Etikettarkiv: melodic metal

Skivor

Degradead – The Monster Within

Lämna en kommentar

Degradead - The Monster WithinARTIST: Degradead
TITEL: The Monster Within
RELEASE: 2013
BOLAG: Metalville

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Amelie

Sväng och tyngd, bröt och finlir. Så kan man sammanfatta stockholmska DEGRADEADs senaste album, det fjärde i ordningen. Utveckling pågår kan också vara ett väl beskrivande uttryck. Jag har följt bandet sedan debutalbumet ”´Til Death Do US Apart” 2008 och DEGRADEAD har alltid varit en spännande och relevant akt inom melodisk döds-scenen. Med årets platta tar man ytterligare ett steg och blir riktigt högintressant i det svenska musiklivet.

”The Monster Within” bjuder lyssnaren på en välkomponerad blandning av mjukt och hårt, och då tänker jag inte i första hand på det för genren klassiska växlandet mellan growl och rensång, utan mer på ett allmänmusikaliskt och låtskrivar-plan. Albumet inbegriper låtar som titelspåret The Monster Within, vilket visar sig vara ett riktigt monster till låt, men också t.ex. Scars of Misery som mer prioriterar svänget framför tyngd. En favorit är Tendency to Sin som kanske är den som allra mest bär vidare det speciella DEGRADEAD-sound, vilket fanns på plats redan på debutplattan, då t.ex. i topplåtar som Take Control och Genetic Wast.

På detaljnivå finns en hel rad rara små pärlor att glädjas åt, som det snygga akustiska introt i balladspåret We´ll Meet Again och, kanske mer överraskande, ”flamenco”-gitarr integrerad i det annars blytunga spåret Dead Becomes Alive. Nya slagverkaren Amit Mohla bjuder på små överraskningar som ett ”oljefats”-solo i For Better Or Worse. Den som liksom jag är trött på sega introspår, kan glädjas också åt förstaspåret One Against All med ”rakt på”-gitarrer och inledande panikskrik. Sångaren Mikael Sehlin, numera även frontandes göteborgsbandet ENGEL, imponerar när han skivan igenom utnyttjar hela sitt breda register av skönsång, growl och rivande skriksång.

”The Monster Within” är inte något radikalt annorlunda från tidigare plattor, men DEGRADEAD har tagit ett extra kliv uppåt i den ständiga utvecklingskurva bandet uppvisar. Bandet är också en fantastisk liveakt och det nya materialet kommer helt säkert förvaltas på bästa sätt även från scen. Jag är helt säker att bandet med denna platta ytterligare kommer att bredda sin anhängarskara.

Skivor

Borealis – Fall From Grace

Lämna en kommentar

ARTIST: Borealis
TITEL: Fall From Grace
RELEASE: 2011
BOLAG: Lion Music

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Är det motiverat att recensera en skiva från 2011 kanske ni frågar er? Jag blir ej svaret skyldigt då ni trots allt läser denna text som avhandlar kanadensiska BOREALIS andra skiva ”Fall From Grace” som metallbibliotekariekollega Susanne Johansson såg till att jag fick upp ögonen på. Detta har lett till ett svårt, i det närmaste totalt beroende av att lyssna på plattan i stort sett dagligen under de ca 3 veckor som jag känt till skivans existens.

Det som jag direkt kom att tänka när jag hörde inledande Finest Hour var att produktionen är så fint uppstyrd. Ungefär där kom refrängen och jag tappade alla tankar överhuvudtaget. Ja, du glade säger jag bara. Efterföljande Words I Failed To Say var den första låten jag hörde från bandet och dess oerhörda värdighet och fruktansvärda elegans gjorde att jag nog måste ha lyssnat på den närmre 60 gånger. Svårt beroendeframkallande som ni förstår.

BOREALIS musik handlar inte om att spela speciellt aggressivt. Metal Archives definierar bandets genremässiga hemmavist till melodic/power metal. Ja, inte det jag brukar hylla eller hur? Så då hoppas jag att ni begriper att detta verkligen är bra på riktigt.

Matt Marinelli heter bandets sångare/gitarrist. Hans stämma är bara så suverän att jag smälter, och trumspelet från Sean Dowell är så smakfullt och späckat av snygga små detaljer att det inte går att inte gilla det. Gitarrarbetet är snyggt och tekniskt väl exekverat.

”Fall From Grace” är en rejält gedigen skiva med ett helt knippe bra låtar. Inledande kvintetten med Finest Hour, Worlds I Failed To Say, Fall From Grace, Where We Started och Breaking The Curse är så vanvettigt stark att jag baxnar, fina och i slutet oerhört mäktiga balladen Watch The World Collapse samt avslutande duonTake You Over och Forgotten Forever gör att det är svårt att inte tycka att skivan är så fantastiskt bra att den bara måste lyftas fram.

Jag har fallit, som ni borde ha förstått vid det här laget, fullständigt för ”Fall From Grace” och det blir – såklart – ett betyg på den övre delen av betygsskalan.

Skivor

Amorphis – Circle

Lämna en kommentar

ARTIST: Amorphis
TITEL: Circle
RELEASE: 2013
BOLAG: Nuclear Blast

BETYG: 6/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Titeln på finländarnas nya album, det elfte i ordningen, är faktiskt fullt lämplig då det näppeligen finns band som har ett så tydligt identifierbart sound som just AMORPHIS. Det tar inte många sekunder in i öppningslåten Shades Of Gray för att inse att det är just AMORPHIS man lyssnar på.

Hade bandet inte varit så pass bra på att skriva bra låtar hade det kunnat vara hur tråkigt som helst. Nu vet man att även om skivan inte håller toppklass rakt igenom så kommer det finnas åtminstone några låtar som ser till att uppfylla kvalitetskvoten.

För det är i ärlighetens namn inte svårt att inse att det för bandets del inte handlar om att ta jättekliv i utvecklingen. Bandet har sin nisch, och de fyller den med den äran. Då köper jag att det i stort sett låter exakt likadant som det gjort sedan ”Eclipse” från 2006 då Tomi Joutsen kom med i bandet. Den mannen har en pipa som jag mer än gärna lyssnar på – rensången och growlet är i vanlig ordning helt suveränt trakterat från denne hårfagre man.

Spelmässigt låter det också precis som vanligt. Det har ju aldrig handlat om att spela mest tekniskt för AMORPHIS – det man excellerar i är de mer än lovligt smäktande gitarrslingorna som bölas fram av huvudsaklige låtskrivaren Esa Holopainen och Tomi Koivusaari.

Det finns ett knippe riktigt bra låtar på ”Circle” – The Wanderer, Narrow Path, Into The Abyss och Hopeless Days har fått rotation så det smäller om det och kommer fortsättningsvis att få det. I dessa låtar tränger kvalitén i bandets låtsmidande igenom på ett väldigt övertygande sätt. I övrigt känns det som att bandet har presterat bättre, och mer stringenta skivor än ”Circle” som hamnar i mellanskiktet rent betygsmässigt.