Kategoriarkiv: Skivor

Borealis – Illusions

ARTIST: Borealis
TITEL: Illusions
RELEASE: 7/10 2022
BOLAG: AFM Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag har lyssnat på BOREALIS sedan 2013 , då kollega Susanne hade med Words I Failed To Say i en av fredagslistorna på Metallbibliotekarierna och sedan dess var det ju kört – detta vet ni om ni har följt mina eskapader här under åren. Jag utgör fronten för predikandet av BOREALIS förträfflighet här på WeRock.

Därför är det inte särskilt förvånande att jag blev lite till mig när promon till ”Illusions” damp ner i mejllådan för ett tag sedan, för nu skulle det dukas upp till en episk melodisk uppvisning i vanlig ordning.

Som ni förstår av betyget så blev det så.

Mycket är sig likt – vilket bara är bra – Sean Dowells trummor låter ungefär som de gjorde på ”Purgatory” och ”The Offering”, framför allt virveltrumman. Resten av produktionen är luftigare – det vinner en låt som Burning Tears på. Maken till vacker låt som gästas av Lynsey Ward som jag känner igen från ”Rise Radiant” av CALIGULA’S HORSE, som bryter av fint från den övriga mäktigheten på ”Illusions”.

För BOREALIS gillar att ta i. Hade de inte varit så otroligt bra på detta, så hade det kunnat bli direkt plågsamt att lyssna på låtar som Ashes To Rain som har en inledning som är otroligt mäktig, och avslutningslåten The Phantom Silence som visserligen inte är lika maffig som Ghosts Of Innocence men inte långt efter.

”Illusions” är en mer balanserad och genomarbetad skiva än ”The Offering”. BOREALIS har blivit bättre på att renodla sina styrkor, plus att de fullkomligt glöder av intensitet genom hela skivan. Det här är ett band som vibrerar av självförtroende.

Som vanligt är det kombinationen och samklangen av och mellan Matt Marinellis sång och de rent beroendeframkallande melodierna som ror hem skeppet med bravur. Det är episkt och storslaget på ett rent magiskt vis.

Orm – Intet • Altet

ARTIST: Orm
TITEL: Intet • Altet
RELEASE: 30/9 2022
BOLAG: Indisciplinarian Records

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin

Gott folk, det här kan vara årets bästa black metalskiva.

Jag har känt till ORM sedan innan, deras material har alltid varit värt att kolla in, men här uppar de anten på ett oerhört påtagligt sätt. Och de gör detta genom att annonsera att de kommer ut med ett dubbelalbum där det bara finns fyra låtar. Vi pratar alltså låtar med nästan galaktiska längder.

Som ni förstår ror de hem skeppet med bravur.

Black metal är, eller har kanske snarare blivit, för min egen del en genre som definieras av en intensiv närvaro i musiken, där varje ton optimalt skall fyllas med någonting som försätter mig bortom rummet jag är i. ”Intet • Altet” gör sannerligen detta. ORM har skapat en skiva som jag högst ogärna lämnar, och som jag har spelat på repeat nästan maniskt.

Varenda ton känns totalt nödvändig på skivan. Balansen i känslan blir aldrig lidande av att trion ledigt växlar mellan traditionellt black metalrens med underbar sång från Theis Wilmer Poulsen och Simon Sonne Andersen eller oerhört nedtonade partier. Bäst är det när de två uttrycken blandas – 12 minuter in i Floden, som kan skabe bygger ORM upp till en fullständigt episk svallvåg av känsla som, bokstavligt, framkallar tårar flera gånger när jag lyssnat på skivan.

Där andra skivor inom genren oftast vill framkalla en känsla av makt – och tro mig jag har inget som helst emot detta – vill, och framför allt lyckas ”Intet • Altet” med att visa på en mycket större känslomässig variation. Skivans historia om man så vill, är människans väg från vagga till död, vilket är ett omfattande ämne. Att det dessutom kan leda till grava pekorala dikeskörningar är mer regel än undantag verkar inte vara något som har bekymrat ORM. De har lyckats göra en skiva som i nästan varenda detalj lever upp till dess höga ambitioner.

Kolla in den.

 

Behemoth – Opvs Contra Natvram

ARTIST: Behemoth
TITEL: Opvs Contra Natvram
RELEASE: 16/9 2022
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

BEHEMOTH är, om ni ursäktar skämtet, en behemoth inom metal. Den polska orkestern har så mycket kvalitativ musik i sin katalog att det är lätt att baxna. Jag har dyrkat detta band så förbehållslöst att jag delat ut högsta betyg till en av bandet skivor, ”Evangelion”. Men nu är det slut med det.

”Opvs Contra Natvram” är nämligen en riktigt dålig skiva, kanske inte vad gäller de flesta band, men definitivt när det gäller BEHEMOTH.

Det börjar med ett till låt förklätt intro – 3 minuter såsighet i Post-God Nirvana som försätter mig i ett tillstånd av svårartad tristess. Om bandet vill skapa sig en uppförsbacke så här i början av skivan så lyckas de väldigt bra.

När det väl stampas på gasen så tänker jag att jag borde tycka att skivan lyfter. Men till och med detta grepp känns totalt oinspirerat och, tragiskt nog, bekvämt. Var är intensiteten? Var är känslan av total hängivenhet och livsnödvändighet? Den dyker upp, ack så kort, i solot i Disinheritance. Då bränner det till och känslan av det BEHEMOTH som fanns förr känns närvarande.

”Opvs Contra Natvram” känns helt ärligt som en ren ursäkt till att få komma ut på vägarna med någon sorts relevans för att spela det mer briljanta äldre materialet. Låtskriveriet utgör två steg av betyget, Infernos trumspel ett, och produktionen ett.

Vill ni ha en trygg skiva, spela den här. Annars kan ni dra igång WATAINs senaste. Där kan man snacka om skiva som bränner till hela tiden.