Etikettarkiv: death metal

Skivor

Barren Earth – On Lonely Towers

Lämna en kommentar

ARTIST:Barren Earth
TITEL: On Lonely Towers
RELEASE: 2015
BOLAG: Century Media

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag föll svårt för BARREN EARTHs första två plattor. Bandets svårslagna och storslagna anslag gjorde att jag fängslades svårt av både debuten ”Curse Of The Red River” och ”The Devil’s Resolve”. Jag såg därför oerhört mycket fram emot ”On Lonely Towers” och undrade om jag hade för högt ställda förväntningar på skivan.

Samtidigt var jag fylld av en viss oro då bandets sångare Mikko Kotamäki (även i SWALLOW THE SUN) hoppade av 2013. Kotamäkis stämma var en starkt bidragande orsak till att de föregående skivorna lyfte till den där extra omtalade nivån där en skiva inte bara är bra utan fantastisk. Visst, jag kanske drar för hårda växlar – en sångare är ju endast en del av bandet – men ändå.

Efter ett ganska långt sökande fann bandet färöingen Jón Aldará. Aldará sjunger även i HAMFERD, ett doom/döds metallband. Som ni säkert har gissat (om inte annat än genom att ni har kollat in betyget skivan fått) sjunger Aldará fullständigt lysande. BARREN EARTHs musik tarvar en mångsidig sångare – ett tjockt growl är nödvändigt, samtidigt som sångaren måste ha ett minst lika imponerande register när det gäller rensången. Det har Aldará. I varenda låt på skivan demonstrerar färöingen sina färdigheter på ypperligt vis. I första ”riktiga” låten Howl öppnar han med en dräpande growlad första vers i fin samklang med Janne Perttilä och Sami Yli-Sirniös framsmekta gråtande gitarrtoner. Det är helt fantastiskt bra. Att låten dessutom svänger påtagligt njutbart delar jag ut ytterligare pluspoäng för. När bandet sedan kopplar på det episka anslag det skämt bort oss med vid minutstrecket kapitulerar jag fullständigt.

Bandet har jobbat mycket med att skapa ickelinjära låtstrukturer, vilket är bra, även om det ställer vissa krav på lyssnaren. Skivan är lång, men det blir sannerligen inte tråkigt under speciellt långa stunder. Att bandet vågat tänka annorlunda är bara bra. Att baka in ett nästan symfoniskt doomigt parti i, återigen, Howl som sedan följs av ett groteskt brutalt blastbeatparti för att sedan följas av ett vinden-i-håretsolo visar på en nyfikenhet och det faller jag ganska ofta för.

Det finns såklart en allvarlig sida i bandets musik – men en stor skillnad från tidigare skivor är en mycket mer påtaglig lekfullhet. I avslutande The Vault som är en väldigt episk låt som präglas av stor värdighet har bandet valt att ha med ett nästan sprittande parti som nästan dansar fram. För övrigt är uppbyggnaden till just det partiet mästerligt. Spetsa öronen lite extra från 03:20.

Överlag imponerar BARREN EARTH mycket. Med ”On Lonely Towers” har bandet fått till en platta som kombinerar bandets seriösa sida med en fin lekfullhet. Skivans stringent starka låtmaterial imponerar storligen på mig, och när jag får musiken paketerad i en sådan här grym produktion gör det att jag kommer återvända till skivan ofta under 2015. Har ni inte kollat in BARREN EARTH innan är det dags att göra det nu – ”On Lonely Towers” är bandets bästa skiva hittills.

Skivor

Theories – Regression

Lämna en kommentar

Artist: Theories
Titel: Regression
Release: 2015
Bolag: Metal Blade

Betyg: 8/10
Skribent: Martin Bensch

När ni hör Metal Blade nämnas tänker ni då på grindcore? Jag gör det in vilket fall inte det. Desto roligare då när de ger ut seattlemosharna THEORIES debutskiva ”Regression” och det går med lätthet att konstatera att de gjort en kanonrekrytering.

Hybriden death metal/grindcore är kanske inte den mest nydanande – det finns gott om band som är verkligt bra inom subgenren, men speciellt originella är de då inte. Om ni kan ha överseende med att THEORIES inte peakar på någon originalitetsskala så kommer ni i vilket fall upptäcka ett band som bjuder på en stunds kvalitetsrens.

