Etikettarkiv: City Burials

Listor

Årsbästalistan 2020 – Robert

Lämna en kommentar

Jo, men visst – ett sällsynt bajsigt år var det – men ändå finns det såklart ljuspunkter. Musik makes the world go around, och i sann ”pandemi-isolering” tycks det varit musik från vårt egna land som dominerat: hela 6 av 10 val till topplistan är inhemska denna gång. Det här är Roberts årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. City Burials – KATATONIA
Låt oss vara överens om en enda sak detta nådens år 2020: när KATATONIA är bra så är de bra. Okej? På ”City Burials” levererar bandet ett par av sina absoluta höjdpunkter alla kategorier, och den här skivan växer verkligen för varje lyssning.

9. The Trail – DEMONIC DEATH JUDGE
DEMONIC DEATH JUDGE är från Finland. Det kan man inte tro om man lyssnar till ”The Trail”. Det är ett hopkok av sludge, doom, smuts, banjomusik och lägereld som heter duga, och personligen har jag spelat denna platta ohälsosamt många gånger i år.

8. Dawn Of The Damned – NECROPHOBIC
Jo, men visst. Lite drygt och jävligt korkat tyckte jag nog att denna skiva var ett snäpp sämre än den lysande föregångaren. Det har man ju fått äta upp under året, då ”Dawn Of The Damned” växt med varje varv och NECROPHOBIC i sedvanlig ordning tvingat undertecknad till underkastelse!

7. Misantropic Breed – LIK
Årets bästa döds är en hyllning till såväl den gamla Stockholmsdödsen som NWOBHM. Det är liksom lika delar Maiden som gamla Entombed, och LIK levererar sin genomgående starkaste skiva till dags dato. Headbanging? For sure!

6. Black Sleep – WE SELL THE DEAD
Nä, inte fan trodde jag detta själv – memn det går inte att förneka! En av de skivor jag återkommit till oftast under året är denna, med klassisk melodisk hårdrock aserad på sväng, riff och bra sång. Knappas speciellt ”credd”, men det gör mig glad och är riktigt bra!

5. Obsidian – PARADISE LOST
Tänk att de kan fortfarande, surputtarna i PARADISE LOST! Första spåret Darker Thoughts är årets bästa låt in alles, och bandet håller stilen hela plattan. Den fick 9/10 i recensionen här på WeRock. Det är ingen slump…

4. Black Waves – SVARTKONST
För min del kom den här skivan från typ nigenstans, och totalt dominerade all lyssning ett tag. Klassisk black metal med episka inslag, och banne mig om inte titelspåret är en  av de starkaste låtarna genren sett på år och dagar?

3. Lamb Of God – LAMB OF GOD
Nä, men dra på trissor – att de hade detta i sig, jänkarna, det trodde jag aldrig!?! En självbetitlad platta så sent i karriären som dessutom visar sig vara bandets starkaste till dags dato – jo, jag tackar jag! Sprängfylld med mangel, groove, perfekt produktion och fina gästartister har den här plattan faktiskt inga svagheter alls.

2. Cosmic Terror – THE SPIRIT
Helt ärligt – den här skivan är precis lika bra som vinnarplattan, men reglerna säger att segerns sötma inte kan delas. Tyskarnas andra album är dock perfektion om du söker efter thrashig black metal, och detta är ett av de få album som är helt essentiella och livsnödvändiga 2020!

1. Infidel – AMBUSH
Bästa skivan år 2020 är en platta som verkligen hyllar livet och glädjen. Otaliga gånger har svenska AMBUSH och låtar som Heart Of Stone, Yperite och Hellbiter fått agera ”pick-me-up” för egen del, och kombinationen av spelglädje, speltid och kvalitet på musiken gör till slut detta till en värdig vinnare. Heavy Metal Is The Law, kan man säga!

Övriga betraktelser

Tystnaden
Avsaknaden av livemusik, festivaler och gig har varit påtaglig och ganska smärtsam. Hur många arbetstillfällen som försvunnit törs man knappt tänka på, och antalet band som till slut lägger ner på grund av ekonomiska svårigheter lär bli ett gäng. Personligen kan jag inte ens hålla reda på hur många giltiga biljetter jag har till konsertpaket och spelningar som är uppskjutna på obestämd tid och lär garanterat missa några av dem när det väl kommer igång. Det är skitsamma, bara det faktisk kommer igång. The Silence Is Deafening!

