Etikettarkiv: Century Media

Skivor

Arch Enemy – Deceivers

Lämna en kommentar

ARTIST: Arch Enemy
TITEL: Deceivers
RELEASE: 12/8 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det verkar, banne mig, som om vi är inne i en mäktig våg av svensk melodisk death metal där band inte bara vilar på tidigare lagrar, utan ser till att växla upp ganska rejält. Amelies recension av THE HALO EFFECTs ”Days Of The Lost” talar sitt tydliga språk.  Och så har vi ARCH ENEMY, ett band som har en hel del mycket bra musik i sin bakkatalog, men som inte har nått upp till verkligt relevanta nivåer på de gångna plattorna ”War Eternal” och ”Will To Power”.

Bandet har lyckats göra enskilt starka låtar som har passat bra in i gruppens setlistor, men på ”Deceivers” lyckas bandet skapa en skiva som i både sina enskilda beståndsdelar och som helhet ligger på en hög och jämn nivå. Betygsåttan ligger faktiskt snubblande nära en nia. Jag har inte lyssnat så mycket på en enskild ARCH ENEMY-platta sedan ”Wages Of Sin” kom 2001 och även om jag dyrkade ”Rise Of The Tyrant” så är ”Deceivers” en av bandets absolut bästa skivor i karriären.

Alissa White-Gluz gör sin bästa sånginsats sedan hon kom in i bandet. Hennes growlkapacitet är ju välkänd sedan innan, och vi som lyssnade på henne när hon sjöng i THE AGONIST vet hur bra hon är på rensången också. Growlet dominerar, men hon får tillfälle att visa sin sinnessjuka bredd i en låt som inledande Handshake With Hell. 

Ska vi prata lite om gitarrspelet? Såklart ska vi det. I ett band där Michael Amott och Jeff Loomis tar så pass stor plats och har så tung betydelse vore det kardinalfel att inte nämna gitarrspelet. Dessa gitarrfantomer har ju tidigare visat att de sannerligen kan lira gitarr, men nu når deras samspel helt otroliga nivåer. Riffen ligger på rent magiska nivåer – stundtals (äh, vem driver jag med – mest hela tiden) drar gitarristernas dyrkan för IRON MAIDEN in i deras gitarrspel. Gör detta någonting? Nä, fan heller! Med låtar som ligger ruggigt nära toppkvalitet i sin egen rätt är detta bara en helt underbar krydda som ger skivan ytterligare dimensioner.

Faktum är att det var längesedan jag lyssnade på en skiva inom den melodiska dödsmetallen som så tydligt håller sig till genrens förväntningar och ändå lyckas andas liv in i en genre som annars kan tyckas förstockad och daterad. ”Deceivers” fullständigt bågnar av ett helvetiskt driv och en hunger som är påtaglig. Frågan vi bör ställa oss är om bandet någonsin varit bättre?

Skivor

Oceans Of Slumber – Starlight And Ash

Lämna en kommentar

ARTIST: Oceans Of Slumber
TITEL: Starlight And Ash
RELEASE: 22/7 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Två år har gått, och like clockwork, kommer Houstons OCEANS OF SLUMBER tillbaka med en ny skiva. Så långt är allt som det brukar, men bandet har tydligt annonserat – med emfas till och med – att ”Starlight And Ash” är ett par steg bort från det som har definierat bandets musikaliska bana fram tills nu. Bort med det oerhört progressiva, bort från blastbeats, tvåtakt och growl och fram för en mycket mer gotisk och, skulle nog en del säga, mesig musik.

Som ni förstår på betyget ovan så gillar jag skivan. Om jag skulle sakna det bandet gjorde innan kan jag alltid gå tillbaka och lyssna på de tidigare skivorna, ”Starlight And Ash” gör andra saker minst lika bra för öronen som de tidigare skivorna.

OCEANS OF SLUMBER har för mig alltid varit ett extremt känsloladdat band, skivorna och deras processer har ofta beskrivits av bandet som fruktansvärda upplevelser till katarsis gränsande exorcismer, och den känslan finns även här.

