Etikettarkiv: Dark Tranquillity

Best of 2006-2015: Amelie

Är det ens möjligt att lista de 10 bästa skivorna från 2006 till 2015? Här är det Amelie som presenterar sitt bidrag till dessa försök!

Som antyds redan ovan är den här artikelns syfte ett redan från start helt omöjligt uppdrag. Det går naturligtvis inte att på något sätt utse de objektivt bästa albumen under en tioårsperiod. En lista av detta slag blir därmed med självklarhet subjektiv, ännu mer än vad en vanlig årslista brukar vara. Men genom att tillåta sig att färgas av de egna upplevelserna med och kring musiken blir uppgiften lustfylld. Fortfarande omöjlig, men lustfylld 🙂

ParadiseLost - The Plague Within
The Plague Within – PARADISE LOST (2015)

10. Vi börjar på plats tio med förra årets bästa album. Jag vågar faktiskt hävda in den på listan trots att den bara har ett års speltid i bagaget.

Bandet har oerhört mycket bra musik i sin katalog men efter ett ganska svagt släpp 2012 med “Tragic Idol”, återkom PARADISE LOST 2015 med “The Plague Within”, en komplett platta med allt vad gott är i bandets musik; melodier att älska, doomig tyngd i massor men också ett fantastiskt sväng och härliga refränger att gasta med i.

Satyricon - Satyricon
Satyricon – SATYRICON (2013)

9. Som ett av de klassiska norska black metal-banden är givetvis SATYRICONs tidigare plattor något jag lyssnat på men det var först med det självbetitlade albumet som kom för tre år sedan som jag riktigt tog bandet till mitt hjärta.

Vissa spår så trogna den norska – och den egna – svartmetallestetiken, andra med överraskande mjuka partier eller nästan helt utanför “ramarna” som Phoenix, med sång av den tidigare frontmannen i MADRUGADA, Sivert Høyem. Och samtidigt finns en helhet som gör att plattan mer än gärna avlyssnas rakt igenom.

Fiction - DARK TRANQUILLITY (2007)
Fiction – DARK TRANQUILLITY (2007)

8. DARK TRANQUILLITY är för alltid ett av flaggskeppen för den melodiska dödsmetall som benämns Göteborgssoundet. Under årtionden har de varit riktigt stora här hemma och i världen men det har aldrig stigit medlemmarna åt huvudet, det är den uppfattning jag har i alla fall.

Albumet “Fiction” som kom 2007 är ett mycket bra exempel på bandets hårda men hjärtevärmande musik. En av de plattor som snurrat oräkneliga varv i mina spelare och den håller bra att ta fram precis vilken dag som helst även så här nästan tio år efter utgivningen.

Årets släpp från göteborgarna ska vi återkomma till senare, när det blir dags att summera 2016…

Billy Talent II - BILLY TALENT (2006)
Billy Talent II – BILLY TALENT (2006)

7. Här har vi ännu en platta som varit med mig länge, länge och bokstavligen i ur och skur, ofta på vandring i skog och mark, under hela decenniet sedan den släpptes.

BILLY TALENTs både aggressiva och frejdiga punk-/hardcorestil och alltid engagerande texter tilltalar något djupt inom mig. Musik som en blir både glad och arg men framför allt starkare av. Jag tar inte i om jag säger att detta album aldrig har saknats i mina lurar längre än allra högst en månad i taget under dessa tio år. Det är hållbarhet och kvalitet det.

The Epigenesis - MELECHESH (2010)
The Epigenesis – MELECHESH (2010)

6. Nu blir det tungt. Detta är kanske musikaliskt den tydligast motpolen till punkflirten i det föregående bandet på listan, BILLY TALENT.

MELECHESH har sitt ursprung i Jerusalem men är nu lokaliserade huvudsakligen till Nederländerna. Deras mellanösterninspirerade black/death metal sträcker sig bakåt två decennier och “The Epigenesis” blev en öronöppnare för mig. Tekniskt och tungt, men också mycket melodi får du när du lyssnar på fantastiska “The Epigenesis”.