Gammal är äldst?
2020 präglades av att många rutinerade akter skakade dammet av sig och visade att det fortfarande finns löd i bössan. AC/DC, OZZY OSBOURNE, PEARL JAM, ARMORED SAINT, DARK TRANQUILLITY missade Topp 10-listan för min del i år, men har ändå släppt vassa alster.

Mångfald är bra!
Ärligt talat undrar jag ibland hur det är ställt när jag ser en del av kollegornas val, men det är också det fina med all gemenskap som inte vill stagnera och stå still: mångfald och olikhet. Det är i gnistorna som uppkommer av att vi gnuggar våra olikheter mot varandra som det intressanta sker, så att vi (som vanligt!) inte drar jämnt smakmässigt på WeRock är också det som borgar för en levande site. Även inom  undertecknads personliga Topp 10 detta år spretar det fint av mångfald avseende genrer. Väl värt att komma ihåg det i övriga livet också. Mångfald = bra!

Listor

Årsbästalistan 2020 – Fredrik

Lämna en kommentar

2020, året som inte blev som någon tänkte sig eller hade önskat. Skönt då att åtminstone skivåret 2020 faktiskt har levererat – och det med eftertryck! Guldkornen var många, här följer några av de med högst karat. Det här är Fredriks årsbästalista över 2020.

Topp 10 Skivor

10. Gagging Order (EP) – MAN MUST DIE
Givet min förkärlek för bacon är det månne överraskande att jag plockar in  en vegan metal-platta på årsbästalistan. Men käftsmällar så sköna som det här kärleksbarnet mellan skramlig hardcore och stenhård dödsmetall förtjänar att lyftas fram, oavsett eventuella ideologiska meningsskiljaktigheter. Låten Milk är 2020 års bästa tokröj, hands down.

9. Impius Viam – NIGHT CROWNED
Hårt, mörkt, kyligt och vackert. NIGHT CROWNED bjuder på krispig själslig svärta med lika hög högsta-nivå som låg lägsta-temperatur. Den rensjungna textraden ”vansinnet river och tär, jag sliter min själ isär” i Ira ger behagligt obehaglig gåshud, och riffet som briserar 2:19 in på Beneath No One är en bomb på 666 kiloton.

8. Kampen Går Vidare – SECOND SUN
Något av en udda fågel på årets lista. En säregen och personlig blandning av 70-tals hård rock (särskrivningen medveten, det är inte riktigt hårdrock, detta) och progg, framförd på svenska. Stilen är speciell, särskilt sången, men det finns något här som charmar, en nervig och spretig energi som är svår att värja sig emot. En musikalisk ljuspunkt i det mörker som är 2020.

7. Obsidian – PARADISE LOST 
Tänk att veteranerna i PARADISE LOST fortfarande kan nå dessa nivåer – imponerande! Ett ack så vackert och introspektivt mörker, en trögflytande, kall flod av tjära, sorg och ljuvlig glömska vars virvlar suger ner oss lyssnare under ytan och vaggar oss till evig sömn på ett underligt betryggande sätt. Precis som sig bör när det handlar om PARADISE LOST, alltså.

6. The Lone Furrow – ROME
Okej, det här är onekligen en platta utanför WeRocks gängse fåra. Även om ROME, eller Jérôme Reuter som han egentligen heter, för all del här samarbetat med PRIMORDIAL, BEHEMOTH och HARAKIRI FOR THE SKY, så handlar det mer om singer/songwriter-musik än om metal eller ens rock. Men gudarna skall veta att denna platta innehåller mer nerv och svärta än de flesta metal-plattor! Som vanligt när det handlar om ROME är materialet ojämnt, men topparna här är många och tronar på imponerande hög höjd.

5. City Burials – KATATONIA 
Verkshöjden! Ja, KATATONIA är pretentiösa, och deras gripande mollklanger och intrikata arrangemang ibland nästan utstuderat eleganta. Men skönheten i musiken på ”City Burials” är omöjlig att förneka, en tsunami av bitterljuva känslor som sköljer bort alla tvivel om att platsen på övre halvan av årets topplista är välförtjänt. En platta du både kan bli förälskad och sörja det som gått förlorat till.

