Etikettarkiv: Omnium Gatherum

Omnium Gatherum – The Burning Cold

ARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: The Burning Cold
RELEASE: 2018
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått sedan ”Grey Heavens” kom ut och, likt ett finstämt urverk, kommer nu melodödsarna från Finland i OMNIUM GATHERUM ut med ett nytt album. I vanlig ordning har jag sett fram emot nytt material från OG – varje platta har bjudit på flertalet låtar som har känts högst relevanta – och det aldrig som ett slöseri med tid att lyssna på bandets musik.

”The Burning Cold” är, det kan jag slå fast redan direkt, ett väldigt bra album. OG känns mer taggat än på exempelvis ”Grey Heavens” som jag tyckte var en, till skillnad från många andra recensenter, ganska trevlig skiva. Men på ”The Burning Cold” finns en mycket högre grad av angelägenhet. Melodierna är mer storslagna, gitarrspelet mer bölande, låtarna mer genomarbetade och bandet har äntligen fått ordning på rensången. Nu är denna inte speciellt omfattande, men en av mina invändningar mot ”Grey Heavens” var just rensångens leverans.

Det jag finner verkligt fascinerande är just hur OG lyckas fylla den vid det här laget ganska slitna meloddödskostymen med innehåll som känns relevant. Första halvan av ”The Burning Cold” är magiskt bra – och då lyckas bandet även imponera med en vad som är i det närmaste en ballad i Rest In Your Heart – vid sidan av mer tempofyllda och hårda låtar som Gods Go First och Refining Fire.

”The Burning Cold” är en skiva som, om du gillade hur IN FLAMES lät i mitten av sin karriär parat med finskt vemod och ett stänk av SCAR SYMMETRY, bör kollas in.

Omnium Gatherum – Grey Heavens

imageARTIST: Omnium Gatherum
TITEL: Grey Heavens
RELEASE: 2016
BOLAG: Lifeforce Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt material från fiska melo-dödsarna OMNIUM GATHERUM brukar innebära en stunds god underhållning med snygga, för den finska scenen typiska gitarrslingor, pompös melankoli och allmänt välljudande musik.

Jag har på bandets senare alster alltid funnit minst en handfull riktigt bra spår som har gjort att jag har byggt upp en mäktig längtan efter att få se bandet live, något som ännu inte blivit av.

”Grey Heavens” är en skiva, inte lika bra som ”New World Shadows” men betydligt bättre än efterföljaren ”Beyond”, om ni frågar mig.

Om vi ska klara av det negativa först så lider bandet av mer än lovligt ostig rensång. Jag skruvar faktiskt på mig när denna kommer in i slutet av öppnaren The Pit som annars är en fin dänga. Bandet håller en bra höjd i låtar som Frontiers vars refräng är så himlastormande episk att jag knyter nävarna i exstas så knogarna vitnar, Foundation, The Great Liberation och Storm Front som sticker ut lite extra i mina öron.

Produktionsmässigt låter, såklart, gitarrerna och klaviaturen bäst. Det skaver något mellan dessa instrument och resten av orkestern. Mest sticker sången från Jukka Pelkonen ut – han har en väldigt rå röst för att sjunga i ett melodiöst death metalband om ni frågar mig, och hans stämma är inte den lättaste att foga in i ljudbilden.

Trots detta är ”Grey Heavens” en bra skiva som jag förmodligen kommer att återvända till under året. Suget att se bandet har inte minskat i vilket fall!