Theogonia - ROTTING CHRIST (2007)
Theogonia – ROTTING CHRIST (2007)

5. Det snällaste jag kan säga om sångaren Sakis Tolis engelska är att den är – söt. För mig funkar det, men senare skivor är helt klart mer sofistikerade än “Theogonia”, som t.ex. “Aealo”(2010) där ROTTING CHRIST samarbetar med klassiska körer och världsartister som Alan Nemtheanga från PRIMORDIAL och Diamanda Galàs.

Ändock vinner “Theogonia” en klar arbetsseger med sina otroligt slitstarka och fångande melodier. Ska dock tilläggas att jag är lite glad att inte behöva låta den konkurrera med årets album “Rituals” som hamnar utanför våra jubileumstidsramar – den återkommer jag till när det är dags för 2016 års bästalista.

 Mere Contemplations - ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)
Mere Contemplations – ENSLAVEMENT OF BEAUTY (2008)

4. ENSLAVEMENT OF BEAUTY är tillsammans med BEHEMOTH det band som ledde in mig på den breda men ofta rätt knöliga vägen mot att uppskatta och senare alltmer älska black metal, även om knappast något av banden spelar renodlad svartmetall.

Efter ett uppehåll på 6 år återkom bandet 2007 med “Mere Contemplations”, ett album som intog mitt hjärta från början till slut. Extrem metal i kombination med intelligent och vemodig lyrik, “tonsatt filosofi” som jag skrev i recensionen när det begav sig. Sångaren och multimusikern Ole Alexander Myrholt har jag följt även i flera av hans andra band och musikaliska projekt, bland annat det mer renodlade black metal-bandet TREMOR. Betydelsen av dessa bands musik för mitt musikkonsumerande över åren går inte att överskatta.

Sound of a Playground Fading - IN FLAMES (2011)
Sound of a Playground Fading – IN FLAMES (2011)

3. Bandet har självklart sin plats i min topplista över åren på WeRock.  IN FLAMES är antagligen det enskilda band jag ägnat mest tid och skrivande på sajten under dessa år, i skivrecensioner och liverapporteringar. Under perioden har bandet gett ut fyra skivor; “Come Clarity” 2006, “A Sense of Purpose” 2008, “Sounds of a Playground Fading” 2011 och “Siren Charms” 2014.

“Come Clarity” fanns även den  i åtanke för denna topplista men “Sounds of a Playground Fading” är definitivt den proportionellt mest spelade av de två. IN FLAMES blir ju mer eller mindre utskällda för varje skiva de gör, så också för denna. För mig är det dock en av deras allra bästa, kanske bara slagen av 2000 års “Clayman”.

For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. - ENTER THE HUNT (2006)
For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love. – ENTER THE HUNT (2006)

2. Den här skivan har ni redan kunnat se tidigare i jubileumsartiklarna, nämligen i min lista över bästa debuter under aktuella år. Nu tar den även en av topplaceringarna på den totala listan. ENTER THE HUNT var det band som fick mig att börja skriva om musik, först på min egen blogg (Kim bloggar) och strax därefter här på WeRock.

Det råa soundet tillsammans med Krister Linders unika röst har inget annat band ens kommit i närheten av de 10 åren sedan skivan med det besvärliga namnet “For Life. ‘Till Death. To Hell. With Love.” (ja det ska vara så många punkter) gavs ut. Bandet hade en uppföljare på gång och singeln Fighters släpptes 2009. Vid det laget hade sångaren flyttat till USA och något nytt album har vi inte sett till, tyvärr.

The Satanist - BEHEMOTH (2014)
The Satanist – BEHEMOTH (2014)

1. Den enda platta jag utdelat högsta betyg till under alla mina år på WeRock är något alldeles speciellt och måste givetvis toppa denna lista. BEHEMOTH var bandet jag i stort sett “tvingade” mig att följa, jag skrev på bloggen då, tills jag började förstå det där med black metal. Och sen har mitt beroende bara ökat.