4. Waves – DAWN OF SOLACE 
Åh, Finland, ändra dig aldrig! Eller ja, det får du väl, men behåll den där melankoliska ådran som har fött – och fortsätter föda – så mycket bra musik. Att DAWN OF SOLACE är ett finskt projekt är i det närmaste omöjligt att missta sig på, det hörs. Vilket i det här fallet är något positivt, och tror du mig inte är låtar som Lead Wings, Ashes, Hiding, Tuli och Numb samtliga ypperliga bevis för min tes. Hyvä Suomi!

3. Cosmic Terror – THE SPIRIT 
På många sätt klassisk black metal – blastbeats, tremolo-picking, mollklanger och svartsynta texter, check! Men också en högkvalitativ, krispig produktion samt subtila men effektiva flirtar med både thrash och dödsmetall här och var. När låtskrivandet också håller god klass, resulterar detta sammantaget i den bästa black metal-platta jag hört på mycket, mycket länge.

2. Endarkenment – ANAAL NATHRAKH 
Att Dave Hunt och Mick Kenney alltid har haft en tämligen unik musikalisk vision, och en förmåga att hitta höga kreativa toppar i sitt musikskapande, är ingen nyhet. Att deras sedvanligt kaosartade attack har fått ta ett steg bakåt och ge utrymme för… tja, låtar, är däremot en aning ögonbrynshöjande. För även om det där kaoset finns där nu med, och rycker frenetiskt i kopplet, är melodier och hooks tydligare än någonsin. Resultatet är lika hårt som det är egensinnigt och bitvis genuint vackert, och som krona på verket är Feeding the Death Machine möjligen årets bästa enskilda låt.

1. Hunter Gatherer – AVATAR 
Precis som ANAAL NATHRAKH är AVATAR ett band som konstant haft en god portion egensinnighet, lekfullhet och en hälsosam brist på respekt för genre-konventioner. Bandet har beskrivits som allt av heavy metal, melodisk dödsmetall, industri, progressiv ”avant garde” och gud vet vad mer… Men även om potentialen varit imponerande, har jag personligen tyckt att resultatet överlag varit för spretigt och svårgripbart. Fram till nu, då.

Med ”Hunter Gatherer” slår AVATAR till bollen med både kraft och skruv, och smäller den i mål kryssribba in. Visst, det här är antagligen årets mest egensinniga platta, med en spännvid från MARILYN MANSON-minnande tunggung i Colossus, via en närmast QUEEN-luftig refräng i Justice och obevekliga hooks i A Secret Door, till ett sjösjukt krälande, blytungt riffande i Wormhole. Men då alla dessa intryck faktiskt lyckas bilda ett väloljat maskineri med delarna i samklang, är det inte bara den mest egensinniga plattan – utan även den bästa. Hatten av!

Övriga betraktelser

Årets skräll
Sista plattan ut i min gallring till topp tio-listan var OCEANS OF SLUMBERs självbetitlade alster. Att de faktiskt inte skulle kvala in får nog ses som en ganska distinkt skräll, givet högstanivån det bandet har i sig. Det är fortfarande en mycket bra skiva, det bör sägas, men jag tycker inte att de här når upp till den potential jag vet att de har.

Årets färgschema
2020, året som matchade snyggt i toner från sotad ebenholts till avgasgrå slask… Vet inte om det är för att pandemi-året 2020 varit ett mentalt betungande år, eller om det bara råkar vara så skivorna föll sig, men det är (min finska disposition för melankoli till trots) ovanligt mycket moll och svärta på min topp 10-lista i år. Jag menar så klart musikaliskt, men passande nog kan mönstret ses även på omslagen till skivorna i listan. Luftigare och mer lättsinnade rockband som HORISONT och MÄRVEL fick något överraskande se sig nästan helt sidsteppade i mitt lyssnande detta år. Blir 2021 ljusare i sinne och riff, månne?

