Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Hiraes – Solitary

Lämna en kommentar

ARTIST: HIRAES
TITEL: ”Solitary”
RELEASE: 2021
BOLAG: Napalm Records

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Robert Gustafsson

Tyska HIRAES är vad som rest sig ur askan från  DAWN OF DISEASE efter att bandet splittrats och gått skilda vägar med sångaren Thomasz Wisniewski. Bandet består av samtliga övriga medlemmar (Oliver Kirchner och Lukas Kerk på gitarr, Christian Wösten på bas samt Mathias Blässe på trummor) tilsammans med nya vokalissan Britta Görtz och är alltså rutinerade långt bortom denna debutplatta. Bandnamnet HIRAES kommer det walesiska ordet ”hiraeth” vilket översätts ungefär som ”nostalgi och längtan efter förlorade platser eller ett hem som aldrig riktigt fanns där”.  Man håller sig också inom samma melodiska dödsmetall som det tidigare bandet, och över hela ”Solitude” finns ett stråk av bitterhet över det som varit.

Kort sagt, HIRAES verkar ganska förbannade och tycker det kan få skina igenom. Den här typen av musik skadas ju inte av lite underliggande ilska, och ”Solitary” är en bra skiva. Låtskriveri och produktion vittnar om kunskap, spår som 1000 Lights, Eyes Over Black, Under Fire och Grain Of Sand är snygga och medryckande på det där sättet som man vill att just melodisk dödsmetall ska vara.

Däremot lyckas man kanske inte riktigt med att skapa en skiva som är mer än just ”bra”, därtill sticker den inte ut tillräckligt mycket. Konkurrensen inom genren är mördande överlag, och det finns väletablerade akter som tagit konceptet till högre höjder (ARCH ENEMY är väl ett fint exempel på just det?). Lyssnar man dessutom på senaste (sista?) skivan med just DAWN OF DISEASE, ”Procession Of Ghosts” direkt efter ”Solitary” så inser man att det var intressantare då. Med det sagt är HIRAES ändå ett välkommet tillskott i skivhyllan, och ”Solitary” en fin platta att spisa!

Skivor

At The Gates – The Nightmare Of Being

Lämna en kommentar

ARTIST: At The Gates
TITEL: The Nightmare Of Being
RELEASE: 2/7 2021
BOLAG: Century Media

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det är sällan svårt att gilla AT THE GATES. Göteborgsbandet har alltid sett till att hålla hög kvalitet, inte minst på de skivor som har gjorts efter att bandet omstartade 2010.

”The Nightmare Of Being” är precis som föregångarna ”At War With Reality” och ”To Drink From The Night Itself” en trevlig platta. Det är lätt att känna sig hemmastadd i hur ATG låter och hur de skriver låtar. Här finns också ett fång låtar som låter som ”klassiska” ATG – patenterat tvåtaktande i Spectre Of Exctinction,  The Paradox och Touched By The White Hands Of Death – som känns som stabila låtar, framför allt den sistnämnda som har ett fantastiskt huvudriff och ett satans driv.

Ändå tycker jag att det blir intressantare när bandet tar ut svängarna och laborerar med inslag som inte har hörts på tidigare plattor. Fina ”parentesen” Garden Of Cyrus till exempel, som har ett vilsamt tempo till en början, underbara harmonier och där vad som verkar vara metalmusikers favoritblåsinstrument saxofonen dyker upp och gästspelar.

Eller när bandet leker med symfoniska eller cinematiska inslag som i The Fall Into Time. Då tänder jag till och lyssnar extra uppmärksamt.

Missförstå mig rätt – jag begär inte att AT THE GATES ska kasta hela sin bakkatalog, historia eller identitet överbord. De är fortfarande bättre än en hel massa melodiska dödsmetallband. Men både bandet och vi som lyssnare kan den delen av bandets musik, och jag tror att både vi och bandet är redo för mer utflippade inslag.

Skivor

Ablaze My Sorrow – Among Ashes And Monoliths

Lämna en kommentar

ARTIST: Ablaze My Sorrow
TITEL: Among Ashes And Monoliths
RELEASE: 12/2 2021
BOLAG: Black Lion Records

BETYG: 3/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag hade förhoppningar på den här skivan. ABLAZE MY SORROW har aldrig tillhört gräddan av de melodiska dödsmetallbanden i världen, men namnet klingade ändå av något visst igenkännande.

Som ni förstår är jag inte speciellt imponerad av skivan. Melodisk döds ska, om den ska funka, kunna sammanfoga både melodi utan att bli för lam och döds utan att bli för aggressiv. Och i dessa dagar dessutom kunna göra något som visar på att genren fortfarande meriterar uppmärksamhet.

”Among Ashes And Monoliths” slinter på hanen rätt så rejält i den sista tredjedelen – låtarna känns daterade och jag har svårt att engagera mig nämnvärt. Att jag tröttnade på skivan redan vid låt nummer fyra, Grit, vid första genomlyssningen tog jag inte som ett gott tecken men tänkte ändå att det kanske lyfter vid fler genomlyssningar? Nä, det gjorde det inte, och trots att det finns vissa delar som jag gillar – exempelvis låten At The Graves Of Giants som har ett härligt driv och ser till att skivan inte halkar ner totalt i diket – så har jag svårt att minnas skivan efter varje genomlyssning.

Under dessa omständigheter så förstår ni att det här är en skiva som hade kunnat bli bra mycket bättre om bandet hade jobbat mycket mer på den, men nu förblir en skiva som lovar runt men håller tunt.