Etikettarkiv: death metal

Skivor

Behemoth – The Satanist

Lämna en kommentar

BEHEMOTH "The Satanist"ARTIST: Behemoth
TITEL: The Satanist
RELEASE: 2014
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Amelie

Nu kunde man på allvar tro på talesättet att ”fan har gått och blivit religiös på gamla dar”! Eller i det här fallet är det BEHEMOTHs frontman Nergal, som använder ett helt batteri av referenser till kristen tro och ritual i nya albumet ”The Satanist”. Albumets inledande spår annonserar jordens undergång med Blow Your Trumpets Gabriel, syftande på ärkeängeln som blåser i sitt horn och förkunnar den yttersta domens dag. Gabriel startar därmed BEHEMOTHs mässa som 44 minuter och och nio spår senare avslutas med den ”frikyrkojublande” O Father O Satan O Sun!. Däremellan finner vi låtar med titlar såsom (i min översättning) Svart mässa, Bed för oss Lucifer och Amen.

Det som fäster först vid de inledande lyssningarna är de mer melodisk styckena i låtlistan – ja, du läste rätt, jag skriver faktiskt BEHEMOTH och melodiskt i samma mening. Allt är ju relativt, men inledande förstasingeln Blow Your Trumpets Gabriel tillsammans med titelspåret The Satanist och avslutande O Father O Satan O Sun! är både melodiösa och riktigt svängiga, med extreme metal-mått mätt i alla fall. Fortfarande är dessa spår tre av favoriterna på albumet, vilket sedermera med alltfler lyssningar avtäcker alltmer av det typiskt behemothska soundet och den musikaliskt exceptionella skickligheten. Bestar som In The Absence Ov Light och Ora Pro Nobis Lucifer drar rysningar längs min ryggrad och jag är verkligen ”blown away” av detta.

I jämförelse med det förra mästerstycket från den polska kvartetten, ”Evangelion” (2008), är ”The Satanist” kanske mindre perfektionistisk, mindre ”elitistisk”, om uttrycket ursäktas, men i gengäld mer dynamisk, förmedlar mer stora känslor och faktiskt djup innerlighet. Frontmannen Adam ”Nergal” Darski fyller låtarna med sitt eget svett och sitt eget blod, sin stolthet, sin kamp och sitt personliga mod. Och resultatet är något som är fyllt både med extrem musikalitet, från första trumslag till sista ångestfyllda skrik, och samtidigt med stor intimitet. Infernos trumspel är, som alltid frestas jag att säga, överväldigande exakt. Att i detalj berömma musikernas yrkesskicklighet måste jag överlåta åt någon som bättre är skickad för det, men det musikaliska ymnighetshornet är fyllt med råge.

Jag är övertygad att BEHEMOTH år 2014, på sitt tjugotredje verksamhetsår och med sitt tionde studioalbum ”The Satanist”, kan göra det kräsnaste av sina fans tillfreds, samtidigt som bandet med detta album har en möjlighet som kanske aldrig förr att nå ut till fler och nya fans, musikälskare i allmänhet och hårdrockare i synnerhet.

Till BEHEMOTHs ”The Satanist” utdelar jag, för först gången någonsin för ett album, betyget 10 av 10. Detta är ren musikalisk magi.

Skivor

Broken Hope – Omen Of Disease

Lämna en kommentar

ARTIST: Broken Hope
TITEL: Omen Of Disease
RELEASE: 2013
BOLAG: Century Media

BETYG: 4/10
SKRIBENT: Martin Bensch

När jag förra i september förra året kollade in DECREPIT BIRTH i New York var BROKEN HOPE ett av de andra banden som lirade den kvällen. Det var stor uppståndelse över att BROKEN HOPE hade startat upp igen. I alla fall tyckte de andra banden det.

BROKEN HOPE är ett av många band som efter en framgångsrik första sejour mellan 1988-2001 stötte på patrull, bland annat därför att bandets dåvarande trummis Ryan Stanek tyckte att det var en bra idé att ta pengarna för beställd merch och lägga i egen ficka och för att i likhet med så många andra death metalband ha svängdörrar för medlemmar på olika positioner.

