Kategoriarkiv: Skivor

Vreid – Welcome Farewell

1 mars, 2013 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Vreid
TITEL: Welcome Farewell
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Vackra melodier, inte så mycket användande av rensång som på förra given och ett fortsatt lyckat experimenterande med element från olika musikaliska genrer. Det är kort vad VREIDs sjätte album har att bjuda oss på. Och det är bra.

Sedan senaste albumet, ”V” som kom 2011, har norska VREID varit ute på turné över stora delar av världen, och också hunnit med experimentella musikaliska utsvävningar i form av ett samarbetet med den indiska dansaren och koreografen Rukmini Chatterjee, vilket förde bandet både till New Delhi och, som första norska metalband, till Oslo-operan. VREID är inte rädda att pröva nytt.

Åtta spår består oss bandet denna gång och jag vill hylla den välgjutna helheten i ”Welcome Farewell” för att i nästa andetag lika emfatiskt vilja framhålla de briljanta detaljerna. Smidiga övergångar mellan skiraste melodi och krossande tyngd gör detta album till en ständigt omväxlande musikupplevelse.

Det är ett fåtal band och musiker förunnat att så som VREID kunna plocka det bästa från skilda genrer och skapa harmoni mellan element som tyngd, groove, black metal-partier och det lättillgängligt melodiska – utan att lyssnaren någonsin tappar intresset. Förutom de kanske givna jämförelserna med norska band som ENSLAVED och KEEP OF KALESSIN, är franska GOJIRA och förra årets ”L’Enfant Sauvage” ett band och ett album som osökt dyker upp i mitt sinne när jag lyssnar till ”Welcome Farewell”.

Bästa spår känns lite onödigt att försöka utse på en sådan här jämn och ständigt spännande platta. Kanske mittpartiet med titellåten Welcome Farewell tillsammans med förstasingeln Reap och skivans längsta spår, Sights of Old, ändå är albumets höjdpunkt och hjärta. Reap har en alldeles egen ton, och även om den är snudd på för lätt att ta till sig håller den ändå hela tiden intresset uppe. Sights of Old bjuder utöver en hård kärna också på en rent meditativ inledning respektive avslutning.

Efter att jag ”upptäckt” VREID med förra albumet ”V” var mina förväntningar på uppföljaren minst sagt rätt hårt tillskruvade, och det är bara att kapitulera; ”Welcome Farewell” uppfyller dessa förväntningar helt och fullt.

Skivor

Hatriot – Heroes of Origin

14 februari, 2013 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Hatriot
TITEL: Heroes of Origin
RELEASE: 2013
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Amelie

Original utan orginalitet
Jag har följt detta projekt i ganska exakt två års tid sedan det i februari 2011 meddelades att Steve ”Zetro” Souza tillsammans med bland annat egna sonen Cody på bas bildade bandet HATRIOT med avsikt att skapa ett band för nyskriven klassisk 80-talsthrash. Även den andre sonen Nick har senare anslutit på trummor.

”Zetro” Souza var med redan på den tiden det begav sig i början av 80-talet, och frontade bl.a. EXODUS under åren 1986-1994 och dessutom efter återföreningen åren 2003-2005. Hela tiden har HATRIOT omtalats som ett projekt för att ge liv åt den tidiga thrashen själ och känsla, och albumets titel säger väl också en del om det; ”Heroes of Origin”.

Man måste inte tycka om Souzas ansträngda nasala röst för att uppskatta musiken men man måste bejaka den. Och det fungerar bra under en stor del av skivan. Dock blir det till slut ändå lite tröttsamt. Inte blir det heller bättre av att vokalisten emellanåt flankeras av en ”hejaklack” av yngre röster, sönerna föreställer jag mig, det bryter helt av mot musiken och stilen i övrigt, t.ex. i Blood Stained Wings och And Your Children To Be Damned.

Så, ”Heroes of Origin” är thrash metal till ett hundra procent, låtskrivande och musikmannakonst likaså. När det kommer till orginalitet finner vi dock inte mycket, det är kanske inte avsikten heller, men det hade behövts lite mer av den varan. Som det är nu blir det alltför tradigt i längden, ingenting sticker ut, förutom då ”hockeykörerna” som nämnts tidigare. Och det bidrar tyvärr inte med något positivt till det hela, tvärtom.

Jämfört med t.ex. förra årets TESTAMENT-album, ”Dark Roots of Earth”, står sig detta relativt slätt, trots höga ambitioner och musikernas höga kapacitet.

/BiblioteKarin

Skivor

Cult Of Luna – Vertikal

1 februari, 2013 Amelie Schenström Lämna en kommentar

ARTIST: Cult Of Luna
TITEL: Vertikal
RELEASE: 2013
BOLAG: Indie Recordings

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Kyla och känsla i metallisk metal

Udda. Det är första ordet som min hjärna skickar upp till medvetandeytan när jag intensivlyssnar på ”Vertikal”, CULT OF LUNAs sjätte album. Om förra årets modeord bland många band om sina nyutgivna skivor var ”organisk”, har CULT OF LUNA här skapat snarast det motsatta. Kyligt, exakt och med en metallisk klangbotten, järnsmaken sprider sig över tänderna. Ändock finns det en myckenhet av känsla; jag hör undertryckt vrede, vässad vilja och hjärtskärande ångest. Även blod har metallsmak.

Bandet och frontmannen Johannes Persson har varit tydliga med att hela skivan är inspirerad av den tyska stumfilmsklassikern Metropolis, samtidigt som det i sig inte är ett tematiskt album. Metropolis är en dystopi med ett framtida samhälle där flertalet av människorna sliter med monotona jobb för att hålla samhället/staden i gång och till gagn för en liten minoritet (hmm, scenariot känns inte så förfärligt långt borta…).

Nu ska inte filmen recenseras här, men det kan nämnas att den i sin tur bygger på en roman av Thea von Harbou med samma titel. Filmen ger också associationer till vitt skilda kulturföreteelser som myten om Buddhas uppvaknande (ca 500 f.Kr.), skräckromanen Frankenstein (1818) och filmen Moderna tider (1936) med Charles Chaplin. CULT OF LUNA är inte heller de första som låtit sig inspireras av Metropolis, vilken anses vara en föregångare bl.a. till sentida filmer som Blade Runner, Star Wars och Matrix.

Musiken då? Mekaniskt och ibland så monotont att det är svårt att följa med – jag tappar fokus – men också så rysansvärt bra. Att påstå att texten är sparsmakad är väl ingen överdrift. Dessa rader utgör hela texten till dryga treminutersspåret The Sweep:

Hail falls;
Burn like fire;
Hate turns;
The swell.

The end.

Långa stycken, inklusive två hela spår (tre på den begränsade utgåvan), är helt instrumentala. Ljudbilden är originell, jag får snarare känsla av strukturer från t.ex. klassisk musik (som visserligen inte alls är mitt gebit) än av traditionell hårdrock. Vilket inte ska tolkas som att detta är mer svårtillgängligt. Faktiskt inte. Inte alltför lättsmält, men absolut överkomligt för envar som ger albumet lite tid. Gör det – och ge därmed dig själv tillgång till mer än en trevlig upplevelse.