Skivor

In Flames – Battles

Lämna en kommentar

img_1233ARTIST: In Flames
TITEL: Battles
RELEASE: 2016
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

En stor fördel med att ha uppnått den grad av succé och framgång som IN FLAMES har gjort är att du behöver sannerligen inte bry dig om vad de flesta tycker om din musik.  Och det är ett verktyg som är bra att ha när IN FLAMES ger ut “Battles”, en skiva  som kan vara det mest urvattnade och minst angelägna albumet bandet någonsin kommer att ge ut.

Mycket beror på den rent förfärliga produktion som Howard Benson är ansvarig för. Den är så lättviktig att jag får mer ut av att rensa kattlådor än att föröka njuta av hur “Battles” faktiskt låter. I infomaterialet som följer med promon så pratar Björn Gelotte om hur avslappnad skrivprocessen och inspelningen var. Lite för avslappnad om ni frågar mig, då ytterst lite på skivan känns angeläget och vässat. Ibland kan jag ana lite av den känsla och förträfflighet som IN FLAMES sannerligen har skämt bort oss med tidigare, men de gångerna är alltför få och flyktiga för att jag ska vara nöjd.

Bandets nye trummis då? Jag kan säga så här: det är fantastiskt hur lite han kan säga med så fin teknik. Joe Rickard är en produkt av mängder av tid i inspelningsstudior och i mycket mer strömlinjeformade band än IN FLAMES. Det märks, för här finns ytterst kompetent spel men ingen känsla.

Avgör själva – för egen del är “Battles” ett bottennapp av väldigt stora mått.

Skivor

Dark Tranquillity – Atoma

2 kommentarer

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, “jaha det här är nytt från Det bandet“. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum “Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett “skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?”

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den “nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års “Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda “Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela “Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?

 

Skivor

Anaal Nathrakh – The Whole Of The Law

Lämna en kommentar

the-whole-of-the-lawARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: The Whole Of The Law
RELEASE: 2016
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Brittiska extremduon ANAAL NATHRAKH har blästrat trumhinnorna med excellens under i stort sett hela karriären. Förra  given “Desideratum” var kanske något av en mellanskiva för bandet, men ändå riktigt nöjsam i alla fall stundtals.  Med nya “The Whole Of The Law” uppar bandet anten ganska så bra.

Det är kanske direkt felaktigt att kalla ett band som har som uttalat mål att vara soundtracket till jordens undergång för sympatiskt, men det finns en väldig trygghet i att veta att när det kommer ett nytt album från ANAAL NATHRAKH så vet jag, ungefär, vad jag kan vänta mig. Med fin precision har bandet alltid lyckats kombinera extremer med rent förbryllande hantverk när det gäller snygga melodier. Så är det även med “The Whole Of The Law” och framför allt låtar som Hold Your Children Close And Pray For Oblivion och We Will Fucking Kill You som sticker ut som skivans starkaste låtar för mig i alla fall.

Låt vara att musiken kanske känns lite väl trygg för att jag ska tända till fullständigt, men i sedvanlig ordning svarar Dave Hunt för en brutalt oroväckande sånginsats skivan igenom. Det är otroligt hur mycket känsla han kan uttrycka genom rena gallskrik. Kolla in …So We Can Die Happy för detta gott folk.

Har du hört bandet innan så kommer du känna igen dig i den musikaliska häxkittel bandet sätter i kokning på “The Whole Of The Law”. Av de skivor bandet har släppt på 10-talet så är den en stark skiva utan att bräcka exempelvis “In The Constellation Of The Black Widow” som jag håller som bandets starkaste skiva.

Worship the Riff!