Etikettarkiv: Metal Blade

Skivor

The Black Dahlia Murder – Servitude

Lämna en kommentar

ARTIST: The Black Dahlia Murder
TITEL: Servitude
RELEASE: 27/9 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 8/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Jag tror inte att jag är ensam om att närma mig ”Servitude” med en känsla av, ja vad egentligen?

Efter sångaren Trevor Strnads alltför tidiga död 2022 visste jag inte om det ens fanns ett band som hette THE BLACK DAHLIA MURDER. Jag tror inte bandmedlemmarna själva visste om de skulle fortsätta, eller i så fall hur.

Nu föreligger ett svar på detta. Att Brian Eschbach växlar över till  sång och att Ryan Knight återkommer på gitarr. Det första är ju modigt, gränsande till dumdristigt. Strnad hade en stämma som var magisk och episk i omfattning, live var han en scenpersonlighet av stora mått. Hur svarar Eschbach upp mot detta?

Ja, han gör sannerligen inte bort sig, så mycket kan jag säga. Till stora delar imponerar han med sin sånginsats, kantad som den måste vara av en känsla att fler än jag – och tyngre – recensenter kommer att lyssna på ett sätt som kommer jämföra honom med Strnad. Men THE BLACK DAHLIA MURDER är ett band, och de visar detta med stor tydlighet på skivan.

”Servitude” är en skiva med en hög och jämn nivå rakt igenom. Låter det som det brukar? Ja, det gör det. Det osar av musikaliska krumsprång som jag känner igen från varenda skiva från bandet jag lyssnat på. Men bandet känns oerhört motiverade att göra en skiva som känns angelägen, vässad och relevant inte bara i bandets till stora delar förträffliga diskografi, utan som en skiva som nog kommer att slå sig in på flera årsbästalistor.

Ryan Knights återkomst har gett, så vitt jag kan bedöma, en skärpa till gitarrspelet som känns påtaglig. Jag tänker framför allt på solona i låtar som Mammoth’s Hand och Asserting Dominion som visserligen är korta men ack så effektiva. Riffen sitter där de ska, och samspelet med kompet från basisten Max Lavelle (vars bas ligger så ljuvt i mixen att det bara är att njuta) och trummisen Alan Cassidy som driver bandet framför sig med sväng, blasts och en rytmisk finess som får mig att salivera gör att varenda låt drämmer hem faktumet att THE BLACK DAHLIA MURDER är tillbaka. De är det på ett sätt som jag tror att de själva är både nöjda och stolta över.

Skivor

Kvaen – The Formless Fires

Lämna en kommentar

ARTIST: Kvaen
TITEL: The Formless Fires
RELEASE: 21/6 2024
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 9/10
SKRIBENT: Martin Bensch

För två år sedan recenserade jag KVAENs ”The Great Below”, en skiva som vid tiden för släppet var hypad bortom  gränser. En hype som visade sig vara helt och fullt befogad. Jacob Björnfot hyllades och vilken annan skapande människa som helst hade kanske tyckt att nu blev det än mer press att göra en redigt bra skiva, igen.

Men nä, Björnfot verkar inte vara funtad som de flesta, för satan vilken tredjeskiva han har gjort med ”The Formless Fires”. Jag hade kunnat skriva en karbonkopia av min recension av ”The Great Below” i fråga om förträffligheten i alla fall.

Men jag misstänker att ni vill veta lite mer om vad som gör ”The Formless Fires” så bra? Tänkte väl det.

Det första som jag tänker på är att gitarrspelet, redan lysande sedan innan, har höjts ytterligare ett snäpp. Den här skivan briserar med solon som glöder intensivt. I stort sett varenda låt har solon antingen av Björnfot själv eller gästande musiker som DARK FUNERALs Shaq Mol i The Wings Of Death eller NECROPHOBICs/IN APHELIONs Sebastian Ramstedt i Traverse The Nether. 

Det andra jag tänker på är att nu får vi trumspel av Fredrik Andersson som varit KVAENs livetrummis sedan 2021, och detta lyfter skivan något enormt. Maken till kreativitet som Andersson visar upp här – utan att ta över ett uns på bekostnad av låtarna – sväng, driv, fantastiskt bruk a bastrummorna och en frenetisk närvarokänsla – gör att låtarna lyfter än mer.

