Etikettarkiv: 2023

Skivor

Blackscape – Suffocated By The Sun

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackscape
TITEL: Suffocated By The Sun
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Massacre Records

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

BLACKSCAPE är ett albumdebuterande band att välkomna till den svenska metalscenen. Gruppen formades 2018 av musikerna Tage Andersson och Thomas Ohlsson och har skyndat relativt långsamt fram till debuten i år. Bandets starkt gitarrbaserade musik är både melodisk och tung. Förstasingeln tillika titellåten Suffocated By The Sun är ett av skivans starkaste spår men många fler fina enskilda låtar finns som exempelvis Colonized By The Dark, Bow To Me eller Enslaved med sin rensång och sitt riviga gitarrspel.

Bandet uppger sig spela thrash/death metal men visst finns det en del black-känsla också i det hela. En väl mixad extreme metal med mycket melodi som du inte tröttnar på även efter många lyssningar. Vokalist Lawrence Mackrory (även bl.a. i DARKANE) varierar rensång, skrik och growl på ett mycket tilltalande sätt. Likaså instrumentalisterna Thomas Ohlsson på trummor (tidigare bland annat i THE PROJECT HATE MCMXCIX) och Tage Andersson på gitarrer håller hög klass och får bland annat fritt spelrum i bonusspåret Blackscape som är helt instrumentalt.

Influenser är såväl internationell som svensk metal, bland annat AT THE GATES och OPETH, men enligt bandets gitarrist även klassisk musik och jazz. Ska inte påstå att någon jazz direkt lyser igenom men bredden av influenser speglar sig i känslan att musikerna inte låter begränsa sig inom snäva ramar vilket bidrar till att musiken lyfter lite utöver det vanlig. Lyriken känns öppen för olika tolkningar och är ofta både berörande och personlig, exempelvis i Waste Of Humanity.

Idag känns det närmast lite old school att bandet faktiskt har en egen webbplats (som inte enbart är ett försäljningsställe!) utöver sociala medier. Där finns det mesta av och om bandet samlat. Det uppskattas.

BLACKSCAPEs debut är ett stycke metal som står sig mycket väl i årets utgivning och den fyller gott sin plats i den svenska melodiska döds-/thrash-myllan. ”Suffocated By The Sun” är en skiva att återkomma till ofta och BLACKSCAPE ett nytt band på hårdrockskartan att hålla minst ett getöga på även framöver.

Skivor

Blackbraid – Blackbraid II

Lämna en kommentar

ARTIST: Blackbraid
TITEL: Blackbraid II
RELEASE: 7/7 2023
BOLAG: Egen utgivning

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

I en av de mest olyckliga krockarna i Copenhells historia spelade BLACKBRAID, det kanske hetaste namnet inom black metal just nu, samtidigt som jag var och kollade på GAEREA. På flera ställen kunde jag läsa om vilket otroligt bra spelning som Sgah’gasowáh med band gjorde på Pandemonium, och det är bara att beklaga att just den där gången var man tvungen att välja.

BLACKBRAID har minst sagt haft en karriär som har antagit kometliknande hastighet. Detta enmansprojekt startade i februari 2022, och redan i höjd med första skivan “Blackbraid I” var hypen stor. Att skiva nummer två kommer mindre än ett år efter debuten, samtidigt som bandet turnerar är ruggigt imponerande.

Och det är förresten inte bara inom scenen som Sgah’gasowáh et cohortes drar till sig uppmärksamheten. Så sent som tidigare i veckan läste jag en lång intervju med huvudpersonen i New York Times. 

Det hör ju inte direkt till vanligheterna att det skrivs om black metal i en av världens största dagstidningar, och det hade det kanske inte gjort om inte faktum varit att Sgah’gasowáh är Native American från Adinrondackbergen.

Denna identitet kommer fram mycket tydligare på “Blackbraid II” än på debuten, som andades så otroligt mycket av WOLVES IN THE THRONE ROOM och AGALLOCH (inte för att detta på något sätt störde) och precis som “Blackbraid II” inte vräker på med traditionella instrument i någon högre utsträckning. Det gör, i alla fall för mig, att BLACKBRAID känns både hemtamt, men också som att det finns andra element här som skiljer bandet från i alla fall den skandinaviska scenen.

