ARTIST: WINTERFYLLETH TITEL: The Reckoning Dawn RELEASE: 2020 BOLAG:Candlelight Records
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Brittiska WINTERFYLLETH gör alltid skivor som är rejält matiga. Långa, med spår på upp mot tio minuter, och att sätta i sig hela skivan på stört är lite som att leka pytonorm: sväljer man bytet helt får man liksom räkna med att det tar ett tag att smälta allt. Den här gången har bandet dessutom gett sig fanken på att ge oss en skiva som drar black metal-reglaget till max, så ”The Reckoning Dawn” är närmare en timme smisk då ska assimilera. För egen del har det tagit sedan i maj när plattan släpptes, men bättre sen recension än aldrig, eh?
Svepande naturromantisk black metal kan vara underbar och närmast hypnotiserande. En låt som Yielding the March Law går inte att hålla från sig, och lyckas man dessutom med ett avbrytande riff så är vinstlotten dragen. Denna gång sker det i låten Absolved In Fire, där riffet som dyker upp 6:19 in i låten endast kan kallas genialt.
Totalt sett är årets giv fin, men når inte upp till de svindlande höjder som bandet träffade under åren 2010 (”The Mercian Sphere”) till 2014 (”The Divination Of Antiquity”). I sann anda med bandets mastodontleveranser finns heller ingen officiell video på enstaka spår att tillgå… du får hela plattan här!
DEFEATED SANITY innehar en särställning inom den brutala tekniska dödsmetallen. Jag kan inte minnas någon skiva med bandet som jag inte tycker är intressantare än det mesta som släpps inom subgenren. Bandets musik är både så organisk och tekniskt avancerad att de flesta nog skulle se det som ett prov i att härda ut att lyssna på ens en enda låt av bandet. Vad är det då som gör att när bandet kommer med ny skiva som får mig att lyssna på repeat och tycka att bandets musik känns så självklar och i det närmaste vilsam för mina öron?
Det är i alla fall inte teknikaliteten som särskiljer bandets musik från andra band inom skrået – att kunna lira patronbältena av de flesta är en förutsättning inom genren. Är det den gastkramande sången där texthäftet är ett måste om du vill kunna hänga med i lyriken? Eller det slirande trumspelet från grundaren Lille Gruber? Detta är i alla fall faktorer som gör att jag vet att slutresultatet högst sannolikt gör att jag kommer gilla bandets musik.
Nä, jag skulle snarare säga att det är den djupa innerligheten och den rent känslomässiga reaktionen jag får varje gång jag lyssnar på bandet. Det känns så fruktansvärt äkta i brist på andra ord. DEFEATED SANITY gör helt enkelt vad som faller bandet in. Ta inledningen till exempel. Jag tror att de flesta som sätter igång en skiva med ett tekniskt dödsmetallband förväntar sig en furiös attack från sekund ett. Vad gör DF? Inleder med ett virveltrumslag och ett accelerando. De är de här små detaljerna som gör att jag gillar DF än mer.
”The Sanguinery Impetus” är en mer traditionell brutal dödsmetallplatta än föregångaren ”Disposal Of The Dead // Dharmata” där den andra hälften av skivan sannerligen såg bandet ta ut svängarna, och mer välkomponerad än ”Passages Into Deformity”. Dagens DF känns mer traditionsbundna, men verkligen inte stagnerade när det kommer till att vara ambitiösa. Nye sångaren Josh Welshman får nog gå i vokal terapi efter den rent straffande sånginsatsen han står för här. DF har haft en formidabel förmåga att rekrytera sångare av högsta klass som tillåts stiga fram och ta plats på precis samma sätt som de alltid har premierat att basen inte bara ska utgöra en förväntad komponent utan briljera. Och har man en basist som Jacob Schmidt så förstår jag varför man vill göra det.
”The Sanguinery Impetus” är en sådan briljant skiva att jag inte kommer bli förvånad alls om den dyker upp på många årsbästalistor. Den är så pass bra att jag tror och hoppas att fler än bara vi genredyrkare kommer att våga kolla in den.
ARTIST: Malsten TITEL: The Haunting of Silvåkra Mill RELEASE: 24 juli 2020 BOLAG:
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Amelie
Sätt dig så bekvämt som möjligt, eller lägg dig ner om du hellre vill det. Se till att du har lugn omkring dig så att ingenting stör. Ta några djupa andetag innan du börjar.
Nej, det här är ingen inledning till meditation eller yoga utan instruktioner för hur du lämpligen kan förbereda dig inför dryga 40 minuter riktigt malmtungt malande doom med skånska MALSTENs debutalbum.
Det unga bandet väljer att berätta en gammal historia, konceptet i ”The Haunting of Silvåkra Mill” är en berättelse i fyra kapitel om de hemskheter som skedde i byn Silvåkra och kring den gamla kvarnen för omkring ett sekel sedan. Förstasingeln Torsion som inleder kvartetten släpptes för något år sedan och den väntan på fortsättningen som inleddes då får nu sin upplösning i fullängdsalbumet. Fyra spår, alla kring tio minuter långa, utgör kapitlen i denna ganska brutala berättelse om besatthet, hemsökelse, barnamord och död.
Ja, detta är en verkligt läskig historia vilken i till exempel Immolation i detalj berättar om bortförande av ett av traktens barn och hur det från kvarnen sedan hörs ljud av tänder som krossas, kött som karvas loss och ben som mals till mjöl. Det avslutas med att modern som förlorat sitt barn väcks i natten av att en säck finmalet mjöl avlämnas på verandan…
Musikaliskt är detta absolut doom i dess rikaste betydelse, riktigt långsam och doomig doom. Malande tungt som bandnamnet antyder. Ett meditativt tuggande som pågår albumet igenom och ändå tillåter varje låt att ha sin egen tydliga karaktär. Vart och ett av spåren rymmer i sig en helt egen dramaturgi.
Framförande och produktion är så oklanderligt säker att jag aldrig skulle gissat att bandet endast är två år ungt och att detta är deras debut. Enligt Metal Archives (fast vad vet de egentligen?) är endast en bandmedlem listad att sedan tidigare ha spelat med ett metalband, basisten Andreas Svensson (KAPTAIN SUN 00-08). Sångaren Manne Högströms röst framför tryggt den tunga lyriken med djup och bred vokal kompetens. Fredrik Grehn på gitarr och Joen Leffler på trummor bidrar lika kvalificerat på sina instrument.
Det enda jag möjligen kan gnälla över är viss utdragen olåt här och där. Absolut att obehagliga ljud kan ha sin plats i musiken och inte minst med tanke på albumets tema. Men det blir för mycket, för lååångt när till exempel hela albumet avslutas med nära en minuts enerverande ”gnissel”. Men detta är en randanmärkning.
”The Haunting of Silvåkra Mill” är en mäktigt imponerande debut, ett stycke doom att försjunka i, dras ned i och svepas iväg av. Åter uppkommen till ytan låter det sig absolut göras att köra hela den hemska historien och den läckra musiken ännu ett varv.
Ah, glömde nästan en sak. Omslaget är galet snyggt också – men det ser ni ju själva.
ARTIST: WINTERFYLLETH
