ARTIST: Avatar, Sonic Assault
EVENEMANG: Going Hunting Tour
LOKAL: Trädgårn, Göteborg
DATUM: Torsdag 10 mars, 2022
Det råder ingen som helst tvekan om att det var ett spelsuget AVATAR som nu under sin ”Going Hunting”-turné ställde sig på hemmascenen i Göteborg. Inte heller råder det någon tvekan om att kärleken mellan bandet och dess publik denna afton var ömsesidig. Trädgårn blev skådeplatsen för en synnerligen intensiv show, i ordets rätta bemärkelse!
Innan hemmasönerna var det dock dags för SONIC ASSAULT, ett förband som sprang med den äran trots visst uppförslut. Uppförslutet berodde inte på SONIC ASSAULT själva, eller egentligen ens på publiken. Trädgårn var fullsatt denna afton, stämningen god, och herrarna på scen inställda på att ge järnet till 112%. För det vill jag få sagt, att SONIC ASSAULTs mix av teknisk döds, post-black metal samt diskreta drag av hardcore och thrash här och var, kan vara bland det allra hårdaste jag har hört från en scen. Och då har jag ändå fått bröstbenet misshandlat av MISERY INDEX och min själv svärtad av BEHEMOTH just här på Trädgårn. Men SONIC ASSAULT är hårda.
Uppförslutet bestod istället just av det faktum att musiken som bjöds var så kompromisslöst brutal. En ganska stor andel av publiken, som ju ändå primärt var där för att se AVATAR med deras klart mer varierade och teatraliska anslag, hade nog en smula svårt att smälta det soniska anfallet. Trots Erik Lundbergs härliga frenesi och upprepade försök att få igång moshande i publiken, tog det sig aldrig riktigt på just den fronten. Men samtliga i bandet imponerade med teknisk färdighet och kompromisslöst manglande, så all heder åt dem för det.
Efter lite roddande på scen var det så dags för huvudakten, och vilken entré de gjorde! Första spår ut var Colossus, och bandet ställde upp sig som i videon, i stram givakt i samlad tropp framme vid scenkanten, med ett trumset uppställt åt John Alfredsson att maniskt hamra på. Alfredsson förtjänar för övrigt ett alldeles eget hedersomnämnande. I de allra flesta band skulle den typen av inlevelse, mimik och scennärvaro få en eventuell sångare/frontman att blekna helt, AVATARs trummis är helt klart en karaktär. Sen har förstås inte göteborgarna en vanlig frontman, utan Johannes Eckerström, och då är det baske mig inte lätt att konkurrera om huvudrollen.
Under en stark inledning på konserten, där nämnda Colossus följs av rockiga Let It Burn, Silence In The Age Of Apes, vackra (personliga favoriten) Bloody Angel, Child samt The Eagle Has Landed, tar Eckerström sakta men säkert full kontroll över rummet och får publiken att äta ur hans hand. Som en turboladdad hybrid av Marilyn Manson och Carl-Einar Häckner, med en kort DNA-sekvens insaxad från Peter Steele, äger han scenen på ett sätt som få andra. En sann showman; dekadent, innerlig, teatralisk och sömlöst pendlande mellan allvarsamt mörker och skälmskt flirtande med publiken. Ta en detalj som den bränsledunk frontmannen använder som vattenflaska under gigget, en egentligen tämligen billig prop, men som här liksom bara funkar.
Å andra sidan, vad funkar inte denna afton? Som sagt, det märks att AVATAR njuter av att stå på scen igen, och jag upplever det också som ärligt när man innan The Eagle Has Landed deklarar att det är lite extra roligt att återigen, efter tre år, få framträda på hemmaplan. (Vi får väl ändå räkna Göteborg som det, även om Eckerström upprepat och till publikens fnissande förtjusning trycker på hur de olika medlemmarna kommer från ”Mölndal, Kållered och LINDOME!”.) Just detta mellansnack är för övrigt ett av kvällens roligaste:
-”Annars då, hur är det? Vad har ni haft för er de senaste två-tre åren?”, frågar sångaren pillemariskt. Skrattsalvor. ”Vill ni …prata… om det?”. Spridda nekande burop. ”Nej, vi skall inte PRATA om det. Ikväll har vi BÄTTRE saker för oss!”. Nästa låt brakar loss.
