ARTIST: Horisont TITEL: About Time RELEASE: 2017 BOLAG: Century Media
BETYG: 7/10 SKRIBENT: Fredrik Sandberg
Är det inte lustigt egentligen, att den platta där HORISONT låter sin retro-smältdegel omfamna fler influenser än någonsin, kanske även är den där de till slut hittar mest av sin egen unika identitet?
Det borde egentligen spreta, för det blinkas till höger och vänster åt allehanda klassiska akter inom rockhistorien. Här samsas STATUS QUO-minnande blueskomp med discorytmer, elektrifierat THIN LIZZY-riffande med 80-talsflörtande synthar, gitarrharmonier som luktar tidiga SCORPIONS med innerligt desperat sång á la Ian Gillian, det lugna titelspårets tydliga SANTANA-vibb med fotstampande driv värdigt THE HELLACOPTERS, så som det i refrängerna hos Electrical och bästa spåret Without Warning.
Ja, ni fattar, det finns en påtaglig musikalisk spännvidd på ”About Time”. Samtidigt lyckas göteborgarna knyta ihop säcken till en tillräckligt homogen helhet, ett sound som helt enkelt låter… tja, HORISONT. Definitioner och referenser åsido, så är väl kanske det viktigaste att det låter bra. Det svänger mest hela tiden, men omväxlande genom att glättigt stryka medhårs och skavande stryka mothårs. Hela tiden finns det dock en distinkt nerv och energi närvarande, vilket tilltalar.
Enda genuint udda fågeln är det svenskspråkiga numret Letare, där de klassiska rock-vibbarna för ett ögonblick samsas med svensk proggrock-historia, och jag kommer att tänka på en ung Pugh Rogefeldt. Eller, ja, det vill säga om Pugh hade haft en omisskännligt göteborgsk dialekt… Låten är dock genuint bra, och jag tror att detta vågspel från HORISONTs sida bidrar till att stärka deras varumärke snarare än att stjälpa det. Just spännvidden av väl kombinerade influenser är trots allt det som lyfter ”About Time”, och gör plattan till ett kvitto så gott som något på att retro-genren fortfarande har puls!
Förra året var doom-året vad mig anbelangar. Ska 2017 bli året då jag knarkar ner mig på power metal? Om jag ska utgå från hur bra ”Immortals” av FIREWIND är så ska jag inte vara sämre än att säga att det kan mycket väl bli så!
Det här är en skiva som underhåller något så fruktansvärt med bra låtar, helt galet shredspel och en överhängande känsla av att alla inblandade verkligen kan sitt hantverk.
FIREWIND är Gus G, gitarrist åt Ozzy Osbourne, skuta att styra, och han har gjort det med en frenesi som visar att här saknas det sannerligen inte arbetskapacitet. ”Immortals” är skivan att kolla in om du vill ha power metal som förutom att bjuda på gott om knuten i näve i luften, alternativt vinden i håret metal lyfts något så otroligt av den mannens gitarrspel. Visst, gillar du musik med mer nyanser och mer tillbakadraget spel så kommer du sannolikt att avsky ”Immortals”, för det hålls inte igen när det gäller teknik och shred, eller ostighet för den delen.
I mångt och mycket har den här skivan en hel del gemensamt med ett annat verk som handlar om samma sak: kung Leonidas slag mot perserna i slaget vid Thermopyle 480 f. Kr som det gjordes en film på för tio år sedan – ”300”. Det var verkligen en film som med stora överdrifter delade publiken i en grupp som älskade filmen och en som avskydde den med stor avsky. De stora gesterna, överdrifterna, de stora orden – filmmakarna tog i så det räckte och blev över. Och lite så är det faktiskt med ”Immortals”, med den stora skillnaden att jag inte har alls svårt med att ta FIREWIND på allvar. Det finns helt enkelt tillräckligt med bra grejer på den här skivan för att jag utan att begå nåt våld alls på mig själv kan rekommendera den som en riktigt bra power metal-skiva.
