ARTIST: TEMPLE OF VOID TITEL: The World That Was RELEASE: 2020 BOLAG:Shadow Kingdom Records
BETYG: 8/10 SKRIBENT: Robert Gustafsson
Jag har följt jänkarna i TEMPLE OF VOID sedan de debuterade med utmärkta ”Of Terror And The Supernatural” 2014, och ständigt fascinerats över hur de klarar att få sin döds-doom att låta svängig fast det stundtals går i snigelfart, i vissa låtar knappt mätbart i Bpm. Anledningen är ett genuint hantverkskunnande när det gäller låtsnickeri, och tredje given ”The World That Was” är dessutom den mest lättlyssnade plattan från bandet. Sannolikt också den bästa till dags dato, och därmed en ypperlig väg in till detta band.
Totalt bjuds vi på 5 riktiga låtar + 1 mellanspel över 37 minuter. Inledande A Beast Among Us är ganska talande för bandets sound, men redan i Self-Schism så inleder man på ett sätt som luktar gamla ALICE IN CHAINS i dödstappning – och i Leave The Light Behind är det lika delar NOVEMBERS DOOM och PARADISE LOST som skiner igenom. Det är tillsammans med avslutande titelspåret skivans bästa låtar och ett exempel på hur TEMPLE OF VOID lånar referenser av andra utan att på något sätt släppa sin egen identitet.
Sist men inte minst: har du sett ”När Lammen Tystnar”, seriemördarfilmen med Hannibal Lecter som centralfigur? Är det något band som skulle kunna göra en lyckad cover på ledmotivet så är det TEMPLE OF VOID!
Italien – ett land hårt drabbat av Covid-19 och där mängder av människor sitter i karantän. Jag gissar att medlemmarna i VOID OF SLEEP är ett av de band som kommer att få se sitt albumsläpp kringgärdas inte av massiva turnéer, utan snarare av glada tillrop från fanskaran och recensenter via internet istället, då bandet härstammar från Ravenna i norra Italien.
”Metaphora” är bandets tredje platta, och för min egen del är detta mitt första möte med bandet. Jag kunde redan vid första genomlyssningen känna att detta är ett band som jag önskar att jag upptäckt tidigare.
Bandets mustiga blandning av sludge, doom, psykedelisk rock och progressiv metal är nämligen helt fantastisk! Jag känner mig så fruktansvärt väl omhändertagen av vad VoS gör på ”Metaphora” att skivan har gått på repeat under det senaste dygnet – den har helt enkelt känts som en stöttepelare i min egen karantänsituation.
Spontant så tänker jag, stundtals i alla fall, på band som MASTODON och RUSH när jag lyssnar på ”Metaphora”. Men ta detta inte som en uppmaning att varken bjuda in till eller avskräcka ifrån att kolla in skivan. VOID OF SLEEP känns nämligen som ett helt eget band, som trots influenser från flera genrer gör något originellt av sin vilja att skapa.
Skivan börjar finstämt med The Famine Years som är en oerhört vacker inledning på skivan. Den känns inte som ett intro, utan som en färdig låt, trots sin längd på strax över 2 minuter. Vid första lyssningen kändes det som att återse en kär gammal vän – bara en sådan sak. Men, kanske vän av ordning invänder, är inte detta en metalskiva? Jo, och gosse om bandet inte drämmer i som bara attan med Iron Mouth, en fullständigt golvande och vindlande dänga på 11 minuter som låt två. Här introduceras vi till bandets enormt feta gitarrton – Gale och Burdo på gitarr spritsar ut en riffmassa lika fet som vispad grädde genom hela skivan – och dessutom sjunger Burdo som en mästare. En låtlängd på 11 minuter kanske avskräcker, men VoS är mycket skickliga på att hålla intresset uppe inte bara i långa låtar utan genom hela skivan. Mycket beroende på att de är svinduktiga på att skriva bra låtar såklart, men också med sin enorma spelskicklighet. Kompet med Paso och Allo på bas respektive trummor spelar som ett instrument, vilket jag alltid uppskattar.
Det finns några moment som drar ner upplevelsen av skivan, men med tanke på att jag har smockat dit en betygsåtta så är dessa mest att räkna som radanmärkningar. Instrumentala Waves Of Discomfort är en temposänkare, men kommer undan med detta då den ligger på plats tre och att resten av skivan är en ren triumfmarsch i stort sett. Det onödigt långa outrot i Master Abuser är den andra radanmärkningen.
”Metaphora” är en skiva som jag innerligt hoppas att många upptäcker – VOID OF SLEEPs helt magiska musikaliska brygd är av den kalibern att skivan mycket väl kan hamna på min årsbästalista – för den känns genomarbetad, fruktansvärt genuin och i stort sett oavbrutet intressant. Kolla in den.
Ett kärt återseende. Så skulle jag kunna sammanfatta hur bra ”Divided By Darkness” är, för är det något som SPIRIT ADRIFT framkallar så är det en känsla av hemkomst. För er som kanske minns så hyllade jag förra skivan ”Curse Of Conception”?
Och dessförinnan hissade jag debuten något alldeles vansinnigt, så att jag gillar det här bandet sedan flera år tillbaka gör ju att jag alltid bävar och ser fram emot nytt material från SPIRIT ADRIFT.
Att bandet hittills sannerligen inte har svikit mina förhoppningar är ju bara att betrakta som en present, för ”Divided By Darkness” är precis som föregångarna packad med riffmumma, känslostormar och en rent episk produktion som gjord för att jag ska vilja återkomma gång efter gång till skivan.
Inledande We Will Not Die är en dröm som inledningslåt – energifylld och fullständigt majestätisk i sin inledning. Jag blir glad och vill dricka öl när jag hör den låten som är så satans headbangervänlig att ni kommer baxna.
Det som kännetecknar SPIRIT ADRIFT är en känsla att bryta mot genrekonventioner. Kollar ni på Metal Archives som etiketteras bandet som doom metal. Och det stämmer till viss del, men det här bandet handlar om så mycket mer än att spela långsamt. Snarare verkar bandet se detta mer som en startpunkt att samlas kring för att sedan tokdyka ner i de mest skilda genrer. Men visst, det här gänget älskar verkligen sitt 1980-tal. Referenserna till METALLICA och IRON MAIDEN finns även med på den här skivan, men också nyanser av SLAYER och BLACK SABBATH. Som bäst kommer dessa fram i den i särklass bästa låten på skivan, Angel And Abyss, som får mig att tänka på Fade To Black av METALLICA och bli helt lycklig. Faktum är att detta kan vara den bästa låten bandet skrivit. Den är oavbrutet intressant, men det är klart, övergången och tempobytet gör att den lyfter lite extra.
SPIRIT ADRIFT visar med sånt helvetiskt eftertryck att de sannerligen är ett band att hålla koll på – tre i det närmaste helgjutna plattor i rad talar sitt tydliga språk. Kolla in dem.
ARTIST: TEMPLE OF VOID