Nåväl, åter till händelseutvecklingen. Redan under Let It Burn hoppas det rätt friskt i publiken, och under Bloody Angel kommer kvällens första tydliga allsång igång. Nästa gång det är dags är under Paint Me Red, innan intensiteten går ner en marginell smula under A Secret Door, For The Swarm och Torn Apart. Sedan är det dags för finkänsligt vackra Gun, där sångaren sätter sig vid en flygel som jag på något obegripligt sätt har lyckats missa när de burit in.
Innan första ackordet faller tackar han publiken för att de genom sin närvaro och kärlek skänker mening åt det han och AVATAR gör, vilket återigen känns som genuint ärligt menad tacksamhet. När låtens vackra molltoner sedan klingar fram känns texten obehagligt aktuell givet nuvarande händelser i Ukraina, och kanske att den resonerar med fler än mig. Det åker nämligen upp en imponerande mängd mobillampor (samt även rätt många tändare) i luften här. I vanliga fall hade jag förmodligen tyckt att det var en aning cheesy, men just nu känns det faktiskt mest vackert.
Efter Gun följer relativt nya singeln Going Hunting, och sen har det blivit dags för AVATAR att faktiskt rent konkret kommentera de pågående världshändelserna. Eckerström för in samtalet på Rysslands angrepp på Ukraina, och publiken uttrycker ljudligt sina känslor kring detta. Sångaren konstaterar att det inte bara är okej, utan rätt och rimligt att vara arg i nuläget, men att vi kan få utlopp för lite av dessa känslor via musiken. ”Så under den här låten, bara precis just här och nu, är det okej att känna HAT. Nu får ni hata om ni vill.”
Låten som sedan rivs av – återigen med nästan kuslig tematisk riktighet – är Tsar Bomba, och ursäkta franskan, men jävlar vilken mosh pit detta resulterar i! I princip hela halvan av lokalen närmast scenen förvandlas till ett hoppande hav av spastisk dans, hockeytacklingar och outspädd, rå energi. Även om det lugnar sig lite under efterföljande A Statue For The King är det inte med alldeles för mycket, det moshas friskt även här.
Givet AVATARs lekfullhet och hälsosamma brist på respekt för genré-gränser och konventioner, känns det helt rätt att det ordinarie setet sedan avslutas med betydligt luftigare och mer groove-orienterade The King Welcomes You To Avatar Country, komplett med såpbubblemaskin som fyller scenen och luften framför den samma med glädje och gulligt glittrande bubblor. Här lämnas faktiskt huvudrollen för ett tag över till gitarristen Jonas Jarlsby, som får ikläda sig kungarollen komplett med pompa-och-ståt-jacka och allt.
Pausen innan extranumren är nästan för kort för att återkomsten på scen skall kunna kallas ett encore, det känns lite som att AVATAR inte orkar låtsas som att de inte verkligen vill få lira lite till. Efter blytunga käftsmällen Wormhole passar dock frontmannen på att retas lite en sista gång med oss i publiken:
-”När jag stod där ute i kulissen så hörde jag hur några av er ropade ’en låt till’…” Publiken börjar givetvis kraftfullt skandera just detta, vilket sångaren efter en stund hyssjar ner. ”Ja, nu hade vi ju egentligen tänkt spela lite MER än så, men man hatar ju att vara den som stannar efter att festen är slut, som dröjer sig kvar när alla vill att man skall gå hem. Det är ju pinsamt när det blir så. Och man vill ju alltid ge publiken det de vill ha, så…” Publiken skrattar lite nervöst. ”Men äh, vi kör väl. Vi hade faktiskt tänkt spela TVÅ låtar till nu!” Jubel.
Setet avslutas med två äss ur leken i form av headbanger-pärlan Smells Like A Freakshow och Hail The Apocalypse, och återigen så moshas det på rätt friskt framför scenen. Som om man egentligen inte riktigt skulle vilja lämna scenen, drar hemmasönerna sedan ut på avslutningen av sista låten till ett två minuter långt post-crescendo, där trumsmatter och rundgång blandas med publikens högljudda påhejande. Efter att sista cymbalslaget till slut har fallit fylls Trädgårn av ett kraftfullt vrål av uppskattning. Herrarna på scen har verkligen gett sitt allt denna kväll, och resultatet talar för sig själv – det är så här man bjuder på en show. Tack för det, AVATAR!