Mission Impossible? Ja. Egentligen. Det går förstås egentligen inte att ange vilka skivor som under det senaste decenniet varit bäst, men det gör ju uppgiften och resultatet extra kul. tycker Robert i alla fall!
Urvalet har till stora delar byggts utifrån en samlad subjektiv minnesbild av hur pass mycket speltid en skiva har fått och hur ofta jag återvänder till den. Ja, och känslan av njutning förstås. Vi räknar som vanligt ner!
ANCIIENTS ”Heart Of Oak”, 2013 – Season Of Mist
10. Kanada-är-ett-land-där-man-dansar-tango. Eller progressiv dödsdoomrocks-marengo. Svårt att säga, däremot är det lätt att älska ANCIIENTS fantastiska driv och låtar. Det här är – som du kanske redan läst – den bästa debutskivan som kommit under tidsperioden 2006-2015, och det räcker för att ta sig in på den aggregerade listan också. ”Heart of Oak” låter egentligen inte som något annat du hört, samtidigt låter allt så fantastiskt naturligt och rätt. Det är en sån där skiva jag tipsar folk om i tid och otid, och det lär jag fortsätta med. Låt den ystra dansen fortsätta, helt enkelt.
AMORPHIS ”Skyforger”, 2009 – Nuclear Blast
9. AMORPHIS från Finland är ett av mina favoritband, och den här skivan är i mitt tycke deras klart vassaste. Den kombinerar det där speciella vemodet med melodi, känsla och driv. ”Skyforger” är späckad av fantastiska riff och refränger, och det är en sån där skiva som jag återkommer till med jämna mellanrum. Värdelöst vetande är att pressningen av själva CD’n dessutom gick fel (i ett par av låtarna var det helt tyst i ett par sekunder), så vi som beställt den fick göra en separat begäran direkt till skivbolaget Nuclear Blast för att få en ny skiva levererad. Man fick behålla själva omslaget/caset, och skicka in den misslyckade disken i utbyte mot en ny…
MGLA ”Exercises In Futility”, 2015 – No Solace Records
8. Black Metal är spretigt. Det innehåller så många olika subgenrer att det är nästan löjligt, och det går därmed kanske inte att säga ”detta är den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren” på grund av det.
Men.
Detta är kanske den bästa black metal-plattan som kommit de senaste 10 åren, och polackernas osvikliga känsla för att väva in melodislingor i sitt piskande driv gör att jag spelar den här skivan om och om igen. Texter, omslag och musik hänger ihop på ett sätt som resonerar djupt inom mig.
7. GRAVEYARD och deras ”Hisingen Blues” skakade om mig rejält när den kom. Det är nästan så att det finns ett musikaliskt liv före och ett liv efter den här plattan – jag hade liksom inte sett storheten med ”retrovågen” innan dess riktigt. Med den här skivan slogs dörren inte bara upp på vid gavel, hela jäkla väggen kapsejsade. Precis som brukligt sådana gånger så kommer dock ingen moderna ”gammal” 70-talsskiva upp i samma kvalité som murbräckan. Att bandet lagt ner och lämnar kvar ett monument som ”Hisingen Blues” ger bara större legendstatus till plattan i min bok.
Det här omslaget valde jag för övrigt bort i sista stund när det gällde 5 omslag från de senaste 10 åren, men när jag ser på bilden i samband med att texten utformas undrar jag om jag verkligen gjorde rätt…?
SATYRICON ”Satyricon”, 2013 – Indie Recordings
6. Norska duon SATYRICON – med Sigurd ”Satyr” Wongraven på sång och stränginstrument samt Kjetil-Vidar ”Frost” Haraldstad på trummor är ett av de band jag sett flest gånger live. De levererar alltid, och med den självbetitlade plattan från 2013 tog man ett gigantiskt kliv i sitt sound. Utan att lämna norsk black metal så lämnade man norsk black metal, så att säga.