För här finns inte en enda svag låt, och det är ytterst svårt att låta bli att skivan går varv efter varv. Här finns både det högstämt episka, triumfatoriska och det härjiga – ingen del känns främmande eller obekväm. Med osviklig känslomässig precision lyckas Björnfot beröra både intellekt och känsla. ”The Formless Fires” är inte bara en rejäl dos metal från Kalix, det är en skiva som med emfas slår fast att Jacob Björfot är en av landets bästa låtskrivare och att KVAEN förtjänar en massiv publik över hela världen. Kolla in den.

Skivor

HAMFERÐ – Men Guðs Hond Er Stark

Lämna en kommentar

ARTIST: HAMFERÐ
TITEL: Men Guðs Hond Er Stark
RELEASE: 22/3
BOLAG: Metal Blade

BETYG: 10/10
SKRIBENT: Martin Bensch

Det har gått sex år sedan jag, till en början, misstog HAMFERÐ för att vara ett folk metalband. Promon till ”Támsins Likam” hade ramlat in i mejlkorgen och det dröjde ett tag innan jag lyssnade på skivan.

Så var det inte när ”Men Guðs Hond Er Stark” – jag kastade mig över den som en törstande efter vatten efter en dag i öknen – och som ni förstår är detta en skiva som gör det mesta rätt.

Vi börjar med berättelsens grund. Färöarna är ett samhälle långt bort från det mesta. En sedvänja som valjakt har bestått under årens lopp, och är något som fortfarande förekommer på öarna. HAMFERÐ hämtar stoff till skivan från en katastrof som ägde rum 1915 i Sandvik under valjakten. 14 män omkom inför åsynen av sina familjer. Trots att jag är starkt emot valjakt så kan jag inte annat än att finna att detta skav förstärker känslan av djup, ja av vad är jag faktiskt osäker på, men en känsla av att HAMFERÐ inte väjer från kärva ämnen att skriva musik kring. Det bidrar säkert till den hemsökande effekt som hela skivan har, från inledande Ábær till avslutande titellåten, som egentligen inte är en låt i ordets strikta mening utan tal ovanpå sparsmakade gitarrer.

https://youtu.be/nzTXA4oEcgE?si=1OgWTzgPrr5Bfrlp

Inledande Ábær är en tung, melankolisk och oerhört passande inledningslåt som på ett effektivt sätt befäster tonen på skivan. Det är skärande vackert, men tro mig när jag säger att detta är inte den starkaste låten på skivan. Någonstans vid tionde lyssningen så var jag övertygad om att Marrusorg var den låten jag uppskattade mest, med sin stundtals skira inramning som tillåter det vackra färöiska språket att komma fram så överdjävligt fint.

Men så kommer Glæman direkt efter och dräper med ett så magiskt vackert gitarrspel och vill vara med i leken. Men, ja ni fattar vid det här laget eller hur, så stannar inte bandet med detta, för när I Hamferð böljar in med den djupaste melankolin ni kommer uppleva under 2024 då är det hart när omöjligt att bortse från faktumet att detta är en av de starkaste skivorna, kanske till och med den starkaste, skivan som släppts under året.

Det är inte bara det att låtmaterialet ligger på en fruktansvärd hög och jämn nivå som gör ”Men Guðs Hond Er Sterk” så otroligt bra. HAMFERÐ visar hur det kan bli när en grupp människor samspelar på en nästan telepatisk nivå rent känslomässigt. Kanske har det med faktumet att skivan är inspelad när hela bandet lirar tillsammans som gör det – ett i sig modigt beslut då detta kan  slira lite hur som helst om bandet inte får till det – men här klaffar det förträffligt.

Jón Aldará svarar för en sånginsats som sätter inälvorna i oroväckande gungning. Faktum är att jag inte har hört honom på en högre nivå. Gitarristerna Theodor Kapnas och Eyðun í Geil Hvannastein kavlar ut mattor av ren känsla och kompet bestående av trummisen Remi Johannesen, basisten Jenus Í Trøðini och keyboardisten Esmar Joensen lägger en sådan bergfast grund att de lirar som ett instrument. Ja, det är faktiskt rent omöjligt att inte plocka fram högsta betyget. HAMFERÐ är tillbaka, och de är det med besked.