Secrets Of The Sky – Pathway

PathwayARTIST: Secrets Of The Sky
TITEL: Pathway
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SECRETS OF THE SKY debuterade 2013 med “To Sail Black Waters”, en skiva som föll en hel del på läppen. Jag missade den helt, men blev sugen att kolla in bandet när “Pathway” dök upp i mejlfloden av promos. Jag har på senare år blivit något mer benägen att kolla in band som uppskattar att lira långsamt. Det gör nämligen bandet från Oakland.

I egentlig mening består “Pathway” av 6 “egentliga” låtar hopbundna av små stycken musik från siffrorna I-VII. Med tanke på min aversion mot dylikt var jag ganska beredd att ta fram storsläggan och avfärda bandet som stollar. Om det inte hade varit för att när bandet väl kommer till skott, då gör dem det med besked.

Fint öppnande Three Swords är riktigt bra med sitt närmast svävande anslag. Det är rejält med luft mellan beståndsdelarna och bandet hoppar ledigt mellan det skira och det tungt brötiga. Jag kan tänka mig att bandets ganska så kontemplativa anslag kan skrämma bort lyssnare med lite tålamod, men för egen del märker jag att jag uppskattar dessa partier lite extra. Ljuvligt fina Another Light är en välkommen vilopunkt mellan de minst sagt känslomässiga utbrott bandet gillar att ägna sig åt.

Genomgående njuter jag av Garrett Gazay på sång som på ett mycket imponerande sätt levererar både rensång och gött growl. Han är det som får SECRETS OF THE SKY att lyfta ytterligare ett snäpp. Övriga bandmedlemmar lirar också bra – gitarristerna Clayton Bartholomew och Andrew Green är inte så mycket för att lira solon, vilket bandets musik egentligen inte behöver – utan inriktar sig främst på att skapa stämningsmattor. Kompsektionen med Lance Lea på trummor och Ryan Healy på bas lirar på ett fint samspelt sätt för låtarna utan att på något sätt framhäva sig själva. En nog så svår konst.

SECRETS OF THE SKY är ett band som vill mycket med sin musik. De lyckas hålla sig på rätt sida av fällan att bli alltför pretentiösa och imponerar med sitt till stora delar episka anslag. Hade bandet haft vilja att ta bort de interfolierande kortare styckena musik hade jag prisat bandet ytterligare. SECRETS OF THE SKY visar på “Pathway” att de är ett band där medlemmarna vill visa att de är ett band som är större än sina indivduella delar. Det lyckas de med på ett mycket fint sätt som gör att jag kommer hålla koll på bandet från och med nu.

 

Live: SATYRICON, Nalen 26/4 2015

Norska SATYRICON är en av de pålitligaste akterna man kan se live, i alla fall om man nu råkar ha en febless för smittsamt svängig extremmetall som balanserar på randen mellan hårdrock och black metal. Bandet besitter en löjligt stark låtskatt och trots att man väljer att avsluta den här Europaturnén med att mangla Nalen i två timmar så kan man snabbt konstatera att listan med låtar som saknas är närapå lika lång den man får – och då räknar vi bara de starka favoriterna. Till detta ska man lägga faktumet att bandet är just det live – ett band. Visst är det tydligt att kärnduon som faktiskt utgör SATYRICON – dvs trumfenomenet Frost samt frontmannen Satyr – är huvudfigurerna, men bandet vilar live på mycket höga nivåer av spelskicklighet, och nu börjar det vara ett par vändor som livesättningen utgjorts av samma gubbar, så samspelta är dessutom.

Den här kvällen finns ett par saker som sticker ut i jämförelse med ett “vanligt” gig med SATYRICON. Då undertecknad var alldeles för upptagen med att njuta av kvällen för att notera dem noga samt fotografera så redogörs giget i korthet och punktform nedan!

