Etikettarkiv: Melodic Death metal

Skivor

Neaera – Neaera

Lämna en kommentar

ARTIST: Neaera
TITEL: Neaera
RELEASE: 2020
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 7/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Ibland kan det vara bra att ta en paus från varandra. Tyska NEAERA – det krångligaste bandet att stava på Metal Blade som någon skrev – har inte gett ut någon skiva på sju år. Då, på “Ours Is The Storm” var bandet riktningslöst, trista och trötta. I år har bandet uppenbarligen mod och självförtroende nog att självbetitla nya plattan.

Och  det tar inte lång tid att fatta att bandet faktiskt har åtminstone lite rätt i att göra detta. “Neaera” är en stundtals riktigt rolig skiva att lyssna på. Det ryms både fin aggression och – ibland – melodier i bandets musik. Mest verkar bandet ha varit intresserat av att skriva musik att mosha till. Duon Resurrection of Wrath och Carriers har tillräckligt med löd i sig att få mig att bli sugen på yster ringdans inte bara för att de har gott om tvåtakt i sig, men också för att de har rejält fina melodiska slingor inbakade.

Som vanligt kämpar NEAERA med att få hela plattor att hålla rakt igenom. “Neaera” lyckas inte helt med detta – ibland tuggar bandet på tomgång och det känns inte lika livsavgörande att lyssna. Skivan hade behövt en strängare genomgång för att trimma bort dödköttet som finns här.

Men “Neaera” är inte en skiva som bandet behöver skämmas för. Här finns tillräckligt med bra musik för att jag ska beteckna comebacken som en riktigt sådan, och inte bara ny musik att åka runt och alibilira på.

Skivor

In Flames – I, the Mask

Lämna en kommentar

ARTIST: In Flames
TITEL: I, the Mask
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Open your eyes
Breath in
breath out …

“När blev IN FLAMES musik urvattnad enligt din kalender?” är en fråga många av bandets tidiga fans tycks ställa sig själva och varandra. Och det enda vi synes vara överens om i frågan är att det var bättre förr, om än inte alls när detta förr inträffade…

För egen del har jag haft väldigt svårt att alls lyssna på föregående albumet “Battles” (2016) och inte heller “Siren Charms” (2014) har mer än några enstaka spår som lockar mig när jag ska välja ur bandets hela backkatalog. Medan tidigare album som “Clayman”, “Come Clarity” med många flera fortfarande mer än gärna belyssnas från start till mål upprepade gånger.

Den här nya är bra. Ja, tro nu inte att IN FLAMES har gått tillbaka till ljudbilden från t.ex. “Whoracle” eller “Colony”. Eller att man släppt förälskelsen i naiva barn-/hockeykörer från de senare albumen. Men det är bra. Det finns gott om ös (titellåten, Burn), det är fullbestrött med fantastiskt vackra melodier (Follow Me, Stay With Me) – det märks på rensången att Anders Fridén tagit några fler sånglektioner – och helheten är om än inte i närheten av det bästa IN FLAMES gjort så ändå mycket bra.

Och ja, varför ska inte unga röster köra i en låt som den ångestvrålande (This Is Our) House? När nu äntligen ungdomsgenerationens framtids- och klimatångest börjar tas på allvar i samhället är det gôtt att ha band som IN FLAMES med på engagemanget för den tillsynes stadigt sjunkande båt som vår planet kommit att bli. Och även om Fridén och Gelotte såklart måste respekteras när de gör vad de kan i intervjuer för att poängtera att bandet är fullständigt opolitiskt och “bara vill underhålla” blir i dagens samhällsklimat varje enkelt ställningstagande ändå politiskt i någon mening.

I bakgrunden smyger det också fram ett koncept i albumet, som enligt intervjuer tillkommit i växelverkan med konstnären som skapat bilderna till omslag och inlaga, med ett tema om ett misshandlat, olyckligt och hämnande barn. Bandets maskot får en ny användning och betydelse i barnets försök att i Jester-masken gömma sig/bli något annat. Jag har inte sett hela det fysiska albumet med inlaga än men gillar allt jag hittills sett av det.

Ska IN FLAMES nya album jämföras med tidigare verk ligger 2011 års “Sounds of a Playground Fading” närmast till hands. Och min uppfattning är att  “I, The Mask” har goda möjligheter att hitta hem till både nyare och äldre fans – för den som är beredd att även kunna ta in det som är nytt.

Skivor

Soilwork – Verkligheten

Lämna en kommentar

ARTIST: Soilwork
TITEL: Verkligheten
RELEASE: 2019
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

SOILWORK har tagit sin rundliga tid på sig att färdigställa “Verkligheten”, runt 4 år efter det att “The Ride Majestic” såg till att drämma i med rejält med episk mäktighet kommer bandet från Helsingborg till skott med nytt material.

SOILWORK har alltid varit väldigt duktiga på det där med fläskiga refränger, och det är framför allt detta som jag tar med mig som en av de verkligt stora poängerna med “Verkligheten”. Bandet skämmer bort oss lyssnare med fullständigt majestätiskt svävande refränger i snart sagt varenda låt på den här skivan. Arrival var som förstasingel ganska standard-SOILWORK; hemtamt, bra hantverk, ett satans driv och en verkligt bra refräng. Men det finns en hel del andra låtar på den här skivan som är betydligt bättre i fråga om både refränger och mäktighet. The Nurturing Glance är ett exempel på en sån låt som dessutom har ett tydligt retroblickande anslag. Ett överlappande från sångaren Björn Strids och gitarristen David Anderssons hyllade sidoband THE NIGHT FLIGHT ORCHESTRA? Jag klagar sannerligen inte i vilket fall.

Duon med AMORPHIS Tomi Juotsen, Needles & Kin där Joutsen sannerligen ger Strid en match om pengarna i fråga om närvarande och intensiv sång, och avslutande You Aquiver som har just en refräng som är så fantastiskt hejig att den nästan slirar över på fel sida ostighetsskranket.

Strid är ju ett kapitel i sig, och han är precis lika episkt bra som vanligt, men jag tycker att jag vill lyfta fram gitarristerna David Andersson och Sylvain Coudret som på “Verkligheten” växlar ut så fruktansvärt med genomarbetat gitarrspel som får varenda låt att lyfta. Greppen är förvisso de förväntade, men de här herrarna behärskar dem till fulländning – shred, snygga melodiska slingor, vemodsbölande, och snortajt riffande – kolla bara in The Ageless Whisper för alla dessa inslag. Att vi dessutom får lite discokomp från nyinkomne Bastian Thusgaard på trummor är bara att betrakta som en bonus.

Thusgaard har ju rejäla skor att fylla efter det att Dirk Verbeuren lämnade för MEGADETH, och han gör det riktigt bra. Det liras, likt Verbeuren, för låten. Kanske mer så än innan, för belgaren var så briljant att han nästan tog över varje låt – nu får andra musiker och framför allt låtmaterialet chans att komma fram mer. Jag gillar det rent magiska blastgroovandet som dansken piskar på i inledningen av When The Universe Spoke, för övrigt en av de bästa låtarna på hela skivan, och hans toktvåtaktande genom i stort sett hela låten. Här tänder SOILWORK till på varenda cylinder, och det skulle inte förvåna mig om denna låt kommer bli en favorit hos många.

“Verkligheten” är en riktigt bra, genomarbetad och till stora delar oerhört vacker skiva. SOILWORK skämmer bort sina lyssnare med så mycket öronmumma att jag vet med mig att det inte bara kommer vara jag som  kommer återvända till den här skivan mycket under 2019. Kolla in den.