Jag misstänker att en av anledningarna till att jag gillar den här skivan så mycket är att den så tydligt lyfter fram Cammie Gilbert. Sångerskan visar, återigen, att hon har en röst som pulvriserar det mesta. Här lyfter hon fram ett textmaterial som hade kunnat falla platt till marken om det rört sig om andra sångare, men som nu levereras med en innerlighet som snarare höjer skivan till fantastiska höjder.

”Starlight And Ash” är en oerhört vacker skiva. Vi fick glimtar av vilken kapacitet bandet besitter inom detta område på förra skivan ”Oceans Of Slumber”, men här tas det till helt andra nivåer, och mer stringent genomarbetat då detta är det dominerande intrycket jag får av ”Starlight And Ash”. Det finns några låtar som sticker ut lite extra för mig – dovt melankoliska Just A Day, The Shipbuilder’s Son med sitt fruktansvärt snygga gitarrspel och vackert inkorporerade pianot, The Waters Rising som bara byggs och blir större och större och underbart släpiga The Hanging Tree.

Den enda låt som jag inte tycker fyller sin plats är covern på THE ANIMALS House Of The Rising Sun, en låt så sönderspelad att inte ens OCEANS OF SLUMBER kan lyfta den.

Jag misstänker att det kan vara så att en del recensenter kommer tycka att den inriktning bandet tar på ”Starlight And Ash” inte är så bra, de kanske vill ha mer av samma musik som bandet redan gjort, men för egen del tycker jag mycket om den här skivan. Kolla in den.

Skivor

Misery Index – Complete Control

Lämna en kommentar

ARTIST: Misery Index
TITEL: Complete Control
RELEASE: 13/5 2022
BOLAG: Century Media

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Varje gång jag skriver en recension av en MISERY INDEX-skiva så brukar jag nämna att bandet är från Baltimore i Maryland. Jag gör, såklart, det av en anledning då jag gärna vill höra staden ljuda i bandets musik. Baltimore är en stad som har plågats av misskötsel, förfall, all upptänklig kriminalitet och som samtidigt är en stad som hyser institutioner som Johns Hopkins – ett av världens mest ansedda universitet. Detta har skapat en smältdegel av det proletära och det avancerade som jag tycker går som en röd tråd i MISERY INDEX musik.

Här finns absolut teknikaliteten som bara mästare kan åstadkomma, men också den rena vreden. ”Complete Control” sammanfattar dessa saker ypperligt, för trots att jag känner mig hemma i MIs musik från tidigare skivor där dödsmetallen skiner igenom tydligare än på bandets allra första skivor, så finns här nu ett fantastiskt hardcore-element som gör att bandet känns både fräscht och tillbakablickande. Letar ni efter ett band som skruvar en hel massa på ett förnyat sound och ett nytt uttryck, ja, då får ni fortsätta leta. Det känns fruktansvärt skönt att det finns band som MI som känns hemtama, men ändå levererar skivor som känns alldeles för korta.

”Complete Control” klockar in på 33 minuter med sina 9 låtar och det är en i det närmaste perfekt längd då jag har ett sagolikt sug att dra igång skivan om och om igen. Samtliga låtar är bra – att skivan avslutas av en av de bästa låtarna bandet har gjort, Now Defied!, är ju bara tacknämligt att konstatera, men här finns en fruktansvärd massa musikalisk mumma – tillräckligt för att ta mig ur den minst sagt enerverande svackan efter det att jag lyssnat på KVAENs och IN APHELIONs plattor och tyckt att nästan all annan musik låter fadd – det är sväng, blasts och ett satans ös nästan rakt igenom ”Complete Control”. Lägg till detta en magiskt bra produktion av framför allt gitarrerna och gedigna sånginsatser av Jason Netherton och Mark Kloeppel och ni fattar att detta är en rungande musikalisk lavett av mycket hög klass.

Gillar ni MISERY INDEX sedan innan så kommer ni gilla detta också. Kolla in den.