Etikettarkiv: progressive death metal

Rivers Of Nihil – The Work

ARTIST: Rivers Of Nihil
TITEL: The Work
RELEASE: 24/9 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det hade inte varit helt orimligt att anta att jag gillar ett band som RIVERS OF NIHIL. Bandets progressiva åt (tidigare) deathcore dragande metal har många element som jag gillar. Men jag har alltid stångats mot bandet från Pennsylvanias musik, gillat vissa grejer, men för det mesta tyckt att det inte varit mödan värt att kolla in närmare, och skriva en recension.

Med nya skivan “The Work” som inte ska tolkas som en skiva om lönearbete, utan som en metafor för livet självt enligt bandet tycker jag uppenbarligen att bandet med sin femte skiva förtjänar en recension.

Jag kan inte förklara det på annat sätt än att jag blir överraskad och förvånad i en positiv bemärkelse av vad jag hör här. Att bandet är förmöget till att spela aggressivt och tungt förutsatte jag redan innan första lyssningen, men det som får mig att förnöjt nicka gillande är de breda sjok av mycket imponerande melodisk musik som bandet skickligt väver in. Mest tydligt är detta i Episode som ligger sent in på skivan. Jag kan tänka mig att det kanske knorras en del över den ganska mjuka inledningen, men den här låten har så många olika lager att den borde appellera till de flesta utan att vara slätstruken. Det är ständigt en dragande och puttande mellan mjukt och stenhårt i bandets musik, och i den här låten kommer alla delar till sin rätt.

Faktum är att jag mest gillar slutet på skivan. Med Episodes övergång till spejsiga Maybe One Day som jag tycker har tydliga ekon av,  såklart, Devin Townsend och avslutande mastodontartade Terrestria IV: Work där bandet tar i så det nästan spricker är så oerhört mäktigt att det mesta av det betyg jag sätter på skivan kommer från de här tre styckena.

RIVERS OF NIHIL kan sitt hantverk på den ljudmässiga sidan. Jag fullständigt älskar hur Jared Kleins trummor låter. De låter verkligen som trummor, framför allt hans pukor är rena drömmen att lyssna på. Jag drar dessutom växlar på att bandet är högst medvetna om hur de ska strukturera hur de låter så att det förstärker musiken – “The Work” är en soniskt mycket välljudande skiva.

Jag brukar ju skriva att om man gillar ett band sedan innan så kommer man gilla senaste skivan också. Jag kan faktiskt inte säga om detta är fallet med “The Work”. Vad jag kan säga är att RIVERS OF NIHIL i alla fall lyckades med att få mig själv intresserad och dessutom ge bandet ordentligt med lyssningstid. Den känns inte bortkastad.

Iotunn – Access All Worlds

ARTIST: Iotunn
TITEL: Access All Worlds
RELEASE: 26/2 2021
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Danmark har de senaste åren upplevt ett helvetiskt starkt uppsving inom sin metal. BAEST är fortfarande bandet som jag tror alla förväntar sig ska slå igenom stort, men frågan är om vi inte ska ta och lägga till IOTUNN som med sin “Access All Worlds” ser till att lägga en mäktig grundsten för sin karriär.

Att IOTUNN, som betyder jätte, verkligen har en bra kommunikation inom bandet blir så oerhört tydligt. Samtliga låtar är väldigt genomarbetade, och faktumet att gitarrspelet ligger på en fin nivå kanske kan tillskrivas att det är bröderna Gräs som trakterar gitarrerna, men IOTUNN är sannerligen ett band som månar om sitt hantverk.

Bandet karaktäriseras som progressive power metal på Metal Archives, och det tycker jag att ni ska ta med en nypa salt. Ja, här finns progressiva inslag, men inte så mycket power metal av i alla fall traditionellt snitt. Snarare drar bandet åt dödshållet – sångaren Jón Aldará (HAMFERÐ, BARREN EARTH) svarar i alla fall för ett mäktigt growlande allt som oftast – och det är också symfoniska ambitioner med bandets musik.

Ja, Aldará. Jag tror inte jag är ensam om att haja till vid att han är med i IOTUNN. Denne färöiske sångare sjunger lika gudabenådat som i sina andra band, och har ni lyssnat på de banden så vet ni att den nivån inte är något att skämta om. Jag tycker att ni ska dra igång The Tower Of Cosmic Nihility längst ner i recensionen, dra upp volymen, och bara njuta. Och det är inte bara Aldará som drämmer i med en insats av kolossformat i den låten. Resten av bandet fyrar av en bredsida som heter duga.

Genomgående är “Access All Worlds” en svindlande och ständigt överraskande skiva. Jag har lyssnat säkert över 30 gånger på skivan, och jag hittar fortfarande detaljer som får skivan att växa. Ta bara trummisen Bjørn Wind Andersens helt underbara dubblerandet av 16-delar på hi-haten och bastrummorna i The Weaver System och den ton av finskt vemod som bandet skickligt väver in i fler än en låt på skivan.

Ja, jag tror att ni förstår att “Access All World” är en fantastisk skiva, och med tanke på vilken nivå IOTUNN lägger ribban på redan på debuten så kommer det att vara mycket intressant att följa bandet.

Black Crown Initiate – Violent Portraits Of Doomed Escape

ARTIST: Black Crown Initiate
TITEL: Violent Portraits Of Doomed Escape
RELEASE: 7/8 2020
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

“Violent Portraits Of Doomed Escape” kan vara en av de mest välljudande skivorna jag hört under hela 2020, och jag har hört en hel del musik från i år – som de flesta av oss. Gitarrtonen fullständigt dräper, sången ligger så fruktansvärt bra i mixen, basen anpassad likaså. Bastrummorna kan vara – högst märkligt – för starka, men resten av trummorna låter extremt snygga.

Tredje plattan från BLACK CROWN INITIATE som har höjt anten för varje skiva är en i många stycken djupt sympatisk skiva. Det är inte bara insatserna från de enskilda medlemmarna som får mig att höja på ögonbrynen flertalet gånger – låtmaterialet ligger även det på en till stora delar väldigt bra och jämn nivå. Gillar man välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt så är sannolikheten stor för att man kommer uppskatta den här skivan.

För egen del så är det just detta som skaver något – detta är aningens för välpolerat – vilket kan låta konstigt med tanke på att jag verkligen inte har något emot välljudande metal alls. Men det finns något i BLACK CROWN INITIATEs musik som inte får mig att uppskatta den förbehållslöst, i brist på annat så känns den aningens för trygg för att jag ska känna att detta är något jag kommer återvända till flera gånger under året.

Likväl så finns här helt fantastiska låtar – bäst är bandet när de släpper fram gitarristerna Ethan McKenna och Andy Thomas. Jösses vilka underbara solon, slingor och riff de herrarna är kapabla till! Rensången från Thomas är också helt fantastisk, och BCI ser till att skämma bort oss med finfina refränger till stora delar.

“Violent Portraits Of Doomed Escape” är en fin skiva som kommer att gå hem hos många, och det finns betydligt sämre skivor är denna – kolla in den om ni gillar välpolerad progressiv death metal av amerikanskt snitt. Gillar ni underjordisk death metal kommer ni tycka att den här skivan inte är något att ha.