Det går, som ni säkert redan gissat, undan mest hela tiden. Öppningsspåret Burnt Concrete är ett fartmonster som blästrar trumhinnorna skoningslöst. Likadant är det med Cycle Of Decay som föredömligt inleds med en inräkning av trummisen Joe på virveltrumman. Visserligen lirar bandet tungt emellanåt, men de drar aldrig ner på intensiteten, och det funkar alldeles utmärkt då skivan är en exemplarisk uppvisning i hur man skriver fokuserad, driven och genuint bra extrem musik.

Det finns tillräckligt med snygga finesser för att röjet inte ska bli statiskt i gitarristen Lees mer än lovligt feta riff. Trummisen Joe vet vad han sysslar med och, tack som fan för det, basen med Kush som traktör är fullt hörbar! Sången från Rick är lika grovt brötig och stundtals vredgat manisk som jag tycker att man ska förvänta sig av band inom subgenren.

Som debut betraktat är ”Regression” en käftsmäll av rang, och definitivt en skiva som gör att jag verkligen kommer hålla ögonen på bandet.

Live

Live: Morbid Angel

Lämna en kommentar

ARTIST: Morbid Angel
LOKAL: Kulturbolaget, Malmö
DATUM: 18 december, 2014

MORBID ANGEL är, alldeles oavsett hur man ser på klavertrampet ”Illud Divinum Insanus”, ett band med en bakkatalog som inte många band kan skryta med. Som ett av föregångsbanden i dödsmetallvågen från Florida i början av 1990-talet med skivor som ”Altars Of Madness”, ”Blessed Are The Sick”, ”Domination” och så jubilerande skivan ”Covenant” skrev bandet in sig i dödsmetallens Hall of Fame med besked.

1993 släppte bandet ”Covenant”, skivan som också är skälet till att bandet tröskat runt i Europa den senaste tiden, och de kör hela skivan från start till slut ikväll. Jag har alltid tyckt att även i fall låtarna håller en vanvettigt hög kvalitet så har produktionen alltid kännts aningen klen för låtmaterialet. Det behövde jag inte bekymra mig om i går kväll. Med ett fruktansvärt bra ljud lyfter materialet till än högre nivåer.

David Vincent är, tack och lov, en frontman av rang – vilket behövs då gitarristerna Trey Azagthoth och Thor Anders Myhren mest är intresserade av att oerhört frenetiskt lira på sina gitarrer. Faktum är att jag inte ser Azagthoths ansikte under hela konserten då hans mer än fullödiga hårman konstant döljer hans anlete. Hans och kollegans gitarrarbete är det dock inget fel på – det liras med en frenesi som verkligen imponerar, vilket även gäller trummisen Tim Yeungs insats. Hur människan är kapabel till att blästra trummorna och samtidigt helikopterbanga är en källa till förundran då MORBID ANGEL aldrig har gjort det lätt för sina batterister.

David Vincent har en karisma som är extremt tilltalande – spelskickligheten är en sak, men roligast är karlns höftvickande i exempelvis God Of Emptiness som trots att det inte är lika omfattande som typexemplet Flink i SOILWORK ändå får mig att dra på smilbanden. Det är inte mycket mellansnack, vilket är skönt då bandet väljer att lägga tonvikten på att framföra låtar istället.

Överlag imponerar MORBID ANGEL fruktansvärt på mig ikväll. Tajtheten i spelet är så otrolig att det inte hade gått att få in ens ett frimärke någonstans, och det märks att bandet verkligen har spelat ihop sig, och framför allt vet att låtmaterialet är starkt nog för att bandet inte ska behöva ta till så värst mycket mer kringparafernalia än de två fonder som flankerar scenen. Faktum är att publiken på KB mest verkar ta in att hela ”Covenant” spelas – det röjs nämligen inte alls i samma omfattning som man kanske hade förväntat sig. För egen del njuter jag från början till slut, och även om bandet hemskt gärna hade fått spela längre än de 75 minuter vi nu får, så räcker det rätt långt med att ha fått höra breaket i Lion’s Den med bara trummor och sång och Pain Divine som jag aldrig har hört live innan.

Jag har sett MORBID ANGEL tre gånger vid det här laget – konserten på KB igår var den mest imponerande hittills. Jag är oerhört glad att ha fått bevittna ett band som med stor ackuratess och våldsam frenesi fortfarande, trots många år i tjänst, levererar på detta vis.