Men nu är alltså bandet på banan igen – ”Omen Of Disease” är bandets första skiva sedan inte så framgångsrika ”Grotesque Blessings” från 1999. Har mycket förändrats? Ja, scenen ser ju väsentligt annorlunda ut – musikaliskt har dock inte mycket hänt i BROKEN HOPEs värld. Det är fortfarande plattan i mattan och brutal dödsmetall som gäller.

Jag måste dock undra – hade vi brytt oss om ”Omen Of Disease” om bandet inte hade haft sin historia att luta sig tillbaka mot? Att ha varit med så att säga i början av death metalscenen är, faktiskt, en stor del av varför detta band nu får så mycket uppmärksamhet. För musikaliskt finns det så många skivor som är synnerligen mycket bättre än denna.

Jag tycker redan efter 3 genomlyssningar att detta är, faktiskt, en ganska tråkig och stel skiva. Det räcker inte för mig att musiken är hård och brutal – har du inte låtmaterial som sticker ut så kommer jag att tappa intresset. Då hjälper det inte att sångaren Damian Leski har en synnerligen rå sångleverans. Hans sångstil blir förresten även den tjatig i längden.

Nä, jag tror ni förstår varthän det barkar? ”Omen Of Disease” är en skiva som inte skiljer sig från så många andra dussinskivor i dödsmetallträsket.

Skivor

Degradead – The Monster Within

Lämna en kommentar

Degradead - The Monster WithinARTIST: Degradead
TITEL: The Monster Within
RELEASE: 2013
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Sväng och tyngd, bröt och finlir. Så kan man sammanfatta stockholmska DEGRADEADs senaste album, det fjärde i ordningen. Utveckling pågår kan också vara ett väl beskrivande uttryck. Jag har följt bandet sedan debutalbumet ”´Til Death Do US Apart” 2008 och DEGRADEAD har alltid varit en spännande och relevant akt inom melodisk döds-scenen. Med årets platta tar man ytterligare ett steg och blir riktigt högintressant i det svenska musiklivet.

”The Monster Within” bjuder lyssnaren på en välkomponerad blandning av mjukt och hårt, och då tänker jag inte i första hand på det för genren klassiska växlandet mellan growl och rensång, utan mer på ett allmänmusikaliskt och låtskrivar-plan. Albumet inbegriper låtar som titelspåret The Monster Within, vilket visar sig vara ett riktigt monster till låt, men också t.ex. Scars of Misery som mer prioriterar svänget framför tyngd. En favorit är Tendency to Sin som kanske är den som allra mest bär vidare det speciella DEGRADEAD-sound, vilket fanns på plats redan på debutplattan, då t.ex. i topplåtar som Take Control och Genetic Wast.

På detaljnivå finns en hel rad rara små pärlor att glädjas åt, som det snygga akustiska introt i balladspåret We´ll Meet Again och, kanske mer överraskande, ”flamenco”-gitarr integrerad i det annars blytunga spåret Dead Becomes Alive. Nya slagverkaren Amit Mohla bjuder på små överraskningar som ett ”oljefats”-solo i For Better Or Worse. Den som liksom jag är trött på sega introspår, kan glädjas också åt förstaspåret One Against All med ”rakt på”-gitarrer och inledande panikskrik. Sångaren Mikael Sehlin, numera även frontandes göteborgsbandet ENGEL, imponerar när han skivan igenom utnyttjar hela sitt breda register av skönsång, growl och rivande skriksång.

”The Monster Within” är inte något radikalt annorlunda från tidigare plattor, men DEGRADEAD har tagit ett extra kliv uppåt i den ständiga utvecklingskurva bandet uppvisar. Bandet är också en fantastisk liveakt och det nya materialet kommer helt säkert förvaltas på bästa sätt även från scen. Jag är helt säker att bandet med denna platta ytterligare kommer att bredda sin anhängarskara.