Alla inlägg av Robert Gustafsson

Listor

Hot or not? – December 2021

Lämna en kommentar

Att få utbyta tips och tankar kring ny musik är alltid ett sant nöje för musiknördar. Därför kör vi på WeRock varje månad en spaningsrunda bland nysläppt material, och plockar några potentiella russin ur kakan.

Dock är det ju inte givet att alla alltid är överens om vad som är bra, så frågan som måste ställas är uppenbar: Briljant eller stenkol? Svängigt som satan eller guuud så tråkigt?  Smält stål eller ljummen folköl? Helt enkelt… HOT OR NOT?

LÅT: Into Wooded Hollows
ARTIST: Aquilus
VALD AV: Amelie

Martin: Inte så tokigt det här, låt vara att det är alldeles för långt! Mest gillar jag de symfoniska bitarna som är mycket njutbara. Är det någonting som kommer hamna på en årsbästalista nära dig? Nä, inte en chans. Detta har gjorts av så många andra sedan tidigare, och dessutom bättre. Ljummet.
Robert: Funderar du på hur hissmusik skulle låta om den gjordes i black metal-stöpning? Look no further! AQUILUS bjuder på episk och storslagen meningslöshet och trots 6-7 varv med låten kan jag inte minnas en enda ton efter. Omgångens svagaste spår ”sorlar” i bakgrunden och försvinner ut i periferin.
Fredrik: Det inledande morrandet minner om BEHEMOTH, och höjer förväntningarna. Tyvärr uteblir leveransen i stor utsträckning. Into Wooded Hollows är inte helt utan poänger, partiet som börjar kring 03:20 är riktigt, riktigt vackert, och bitvis – främst under dubbeltakt-partierna – är mörkret trivsamt.  Men låten är för lång, och innehåller för många partier som känns planlösa och oengagerande. En tämligen sval helhet, således.

LÅT: Obsidian
ARTIST: LLNN
VALD AV: Fredrik

Amelie: Det här sätter sig djupt, sprider sig i kroppen med alltfler lyssningar. Ännu bättre gör sig låten i sitt sammanhang på albumet ”Unmaker”, ingenting för slölyssnande men riktigt jäkla god lyssning om en ger sig tid. Heja albumformatet, heja Danmark!
Martin: Jag avskyr när man bygger upp, för att sedan dra tillbaka igen. Jag klassar den här låten som en låt som är ganska kul för musikerna att spela, men inte speciellt kul att lyssna på. Sången gillar jag inte alls, känns totalt passé och desperationen räcker inte till. Musiken enformig.
Robert: Detta är omgångens starkaste kort, vilket faktiskt inte säger någonting – i en historiskt klappkass uppsättning låtar för WeRocks långkörare ”Hot or Not” så är den här rätt enformiga och  medelmåttiga domedagsmarschen ljuset. Bevare mig väl…

LÅT: Identifier
ARTIST: Wilderun
VALD AV: Martin

Robert: Nej nej nej! Alltså, låten är stundtals rätt skön, men när WILDERUN raglar runt som en bakfull Dracula i sitt sökande efter något varmt att suga livet ur så trampar de rakt in i epileptiska jazz-fusion-SYSTEM OF A DOWN-vansinniga tassemarker. Det är som bekant rött kort omedelbart för sånt beteende.
Fredrik: Ursäkta klarspråket, men det här är nu faktiskt inget vidare. Visst är sånginsatsen högklassigt elegant, och låten något av en kreativ resa. Men den är även flummig, mjuk på ett sätt som känns mer sliskigt än känslosamt, och bitvis väldigt underlig. Jag tänker mig lite att det är så här DIMMU BORGIR hade låtit om musiken komponerats av en frireligiös AI på lyckopiller…
Amelie: Konstigheter är WILDERUNs signum. Det här är ogreppbart på ett helt oskönt sätt. Låter skevt och ”fel” på ett ibland nästan obehagligt vis. Vet inte vad mer jag kan säga. Jo, det här försäkrar mig att jag inte ska lägga tid på kommande albumet. Bara konstigt.

LÅT: Temple Of Haal
ARTIST: Nekromant
VALD AV: Robert

Fredrik: Oväntat mycket av ”luftig men deppig popmetal” för att vara ett val från kollegan Robert. I mycket en bagatell, men faktiskt en ganska charmig sådan med rätt snygg refräng. Trivsamt höst-trallande.
Amelie: Trevlig melodi. Ganska menlös sång och just inget som skaver eller besvärar någonstans. Raka motsatsen till WILDERUN ovan. Visst, detta går absolut att lyssna till men inte blir en särskilt glad av det.
Martin: Detta gillar jag skarpt! Det svänger som bara den, plus att jag gillar sången. Produktionen är riktigt fin och mustig. Är det legendariskt bra? Nä, men det räcker för att jag ska stampa takten och tycka att detta är riktigt trivsamt.