Missa inte!
Det finns så klart en massa bra musik från året på plattor som inte är med på listan ovan. Nedan videon till en av mina absoluta favoritlåtar från året, Vaeromslag med DUNDERBEIST. Övriga choice cuts från både topp 10-plattorna och en lång rad andra hittar ni i denna Spotify-spellista:

2020 Top 50

Inget ont…
…som inte för något gott med sig, brukar det ju heta. Det här året var det mycket som brann inne för många, avseende både sociala kontakter rent generellt och (av relevans för oss här på WeRock) livemusik-upplevelser i synnerhet. Ett i bästa fall, om alla fått vara friska, på många sätt tråkigt år. Men en liten guldkant på tillvaron innebar ändå årets särprägel. Då inga band har kunnat turnera som tänkt, har det funnits gott om tid att fila på i studion. Resultatet av detta är att 2020, åtminstone enligt mig, är ett av de starkaste skivåren på mycket länge. Kvalitén både på topp 10, och på den trave skivor som varit med i diskussionen men som inte klarade gallringen, är den högsta på länge.

Årets skivomslag
Ja, det måste ju vara ”Endarkenment”-omslaget från ANAAL NATHRAKH, då. Fast inte versionen ovan här i topplistan, utan den variant som bandet själva från början tänkte sig. Bildgoogla själv om du inte tror mig! (Tips: Försök gärna samla din arbetsgivare, samt eventuella svärföräldrar och barn, bakom dig vid skärmen när du gör det. Alla kommer säkert att bli överförtjusta över din goda smak…)

Mitt nyårslöfte
Förhoppningsvis innebär den nyligen inledda vaccinations-insatsen att världen framåt sommaren öppnar upp, och att vi kan börja leva mer som vanligt igen. När så sker, är mitt löfte till mig själv att ta varenda möjlighet jag har att se musik live. Hyggligt bra band på hyggligt rimligt avstånd? Visst, vi kör! Främst för att få fylla på mina egna batterier med livslust och energi, men även för att stötta de många artister som säkerligen kämpat med sin ekonomi detta bedrövliga år. Väl mötta där framför scenen, gott folk!

Listor

Årsbästalistan 2020 – Amelie

Lämna en kommentar

Det här handlar om musik. Jag tänker inte säga ett ord om ni-vet-vad. Här är min årsbästalista och lite annat som jag tycker är värt att nämna om musikåret 2020.

Topp 10 skivor

10. City Burials – KATATONIA
Ett band att alltid återvända till när en vill ha det sådär mörkt och mysigt. De senaste släppen har inte riktigt nått mina hjärterötter så det känns skönt att få välkomna ”City Burials” och KATATONIA in på årets topplista.

9. The Gost Of Orion – MY DYING BRIDE
Listans första brittiska doom-band. Jag har inte riktigt uppmärksammat MY DYING BRIDE på tillbörligt sätt tidigare. ”The Gost Of Orion” är dock en skiva som inte kan förbigås. Något ojämn är den men med några helt fantastiska och starkt berörande låtar som Tired of Tears och inledande Your Broken Shore vilket renderar albumet en plats på listan.

8. Speglar Och Rök – LASTKAJ 14
Svensk punk med LASTKAJ 14, ett band jag upptäckte med 2014 års fantastiska album ”Becksvart”. Årets platta kändes till att börja med inte riktigt lika stark, tiden arbetar dock för den, och den tar sig självklart in bland årets topp 10.

7. Of Truth And Sacrifice – HEAVEN SHALL BURN
Tyskarna i HEAVEN SHALL BURN tar hem en ren arbetsseger med sitt dubbelalbum på nästan 100 minuter. Oupphörligt intressant, uppburet av en stor dos jävlaranamma.

6. Vökudraumsins Fangi – AUÐN
Årets ”upptäckt” för mig är isländska AUÐN som med sin charmiga black metal snabbt tog sig in bland årets favoriter. Rått och känslosamt på samma gång har ”Vökudraumsins Fangi” spelats otaliga gånger under mörka hösten.

5. Hunter Gatherer – AVATAR
Jag har haft en kärlek till AVATARs musik alltsedan deras debut. Dock är bandets skivor av väldigt olika karaktär och ”tramset” med förra given och låtsaslandet ”Avatar Country” gav noll och intet. Desto mer glädjande när ”Hunter Gatherer” visar sig vara en av bandets bästa skivor till dags dato.