Rötterna finns kvar, men lättillgängligheten och den melodiska musikaliteten tog enorma språng framåt. Det här är en skiva som är varm samtidigt som den är dynamisk och kompromisslös – och den växer med varje lyssning. Jag förstår varför bandet valde att göra sin 8:e fullängdare, ca 20 år in i karriären, till en självbetitlad platta.
TRIBULATION ”The Children Of The Night”, 2015 – Century Media
5. De senaste åren har bjudit på ett par blivande klassiker. Skivor som vi kommer att prata om i årtionden framöver, milstolpar. Det här är en sån, svenska TRIBULATION har med sitt tredje album ”The Children Of The Night” lyckats smälta samman influenser från akter som LED ZEPPELIN till den svarta avgrund som är black- och death metal. Och man gör det så naturligt att den ena låten överträffar den andra i en enda lång parad av pärlor.
Kanske är det här en skiva kliver upp fler placeringar på en sån här lista över tid, det är trots allt bara dryga ett år sen skivan kom, och styrkan i skivor med djup växer ju med tiden. Den är redan värd en sjätteplats!
BEHEMOTH ”The Satanist”, 2014 – Nuclear Blast
4. Det här är liksom så mycket mer än ”bara” en skiva. Man kan nästan känna BEHEMOTHs starke man Nergals hjärta pulsera skivan igenom, och att detta är ett av resultaten av hans kamp (och seger) över leukemin är tydligt. Polackerna har aldrig varit så samstämmiga och genomgående konsekventa som på ”The Satanist” – allt från skivomslag målat med delar av blod från Nergal till texter och musik är som en helhet. Det är ingen slump att bandet härjat världen runt och spelat den här skivan live från start till mål. Den innehåller inte bara den där speciella helheten, den innehåller dessutom flera av bandets bästa låtar i karriären!
MASTODON ”Crack The Skye”, 2009 – Reprise Records
3. Ända sedan ”Leviathan” år 2004 så har mullemeckarna MASTODON en alldeles speciell plats i mitt hjärta. Den skiva som jag oftast återkommer till i bandets diskografi är den här, ”Crack The Skye”, och anledningen är enkel: det här är en skiva helt utan svaga punkter. Varenda låt: soniskt guld.
MASTODON är lite av ett unikum i dagens musikscen. Man delar på sången hejvilt, spelar låtar som egentligen inte är speciellt raka eller enkla och började karriären med att leverera ut ett knippe konceptskivor med krångliga påhittade historier. Rent teoretiskt borde det liksom inte gå att bygga upp en framgångsrik karriär med den grunden, men när man hör en platta som ”Crack The Skye” förstår man att det är fel. Fenomenalt band, fenomeal skiva.
SATYRICON ”Now, Diabolical”, 2006 – Kaleidoskop/Roadrunner Records
2. SATYRICON är det enda bandet som representeras två gånger på den här Topp 10-listan. Högst av deras två bidrag, framknuffad av jämförelsevis många många års nötande och mognande samt otaliga upplevelser av låtarna live, placerar jag ”Now, Diabolical” från 2006.
Det här är en skiva där ljudet är lika rakbladsvasst som låtarna, och där bandet träffar en kreativ guldåder. Spår som K.I.N.G, The Pentagram Burns, To The North, A New Enemy eller för den delen titelspåret Now, Diabolical förblir höjdpunkter i bandets karriär. Och de är samlade på samma skiva? Sånt förnekar man inte på en lista som denna…
MACHINE HEAD ”The Blackening”, 2007 – Roadrunner Records
1. Så här ser den alltså ut – det senaste decenniets bästa skiva. Den skiva som efter stötande och blötande, funderande och återlyssnande, analyserande och eftertänksamhet till slut placeras högst upp på tronen. Och… det var egentligen inte speciellt svårt. Ganska tidigt föll det sig naturligt att just ”The Blackening” av MACHINE HEAD skulle ta förstaplatsen. Motiveringen är dessutom lika enkel som självklar; Låtarna. Riffen. Känslan. Hur ofta den spelas. Helheten.
ARTIST: Horisont
