Alla inlägg av Robert Gustafsson

Skivor

The Pretty Reckless – Death By Rock And Roll

Lämna en kommentar

ARTIST: THE PRETTY RECKLESS
TITEL: ”Death By Rock And Roll”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Century Media/Goin’ Down Inc

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

THE PRETTY RECKLESS är tillbaka med sitt fjärde album ”Death By Rock And Roll” och allt är sig likt; attityden och uppkäftigheten bor granne med medkänslan och den där magiska touchen när det gäller att skriva låtar. Redan från starten visar bandet verkligen var skåpet ska stå med den smått hänförande titellåten, efterföljande Matt Cameron & Kim Thayil-gästade Only Love Can Save Me Now (japp, det doftar SOUNDGARDEN!) samt So It Went med Tom Morello som gäst. Lägg till att andrasingeln 25 med sin otroligt starka text ligger som spår 4 så har du facit på hur man startar en eld. Det enda problemet?

Eld är svårt att kontrollera.

Under efterföljande spår bjuder bandet på såväl höjdpunkter (Witches Burn eller fantastiska pop/soul/americana-låten Rock And Roll Heaven, kanske skivans starkaste spår!) som bottennapp (Got So High är måhända utlämnande men också trist, ett omdöme som också passar på Turning Gold som liksom är definitionen på utfyllnad… ). Det brinner ibland, det glöder ibland. Och ibland blir det mest aska. På det hela taget är det ändå ett vitalt och berörande band, och det beror till största delen på Taylor Momsen. Det går faktiskt inte att skriva om den här skivan utan att beröra henne, frontfiguren.

Hon svär, bråkar och är utåtagerande på ett sätt som är rent av alarmerande.  Allt hon gör visar att hon är är granne med kaoz, i attityden och livet, och hon skyr inga medel för att framkalla en reaktion. Det må vara med sin egen kropp (kolla in omslaget) eller texter om sin egen sårbarhet eller vägran att infinna sig i ledet. Men… hon kommer undan med det, för sällan eller aldrig hör man en sångerska med DEN DÄR FÖRMÅGAN att trolbinda och förmedla vad hon känner. Texterna är glasklara. låtarna likaså. Och sången?

Jävlart fantastisk.

THE PRETTY RECKLESS lämnar dig sällan oberörd, oavsett om du älskar dem, hatar dem eller ens om du hamnar mitt emellan.

Skivor

Inglorious – We Will Ride

Lämna en kommentar

ARTIST: INGLORIOUS
TITEL: ”We Will Ride”
RELEASE: 2021
BOLAG: Frontiers Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Platå. Nathan James med mannar i INGLORIOUS befinner sig på en platå. Fjärde plattan ”We Will Ride” följer samma mönster som tidigare två alster (även om den är finurligt döpt som ”uppföljare” till förra given ”Ride To Nowhere”) och innehåller ett helt knippe låtar som är bra så länge du lyssnar på dem, som rinner av snabbt i efterhand. Det fastnar helt enkelt inte långvarigt, och den glöd bandet hade i debuten har falnat lite.

Är det snyggt? Absolut. Står sången och produktionen i centrum som sig bör? Jajamen. Lyssna på framförallt powerballaden My Misery så har du bandet när de är som mest relevanta. det är WHITESNAKE som möter THE ANSWER, typ. Fast bra. Och så försöker man ösa lite i spår som Medusa eller She Won’t Let You Go och det funkar väl. För stunden, men inte mer. Egentligen kanske detta borde ha ett sämre betyg, men just den där närvaron som finns, framförallt om du lyssnar ett par varv till skivan i bra hörlurar gör det till en upplevelse lik förbaskat. Som att äta en godisbit, liksom. Smaksigt där och då och sedan bortglömt.

Ja. Jag har köpt skivan. Jag gillar INGLORIOUS och har alla de tidigare plattorna, men man måste ändå fråga sig: om man stannar på denna platå och inte lyfter sig…

…varför ska man fortsätta digga det här bandet?

Skivor

Yoth Iria – As The Flame Withers

Lämna en kommentar

ARTIST: YOTH IRIA
TITEL: ”As The Flame Withers”
RELEASE: 2021
BOLAG:  Pagan Records 

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Hur tidigt på året kan man börja prata om ”Album Of The Year” utan att det tappar trovärdighet? Nu ungefär? Februari såg nämligen release av YOTH IRIA och deras fullängsdebut ”While The Flame Withers”, och dra mig baklänges vilken fin platta detta är – betyget lutar till och med uppåt mot den perfekta tian snarare än neråt.

8 låtar får man. Inte ett enda är ens en gnutta svagt, och de är dessutom placerade så att de förstärker varandra och ger variation. Spår som The Great Hunter eller the Red Crown Turns Black är aggressiva och luktar klassisk black metal med mer släktskap av nordens skogar än sina Medelhavskusiner – men ändå lyckas bandet med att prångla in lite klassiska NWOBHM-slingor i låtstrukturerna, och det är inte utan att det luktar IRON MAIDEN över det hela ibland, draget genom ett filter av smuts och hårdhet. Sen byter man skepnad, och blandar. Spår som Hermetic Code, Tyrants eller The Mantis kunde lika gärna varit låtar tagna från en skiva som står med ena benet i black metal och det andra i gothen. Det är tungt, svängigt och totalt sett otroligt varierat. 47 minuter passerat som i en grisblink och sen vill man börja om!

YOTH IRIA är officiellt en duo, där gamla grekiska black metal-ikonerna Jim Mutilator (ex ROTTING CHRIST) trakterar basen medan The Magus (NECROMANTIA, THOU ART LORD) står för sången, men man har samlat lite av ett hellenistiskt all-star-possé som gäster för att kunna fullgöra sin musikaliska målbild. Gitarrerna kommer från George Emmanuel (LUCIFER’s CHILD) och trummorna från J.V. Maelstrom (CAEDES CRUENTAS), och att kalla detta för en debutskiva känns en aning… futtigt. Det är tydligt att ”As The Flame Withers” är resultatet av flera års arbete med låtmaterial och en tydlig vision av hur resultatet ska låta, och därtill av rutinerade rävar som klarar av att förverkliga det.

”As The Flame Withers” är kort sagt förbluffande bra. Det är kvar massor av musikåret 2021, och skulle någon skiva rubba den här från tronen är det bara att tacka musikgudarna, för då har vi ett alldeles unikt år för händerna.

Vördnad. YOTH IRIA och deras ”As the Flame Withers” fyller undetecknad med vördnad, och det är mycket möjligt att tiden tillrättavisar detta betyg… uppåt.