  • Ingen kan veva med hårmanen samtidigt som det smiskas skinn på samma sätt som Frost. Stundtals är det nästan konstant headspin som gäller, och det är lika imponerande som fascinerande att se eftersom det inte tycks gå ut ett enda vitten över mannens musikaliska insats. Solid som ett urberg.
  • Satyr har verkligen vuxit ut till en fantastisk frontman. Över alla år jag sett dem har han tagit steg framåt hela tiden, och nu har han publiken i sin hand. Han driver på, skojar (läs här för exempel på mellansnack) och dominerar scenen. Någon bländande gitarrist är han däremot inte, och när gitarren åker fram för bidrag i de äldre låtarna så är det tydligt att han inte hinner med. Då får gitarristerna Steinar Gundersen och Diogo Bastos ta hand om spelandet, vilket man förstås hanterar finfint.
  • Nalen är en fantastisk konsertlokal. Bra ljud, bra ljus, härligt rum. Passar extra bra den här gången, då bandet bjuder på lite smakprov på hur låtar arrangeras tillsammans med operakören på kommande “Live At The Opera”. Bäst fungerar det när man bygger om Die By My Hand, den blir väldigt dramatisk och mörk.
  • Bandet har på denna turné bjudit in fans till en jamsession på scen. Det låter helt galet, och blir också en smula skumt då man utan att presentera namn eller instrument tar in en kille som får jamma med bandet. Presentera instrument? Ja, faktum är att det ju inte brukar behövas – en gitarr är en gitarr, liksom – men i detta fall kan jag inte ens säga vad karl’n spelar på. En fiolharpaorgel? Det ger i alla fall ifrån sig ljud som minner såväl om orientaliska som fornnordiska toner, och resultatet av jammet blir faktiskt rätt bra!
  • Under kvällen får man rätt mycket äldre (i sammanhanget då) material, och speciellt Filthgrinder sitter som en smäck. Men det är tydligt att publiken (kanske speciellt en söndagkväll, inte den bästa av dagar för spelningar) inte ger samma gensvar som när någon av de nyare hitsen spelas, och eftersom man valt att placera de lite anonymare låtarna i ett sjok i mitten så sjunker energinivån i lokalen något under den tiden. Trots att bandet piskar frenetiskt. Det hade väl passat sig bättre om de låg lite utspridda, måhända?
  • Jäklar vilka hits det här bandet kan rada upp. K.I.N.G, Mother North, The Wolfpack, Black Crow On A Tombstone, Our World, It Rumbles Tonight, Fuel For Hatred… listan kan göras ruggigt lång. Mest saknade jag Repined Bastard Nation och To The Mountains, men man kan ju inte få allt. Och det här var knappast den sista gången jag såg bandet live heller…

Satyricon live 2 Satyricon live

Native Construct – Quiet World

Native ConstructARTIST: Native Construct
TITEL: Quiet World
RELEASE: 2015
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Så här skriver Metal Blade i utskicket om NATIVE CONSTRUCT:

Native Construct is the product of collaboration between several students that began in 2011 at the storied Berklee College of Music in Boston, Massachusetts. Fueled by a desire to breathe new life into the modern metal genre, Native Construct artfully blends a wide spectrum of compositional influences, ranging from classical all the way to prog metal and musical theatre. The result is a wonderfully unique sonic texture, made up of extended-range guitars, theatrical vocals, and a full complement of symphonic instrumentation. Guitarist and composer Myles Yang’s passion for innovation, coupled with his extensive academic study of arranging and compositional techniques, makes Native Construct a truly distinctive up-and-coming metal act.

Jag vet vad jag tänkte när jag läste orden Berklee College Of Music: här kommer nästa DREAM THEATER. DT började också sin bana på detta mer än välrenommerade lärosäte. Det finns vissa beröringspunkter: pretentionen att vara svår – NATIVE CONSTRUCT blandar och ger från en mängd genrer. Är du genrepurist kommer du att avsky detta. Här samsas: jazz, fusion, symfoniska ansatser, singer/songwriter, death metal, blastbeats och episkhet. Och om ni undrar: ja, det förekommer saxspel.

Utmattande – javars. Men också extremt kul, och oerhört befriande. Det är väldigt modigt av ett band att vara prick så här tillkrånglade, och på något märkligt sätt reda ut det. Samtidigt känner jag – har inte BETWEEN THE BURIED AND ME redan gjort detta? Jo, så är det – och det blir också en akilleshäl för NATIVE CONSTRUCT – för trots att detta är sjukt kul att lyssna på (helt ok att hoppa på mig för detta, jag kommer inte att ge vika) så peakar musiken på “Quiet World” inte på skalan för originalitet. “Quiet World” är dock tillräckligt genomarbetad för att vågen till slut och till stora delar tippar över till skivans fördel. Inte minst för att musikerna i sig är vansinnigt begåvade och verkligen vågar ta ut svängarna maximalt.

Är du på nyfiket humör tycker jag att du ska kolla in “Quiet World” – om inte annat för att testa hur mycket hjärnan pallar att utsättas för. Genrepurister gör klokt i att hålla sig borta.

 

 

Worship the Riff!