Etikettarkiv: 2014

Skivor

Evergrey – Hymns For The Broken

Hymns for the brokenARTIST: Evergrey
TITEL: Hymns For The Broken
RELEASE: 2014
BOLAG: AFM Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

EVERGREY har alltid varit ett band som existerat i periferin för mig. De gånger jag sett bandet live har de dock alltid fått mig att tänka att jag nog borde kolla upp bandet. Så det gjorde jag. Med 2008 års ”Torn”. Ingen vidare skiva. 2011 kom ”Glorious Collision”. Precis – samma visa. Så det var med viss tvekan jag kollade in ”Hymns For The Broken”.

Tillbaka i bandet efter långa uppehåll är gitarristen Henrik Danhage och trummisen Jonas Ekdahl – att detta är någonting som har hälsats med glädje av bandet fans gjorde att jag kände vissa förhoppningar ändå på skivan.

Och ”Hymns For The Broken” är en stabil platta. Uppskattar man Tom S. Englunds – den numera ende originalmedlemmen – sångstil, så kommer man gilla skivan. Ofrånkomligen är sångarens röst det som bandet bygger sin musik på. Det är vemodigt utav bara fan, men det känner man förmodligen till sedan innan, och uppskattar man dylik stämning så kan jag garantera att man får det i drivor.

Till stora delar är låtmaterialet av gedigen kaliber – öppnaren (efter det obligatoriskt totalt onödiga introt) King Of Errors är smäktande, mäktig och har en finfin refräng som fastnar direkt. Även låtar som A New Dawn som kommer undan med att ha en så pass ostig titel på basis av gött pondusartat driv, Archaic Rage med sitt minst sagt kusliga slut med spoken word på svenska som verkligen är hemsökande och ljuvt svärtade Black Undertow är låtar som får mig att lystra lite extra.

EVERGREY har lyckats med att göra en skiva som med stort melankoliskt allvar får mig att tro att bandet går en lika vemodig som storvulen framtid till mötes. Att låtmaterialet är iklädd en fin, fet och tydlig produktion gör sannerligen inte saken sämre. Letar man efter en skiva som kan sätta soundtracket till regniga höstdagar då humöret inte är på topp och man känner för att bejaka dysterheten – då är ”Hymns For The Broken” en platta man bör kolla in.

Skivor

Anaal Nathrakh – Desideratum

Lämna en kommentar

desideratumARTIST: Anaal Nathrakh
TITEL: Desideratum
RELEASE: 2014
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Nytt album med ANAAL NATHRAKH brukar föranleda två saker i min tillvaro: ökad mängd ordvitsar från polare Anders angående bandets namn, samt en förmodad plats på årsbästalistan vad gäller skivan. Denna gång får jag konstatera att jag får nöja mig med det förstnämnda.

Jag kommer tydligt ihåg när jag hörde ”Vanitas” från 2012 första gången. Hur absolut livsnödvändig den skivan kändes. Den var ohotad etta för mig det året.

Så känns inte ”Desideratum” på långa vägar. Ni kanske tror att skivan inte är värd någon som helst uppmärksamhet – då har ni fel. ”Desideratum” är en skiva som i andra bands fall skulle anses vara en riktigt stark skiva. Men när bandet är ANAAL NATHRAKH med en mer än lovligt stark stamtavla när det gäller vansinnesstarka album då förväntar jag mig mer än så här.

Dave Hunt visar visserligen att han är en sångare med en sinnessjuk spännvidd när det gäller vokala övningar, och bandets numera patenterade tremolosurr på gitarren är intakt. Ändå bränner det inte till mer än vid enstaka tillfällen som i exempelvisThe Joystream och Unleash vars skruvade illvrål får det att rysas längs ryggraden. Här finns också de mer än lovligt episka, ja majestätiska, ”refränger” som bandet skämt bort oss med under så många år.

Kanske är det bara jag som behöver ge ”Desideratum” mer tid – 15 genomlyssningar kanske inte räcker – men just nu känns skivan mer som ett visserligen starkt och skräckinjagande album, men utan att ha den där livsnödvändiga nerven som ”Vanitas” har.