BEHEMOTH skapar med “The Satanist” ett komplett album. Jag brukar fråga mig om det alls är möjligt att ge högsta betyg i en skivrecension. Det bör i så fall betyda att bandet omöjligt kan göra en bättre skiva efter det. Vilket gör att jag brukar backa även om albumet är helt fantastisk. Gällande “The Satanist” ångrar jag ingenting. Med exceptionell musikalisk skicklighet förmedlas stora känslor och djup innerlighet. Decenniets bästa platta helt enkelt!

Dark Tranquillity – Atoma

dtatoma2016ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Atoma (specialutgåva)
RELEASE: 2016
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Med vissa band hör en redan vid första anslaget att, “jaha det här är nytt från Det bandet“. Just så är det ofta med DARK TRANQUILLITY, så även på bandets elfte studioalbum “Atoma”. Grunderna i sound, sång och instrumenthantering känns igen. Och ändå bjuder bandet på så mycket som känns nytt, fräscht och i högsta grad angeläget. Det är bara ett stort frågetecken som infinner sig. Låt oss återkomma till det.

Tjugosju år har bandet hållit på, de är lika aktuella ännu, och utvecklas alltjämt. Det är i sanning styrka och stil det. Stannes röst är totalt överlägsen det mesta inom genren. Som vanligt growlar han med känsla och närvaro, snyggt och välartikulerat. Och sedan rensången på det, aldrig har Mikael Stanne sjungit bättre. Det måste vara lockande att göra ett helt album med skönsång a la Stanne, men det är jag tacksam att man låtit bli. Det är kontrasterna som gör det riktigt djupa intrycket.

Lyriken är intensivt reflekterande och än mer angelägen än vad jag upplevt den tidigare. Utan att bli politisk och med ett “skeptiskt och ateistiskt filter” vill Stanne med sina texter förstå mer av vår tids stora frågor.

  “There is so much going on in the world right now and without touching on politics, I tried to find an angle that speaks to our human nature in these rather extreme circumstances. How do you empathize with people whom we know nothing about, how do we communicate the horrors of the world to our children, and how far do we stretch our imagination in order to make sense of it all?

En hel del att fundera över där.

Låtmakare Brändström har åter lagt grunden med en knippe goda melodier, och keyboardisten skapar här tillsammans med Stanne, Sundin – numera ensam på gitarrerna, Jivarp på trummor och den “nygamle” basisten Anders Iwers ett kraftfullt och varierat album. Deras bästa sedan 2007 års “Fiction” enligt min mening.

Sen, när detta härliga album går mot sitt slut, när de sista tonerna på avslutande Caves and Embers bankats fram, då börjar den sköna efterfesten! Som bonus på en egen platta, och endast i vissa specialutgåvor, finns två helt exceptionella spår. The Absolute som är ett Iridium-vackert stycke bräddfullt av känsla i både text och musik. Och därpå följer den andlöst snygga Time Out of Place, kanske bland DARK TRANQUILLITY:s vackraste och mest innerliga skapelser någonsin, i klass med Inside the Particle Storm från ovan nämnda “Fiction”. Jag sätter gärna denna tvåspårs bonus-CD på repeat.

Och här infinner sig mitt frågetecken, varför placera dessa spår på en special-CD? Enligt intervju med Mikael Stanne i Close-Up Magazine (2016:189) spelades dessa låtar in efter att det egentliga albumet blev klart, då det fanns studiotid över. Detta ska alltså vara förklaringen till att de inte ingår i den egentliga plattan, utan medföljer endast i den begränsade utgåvan. Synd. Detta är material som skulle platsa var som helst och förgylla hela “Atoma”. Nå, bra att de spelade dem i alla fall.