Skivor

Armored Saint – Symbol Of Salvation (Live)

Lämna en kommentar

ARTIST: ARMORED SAINT
TITEL: ””Symbol Of Salvation (Live)”
RELEASE: 2021
BOLAG: Metal Blade Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Jänkarna i ARMORED SAINT har hållit på ett tag nu, och tycks ha lagt sig på en form av platå. Med karismatiske sångaren John Bush (du vet, han som också gästspelade ett tag i ANTHRAX?) och bandets starke man Joey Vera (bas) i spetsen har man karvat ut ett stabilt följe för sin klassiska heavy metal – men det lyfter ju inte riktigt till stjärnklass? Visst, man har Sandovalbröderna (Phil på gitarr och Gonzo på trummor) och Jeff Duncan på gitarr och i och med det en stabil och duktigt kunnig sättning, men… det blir aldrig riktigt magi. Tycker jag då, trots att jag är ett ganska troget fan och köper allt bandet släpper. Och kanske fångas det bättre än någonsin på den här skivan, då bandets fjärde platta ”Symbol Of Salvation” framförs i sin helhet live?

Det är nämligen rätt trevligt och bra på det hela taget. Bandet briljerar i sin spelning från New York och hela klabbet är på det hela taget bättre och tyngre än det nu 30-åriga originalet. Allt fint så, månne?  Inte riktigt! Materialet är som helhet just inte så starkt att det blir ”magi”. Eller att det kommer bära bandet till superstjärnenivå. Allra bäst är personliga favoriten Last Train Home, men för att skrapa ihop ett högre betyg och ordentligt underhållsvärde hade bandet nog behövt ta material från hela sin karriär. Visst, det hade varit att frångå syftet med att spela en skiva i sin helhet men just det är ju ARMORED SAINTs utmaning: man är bra i sjok. Sällan eller aldrig har man släppt en skiva utan dalar. Senaste släppet ”Punching The Sky” är inget undantag och det är kanske dags att fråga sig: is this it?

Skivor

Nestor – Kids In A Ghost Town

Lämna en kommentar

ARTIST: NESTOR
TITEL: ”Kids In A Ghost Town”
RELEASE: 2021
BOLAG: Nestor Prestor Music Group

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Ah! Det ljuva 80-talet, när den melodiska hårdrocken hade sina glansdagar och band som KISS, TWISTED SISTER, VAN HALEN och EUROPE skördade framgångar på listorna och lade grunden för en hel generation rockare. Spandex, burrigt hår och teater med påkostade videor framstår genom nostalgins glasögon som charmig och fläckfri. Det är inte konstigt att NESTOR ville spela sån musik när de startade bandet hemma i Falköping – vem ville inte bli rockstjärna av sånt snitt?  Det ville sig inte på bred front då, 1989, men med sin egen remake och andra våg så känns det som om man slår. Flertalet singelspår har fått stort genomslag och bandet har fått chansen att hålla låda på bland annat Bandit Rock och spelningar.

Och det är välförtjänt, för det är med kärlek och spelglädje NESTOR tar sig an sin egen pånyttfödelse. Själva beskriver man sitt uppdrag med orden ”To restore the power of rock. To protect the legacy and re-invent the iconography of rock. To be fresh. To play as fast and loud as we can.” Det summerar på ett fint sätt vad man får på ”Kids In A Ghost Town”, och låtar som On The Run, Perfect 10 (Eyes Like Demi Moore), Firesign, 1989 eller titelspåret Kids In A Ghost Town är rent guld om man gillar den här sortens musik. Som lite grädde på moset får man en fin duett med Samantha Fox (!) i form av Tomorrow, samt en repris av  STRAIGHT FRANKs vackra It Ain’t Me.

Tobias Gustavssons röst är central för NESTORS sound, med fin spännvidd och känsla. Samspelet med Jonny Wemmenstedts gitarrspel är härligt att höra, och bandet som helhet är ett fint kamratskap med Marcus Åblad (bas), Martin Frejinger (keyboard) och Mattias Carlsson (trummor).  Läs gärna Rocknytts fina och långa intervju så får du en fin känsla för varför NESTOR låter som de gör. Kärlek och spelglädje!