min skivsamling, men deras symfoniska black metal håller hög klass. Så pass att jag gärna lyssnar på ett helt album. Varmt! Robert: Härligt mörker, och nog nästan första gången jag faktiskt lyssnar på SAMAEL fast de varit igång ungefär hur länge som helst. De har flutit förbi obemärkt tidigare, men detta är inte oävet eller ointressant. Ljummet, med uppåtstigande temperatur – och visst passar musiken som hand i handske till månaden! Fredrik S: Skön intensitet i sånginsatsen, och fin svärta. Aningen mer upptempo än den bild jag har av Samael, men det klär dem tämligen väl. Inga Behemoth i form-nivåer här, men fullt kapabel blackened death med tillräckligt av nyanser för att hålla intresset vid liv hyggligt väl. Förmodligen det spår jag (utöver det egna valet, då, Gaerea är ju knark) mest sannolikt kommer att återkomma till av omgångens urval.
LÅT: Hellbound ARTIST: GAEREA VALD AV: Fredrik S
Amelie: Lovande intro och härligt driv i därpå följande fas. Sen såsar det till sig en aning tycker jag. Låter mycket fornstora Behemoth i vissa passager, och det blir ju aldrig fel. Definitivt varmt men som helhet inte så hett som man kunde önska. Martin: Härligt att höra att Gaerea är tillbaka i fin form till största delen i alla fall. Den desperata känslostorm som bandet stod för innan de landade, välförtjänt, på ett större bolag är det som jag gillar mest med bandet. Här får vi en rejäl skopa med ångestsvärtad melankoli och det är inte svårt att gilla detta. Varmt, dragning mot hett! Robert: Omgångens mest väntade: GAEREA levererar! Ångesten och desperationen finns där, liksom det svänget. Hett som sig bör! Fredrik A: Jag försökte mig på GAEREA vid förra albumet “Coma”. Precis som då är denna låt välspelad och innehåller intressanta partier. Men det maskinella trumljuddet och moderna produktionen gör att låten inte går in i mig. Fingervarmt.
LÅT: Tonight We Must Be Warriors ARTIST: AVATAR VALD AV: Fredrik A
Robert: Cirkusen är i stan, och mitt personliga förhållande till AVATAR och deras musik är lite som att betrakta kidsen som rör sig i Stockholms kollektivtrafik – fastklistrade vid sina telefoner mer eller mindre ramlar de utför trappor för att inte missa ett klipp på Tik-Tok och det är oerhört tydligt att vi bor på samma plats men i helt olika världar. Som med AVATAR. Det är hårdrock, men helt olika min hårdrock. Visst märker jag att förmåga och produktion är på översta hyllplanet, men det är precis som att betrakta bandet live: en parallell dimension jag inte hör hemma i. Fascinerande och totalt ointressant på samma gång… Fredrik S: ”Hunter Gatherer” toppade min årsbästalista 2020, så jag är väldigt varmt inställd till vad Avatar kan åstadkomma. Här snuddar de bitvis vid sin riktiga (?) nivå, men överlag är denna allsångs-psalm med distade gitarrer och march-trummor aningen för slätstruken. Jag skulle önska att jag kunde ange en högre temperatur än ”ljummet”, men det är fult att ljuga… Amelie: Jag gillar Avatar men jag gillar definitivt inte allt de gör. Plattor som ”Black Waltz” och ”Hunter Gatherer” har för alltid placerat sig i min inre spellista medan annat, som förra albumet ”Dance Devil Dance”, har gått mig fullständigt spårlöst förbi. Låten Tonight We Must Be Warriors balanserar än så långe någonstans på gränslinan. Ska dock ta mig en god stund med hela nya albumet och se spåret i helheten. Nu vacklar jag mellan ljummet och varmt. Martin: Här finns så mycket potential, som förblir oförlöst. Låten lyfter aldrig för mig, den känns som schlagerifierad rock och det blir mest lamt tramsigt. Iskallt för mig.
LÅT: Brave New World ARTIST: ROTTEN SOUND VALD AV: Martin
Robert: Finlands ROTTEN SOUND ställer skåp. Med klassiska grindcore-medel visar man hur det går till att på blott 1 minut och 20 sekunder bjuda på en sonisk resa som innefattar allt från svepande stämning till förväntat röj. Det smiskas trumskinn på ett uppfriskande sätt, och man kan nästan se en mick-drop framför sig i slutet. ”så gör man, frågor på det?”, liksom. Bastuhett! Fredrik A: För många år sedan toklyssnade jag på grindcore. Rotten Sound tillhörde en av favoriterna och jag dyrkade plattorna “Exit”, “Cycles” och “Cursed”. Med sitt crustiga intro och smattrande blastbeat påminner inte bara Brave New World om svunna tider, utan väcker viljan att kasta mig in i en moshpit och ösa som om det inte fanns en morgondag. Glödhett så det sprutar! Amelie: Denna sorts musik uppskattar jag när den kommer över mig. Söker dock aldrig upp den själv, så tack Martin. Precis lagom kort stycke så man står ut. Hett som helvetet – på gott och ont. Fredrik S: Om man nu skall göra en låt som är exakt 01:20 lång, verkar det lite onödigt att lägga 35 av dessa dyrbara sekunder på ett tämligen menlöst… intro? Resterade 45 sekunder är skinnflådda nerver, vapnen på full auto och primalskrik, och följaktligen synnerligen trivsamma. Så… 44% kallt och 56% hett?
LÅT: One Last Cry ARTIST: SARAYASIGN
VALD AV: Robert
Fredrik S: Här har någon kört ett par nypor av 80-talets Deep Purple och dito Black Sabbath i en mixer ihop med en rejäl skvätt AOR och ett par kryddmått vindmaskin. Det är elegant, välproducerat, med stiliga gitarrsolon och en inte helt oäven refräng. Det är tillika tämligen själlöst, åtminstone i undertecknats öron, och hade passat bättre i ett Tillbaka Till Framtiden-soundtrack än i mina lurar. November-kallt. Fredrik A: Hårdrock för skaran som gillar Journey, Toto och slisk. Jag gråter en sista gång och spelar aldrig detta igen. Amelie: Tråkigt. Man har hört denna typ av hårdrock i årtionden och det bli inte roligare med åren. Sarayasign och jag har nog inte mer att säga varandra. Svalt mot det riktigt frostiga. Martin: Du glade vilket tungt sväng! Det är inte alls svårt för mig att gilla denna finfina låt och jag blir omedelbart sugen på att lyssna på mer musik från bandet. Ja, det är polerat, men jag tycker att här finns ett fint hantverk och väl utvecklad känsla för att inte slira av banan ner i sliskighets-diket. Hett!
ARTIST: Gaerea