Dessa två spår är det som petar upp mitt betyg ett extra snäpp på skalan och här finns alltså ingen tvekan om vilken av albumversionerna en ska äga. Och kanske hade jag faktiskt fel i inledningen. Kanske skulle ett helt album med låtar i denna klass, och med rensång av Stanne bli något bra, ja kanske något alldeles, alldeles underbart?

 

Dark Tranquillity – Construct

dtconstruct2013ARTIST: Dark Tranquillity
TITEL: Construct
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Amelie

Tillhör du dem som inte gillar när favoritbandet står och stampar och gör “samma skiva” om och om igen? Eller är du den som skarpt ogillar när bandet i ditt hjärta plötsligt kastar loss från sin tidigare musikaliska bojar och går helt nya vägar? Jag vill påstå att ingen av dessa kategorier behöver oroa sig inför DARK TRANQUILLITYs nya album. Med “Construct” levererar bandet en skiva där det väl kända soundet finns som stabil grund, med den totalintegrerade keyboarden, Mikael Stannes djupa growl, det melodiskt mjuka och det hårt tunga osv., och ovanpå denna bas bygger man en spännande mix med enskilt urstarka låtar och ett finmaskigt nät av nyheter i detaljerna och lyckas få allt tillsammans i en harmonisk enhet.

Sången måste uppmärksammas särskilt. Att kunna growla med stil är i sig en konst och när det gäller att också kunna verkligen sjunga sin text growlande finns det ingen som slår Mikael Stanne. Han har en melodi och en frasering i growlet som få andra behärskar. Artikulerat growl helt enkelt. Att Stanne dessutom utvecklat sin rensång betydligt under senare år gör att den vokala delen lyfter låt efter låt på albumet. Och detta att man avstått från att tillföra kvinnlig sång, som ofta gjorts på en eller annan låt i tidigare album, är ingen förlust i sammanhanget. Mikael Stanne är numera en fullt komplett vokalist.

Om jag ska framhålla några favoritspår på albumet blir det svårt. Det finns inget enskilt spår som står ut på samma sätt som t.ex. Into The Particle Storm på “Fiction” (2007) eller Iridium på “We Are The Void” (2010), men sanningen är den att detta beror på att “Constuct” innehåller ett så jämnt material och på så hög nivå, att det vore hart när omöjligt att ovanpå det förvänta sig högre toppar. Skivan börjar starkt med förstasingeln Four Broken Words, refrängstarka The Science Of Noise och vackra Uniformity men än starkare är den avslutande kvartetten med spåren Endtime Hearts, State Of Trust (rensångaren Stanne blommar fullt ut), favoriten Weight Of The End (lite ABBA-vibbar här) och avslutande stämningsmättade None Becoming. Ja, ska jag vara ärlig är ju inte mittenpartiets tre låtar precis av för hackor de heller… Texterna cirkulerar kring livets små frågor och stora gåtor, med ifrågasättandet av förenklade lösningar och totalitär trosuppfattning på central plats. Kritiken är dock mer sorgsen och melankolisk än ilsken och aggressiv, och ilskan vänder sig oftare inåt än utåt.

Kollegor här på WeRock har tidigare påkallat behovet av en “egen bedömningsskala” för DARK TRANQUILLITY; från lägsta betyget Mycket bra upp till Suveränt/extraordinärt (Tomasz Swiesciak om “Fiction” 2007) och menat att “DARK TRANQUILLITY lägger sig jämsides OPETH i toppen på den svenska metaltronen” (Henrik Nygren om “We Are The Void” 2010). På denna väg fortsätter bandet nu på sitt 24:e år och sitt 10:e studioalbum. Med “Construct” närmar vi oss definitivt något bokstavligen suveränt. För min del hade DARK TRANQUILLITY kunnat få ta de nyskapande elementen ett steg längre än vad de faktiskt gör. Men det här är mycket, mycket bra och gör att det kommer att vara fortsatt högintressant att följa bandet och att invänta även ett elfte album inom, hoppas vi, sisådär en tre år till.

/BiblioteKarin