4. Obsidian – PARADISE LOST
Efter att ha placerat 2015 års ”The Plague Within” på förstaplatsen när det året sammanfattades var jag en liten aning besviken på ”Medusa” (2017). Årets album har allt vad en vill ha av PARADISE LOST och lite till i form av några fina överraskningar.

3. Uncrown – AGES
Melodisk black metal-bandet AGES dundrade in med storm med sin debut 2015 och jag placerade den högt på det årets bästalista. Vartefter åren gått gav jag nästan upp hoppet om att något mer skulle komma från bandet men så i år slog de till igen! Lika fin, lika svart och lika melodisk seglar ”Uncrown” upp högt i årets lista.

2. Moment – DARK TRANQUILLITY
DARK TRANQUILLITY gör aldrig fel och här med ”Moment” gör de mer än rätt. Storslaget på bandets eget ödmjuka sätt skrev jag när jag recenserade skivan och den beskrivningen håller fortfarande efter ännu ett otal lyssningar sedan dess.

1. Utgard – ENSLAVED
De norska hjältarna i ENSLAVED tronar i toppen – igen är jag benägen att tillägga, det är som en vana. Även om faktiskt förra plattan ”E” (2017) inte riktigt levde upp till mina, alltid skyhöga, förväntningar på bandet.

”Utgard” är en så gott som fulländad platta, både i enskilda delar och helheten. Jag värjer mig lite för att ge ENSLAVED ännu mer cred, de har skäppan full, men det är bara att backa och buga för kombinationen perfektion och känsla såsom den bjuds här.

Övriga betraktelser

Årets internationella debut
Tidigt på året kom den, den danska kvartetten KONVENTs debut. Fyra kvinnliga musiker som spelar rå och blytung doom där vokalisten närmast growlar örona av dig. Ta dig tid med ”Puritan Masochist”, det betalar sig.

Årets svenska debut
Mer doom! De skånska bandet MALSTEN släppte sin ”The Haunting Of Silvåkra Mill” mitt i sommaren. Ljusa nätter och mörk doom kanske inte alltid känns kompatibelt men sanningen är att ”The Haunting…” funkar i alla lägen. Ett konceptalbum med fyra fullmatade spår i en riktig skräckhistoria.

Årets omslag
Niklas Sundins konst har en aktningsvärd verkshöjd. När han nu officiellt lämnat  DARK TRANQUILLITY som gitarrist finns han ändå med i skapandet. Detta omslag är magnifikt, detaljrikedomen känns igen från Sundins tidigare arbeten men färgskalan, mättnaden, kontrasterna gör detta unikt. För att se frontbilden i större format klicka i topplistan ovan.

Några album till att uppmärksamma…
Strax utanför topp 10-listan hittar vi, utöver nämnda debutanterna MALSTEN och KONVENT även fina släpp av APOCALYPTICA, ZIFIR, TESTAMENT, KVELERTAK, VAMPIRE, UADA, MR. BUNGLE och LUSTRE. Sen finns det också en del som hamnat lite mer utanför i lyssningen än de hade bort och jag vill nämna ett par av dem särskilt.

Enmannabandet KVAEN släppte debutalbumet ”The Funeral Pyre” tidigt på året. Melodisk blackish metal. Släppet uppmärksammades en del, bland annat i Nephentes strömmade måndagssändningar där en kunde hör ett samtal med Jacob Björnfot i april. Och ändå tog det mig ända till nyss för att jag skulle ge den tid nog. Detta är ett band jag kommer hålla koll på framöver. Franska HYRGAL släppte sitt andra album sent, i december, och deras likaså melodiska black metal vill jag också lyfta fram. Kolla in albumet ”Fin De Règne”.

Och framtiden då?
Ja jag tänker inte försöka spå något längre fram än 2021 och även det känns högst vanskligt i dagens läge.

Visst har det släppts en hel massa läcker musik under 2020, men ändå inte noterbart fler album än vanligt trots att många musiker sägs sitta hemma och komponera i större utsträckning nu när pandemin hindrar alla livespelningar. Jag tror dock att det är nu som korken går ur flaskan och att vi 2021 kommer överösas av uppdämt skapande. Det välkomnar vi och sedan hoppas vi på en konsertsommar och höst som blomstrar överflödigt!