Skivor

At The Gates – War With Reality

Lämna en kommentar

ARTIST: At The Gates
TITEL: War With Reality
RELEASE: 2014
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Hur följer man upp, när man faktiskt bestämt sig för att följa upp, ett av metallens verkligt klassiska plattor? Alldeles oavsett om bandet ens har valt att förhålla sig till ”Slaughter Of The Soul” i samband med processen med ”At War With Reality” så kan ni ge er bara den på att alla andra som lyssnar på ”At War With Reality” gör det.

På samma sätt som jag emotsåg att få lyssna på nytt material från AT THE GATES på samma sätt bävade jag inför lyssnandet. Samtidigt som jag applåderade bandets utgivande av nytt material då den så kallade avslutningsturnén som tog sin början redan 2008 med ett antal rent extatiska spelningar, desto mer fasade jag för vad som skulle möta trumhinnorna. Tänk om materialet var dåligt, eller än värre, framkallade en känsla av likgiltighet? Runt 15 genomlyssningar kan jag säga – mina farhågor var inte besannade.

”At War With Reality” är en bra skiva. Är den lika bra som sin föregångare? Bryr vi oss verkligen? Tiden ger skivor ett visst skimmer, och nog har ”Slaughter Of The Soul” i det närmaste kramats ihjäl genom tidens obönhörliga marsch, så det kanske är lika bra att sätta ner den kvarnsten som den skivan skulle kunnat ha blivit när man lyssnar på ”At War With Reality”?

AT THE GATES befolkas av ett gäng musiker som har varit med länge. De vet hur man skriver musik som fastnar, och de har gjort sig skyldiga till bra, verkligt bra och fenomenal musik tidigare. Därför bör det inte komma som en överraskning att redan från låt ett Death And The Labyrinth så kan jag konstatera att AT THE GATES inte tappat denna förmåga. Det är, tack och lov, fullt ställ från slag 1 med ett underbart tvåtaktsparti. Pengar på banken liksom! Titellåten fortsätter med patenterad tvåtakt över 6/8-feel som har blivit lite av bandets signum. Inte mig emot då detta låter skrattretande bra. Tunga The Circular Ruins innehåller ett av skivans intressantaste riff – kolla in partiet vid 1:38 så kommer ni fatta vad jag menar. Partiet är försvinnande kort, men satan vilket geniriff!

”At War With Reality” innehåller gott om fina låtar – The Conspiracy Of The Blind, Eater Of Gods, Upon Pillars Of Dust och avslutande The Night Eternal skulle pryda en setlist med hedern i behåll.

Det jag tänker mycket på när jag lyssnar på ”At War With Reality” är hur självklart AT THE GATES det låter om materialet. På gott och ont naturligtvis. Man vill ju som lyssnare känna igen sig men samtidigt bli överraskad. Och visst känner jag igen mig – överraskningsmomentet blir däremot inte lika stort som jag kanske hade önskat mig. Jag visste redan på förhand att det rent spelmässigt skulle låta bättre än bra – riffen med Anders Björler och Martin Larsson låter prick så snygga som jag trodde att de skulle göra, Jonas Björlers basspel är precis så stabilt som jag förväntade mig, och Adrian Erlandsson trumspel låter precis så tajt och svängande som det ska göra. Det som får mig att haja till lite extra är Tompa Lindbergs sång. Det märks så tydligt att han har lyckats med det han förutsatt sig – att höja sitt textförfattande till nästa nivå – att detta såklart påverkar hans sånginsats. Jag har faktiskt aldrig hört mannen gasta med sån övertygelse som han gör här.

Har man ett förhållande till AT THE GATES musik sedan tidigare tycker jag att man ska kolla in ”At War With Reality”. Utan att på långa vägar komma i närheten bandets klassiska Skiva har AT THE GATES mejslat ur sig en skiva som verkligen inte behöver skämma för sig och som utan vidare mankemang ger bandet existensberättigande ett tag till. Och det är ett betyg så gott som något i min bok.