Med tanke på den hype som BLACKBRAID rönte redan för ett år sedan, och att skiva nummer två kommer så pass raskt marscherat är det kanske befogat att ställa sig frågan, håller den? Med tanke på att ni har sett betygsåttan om ni läst så här långt så kan vi ju sluta oss till att jag tycker det. “Blackbraid I” tycker jag mycket om, så pass att jag tycker att den är för kort, haha! Några sådana farhågor går inte att ha kring “Blackbraid II” som klockar in på över en timme i speltid, där en försvarlig del upptas av mastodontartade – och otroligt förträffliga – Moss Covered Bones On The Altar Of The Moon och A Song Of Death On Wings Of Dawn som ligger rakt efter varandra. Intensiteten och närvarokänslan i framför slutet på den senare dängan är helt magisk. Sgah’gahsowáh är inte bara en helvetiskt skicklig kompositör, han sjunger så ruggigt imponerande att jag stundtals baxnar, inte minst i dessa låtar.

“Blackbraid II” är en skiva som kommer att få ytterligare försvarligt med speltid framöver. Den känns så fruktansvärt äkta, innerlig, allvarlig och – viktigt – triumfatorisk i sin återklang av den minst sagt blodiga historien som Native Americans har tvingats utstå, och fortfarande utstår på många ställen. Inte minst känns “Blackbraid II” som en otroligt väl balanserad, väl producerad och på väldigt många ställen episk skiva. Kolla in den!

Skivor

Mental Cruelty – Zwielicht

Lämna en kommentar

ARTIST: Mental Cruelty
TITEL: Zwielicht
RELEASE: 23/6 2023
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

MENTAL CRUELTY listas på Metal Archives som symfonisk deathcore. Jag vet inte vad ni kommer att tänka på när ni ser den genrebenämningen, men jag tänker på FLESHGOD APOCALYPSE med brutala breakdowns och rikligt med sång i pigsqueal-skolan.

Och dra på trissor – det är exakt det vi får – redan i första låten Obsessio a Daemonio. Ni får ursäkta den något raljanta tonen, men om jag någonsin har haft förväntningar på en skiva innan jag ens har lyssnat på en ton, ja då är det “Zwielicht”, som är det tyska bandets fjärde fullängdare.

Hade det inte varit så att MENTAL CRUELTY hade kirrat biffen på ett till stora delar utmärkt sätt hade detta kunnat bli hur ostigt som helst. De symfoniska elementen går jag igång på, och det rejält. Stämningen som piskas upp i låtar som Pest och den fullständigt massiva Symphony Of  A Dying Star där de folk metal-iga inslagen märkligt nog höjer låten i mina öron, är så fruktansvärt njutbara att jag knyter nävarna i extas.

Är “Zwielicht” enbart dessa tre låtar som höjer skivan? Nä, såklart inte – den här skivan sjuder av kreativ skaparkraft – varenda låt har moment som är så helvetiskt bra att det bara är att baxna. Till och med det lilla intermezzot som Zwielicht utgör höjer den rent triumfatoriska trion i slutet på skivan; redan tidigare nämnda Symphony Of A Dying Star, efterföljande The Arrogance Of Agony som jag nästan håller som skivans i särklass starkaste låt, och avslutande A Tale Of Salt And Light drämmer hem poängen att MENTAL CRUELTY har gjort en av årets mest intressanta skivor.

Det är framför allt låtskriveriet som ligger på en vansinnigt hög och jämn nivå som gör skivan till en hit – lägg därtill ett band som har kapacitet att få två så uttjatade element som det core-iga och det symfoniska att faktiskt funka och kännas fräscha. Gitarrspelet och sången är det som ytterligare höjer denna skiva. Sången, ja. Lukas Nicolai har en av de mest mångsidiga vokala uttrycken jag hört på länge. Sedan är det en smaksak om man gillar pigsqueal eller inte. Ibland tycker till och med jag att det blir för animerat, speciellt i samband med breakdownsen, men det är en radanmärkning.

Det som också drar ner skivan något är produktionen. Ja, när det gäller deathcore så ska den vara kompakt. Men det hade inte skadat om den hade fått aningens mer luft, det hade faktiskt kunnat höja skivan än mer.